AURIS nummer 4 · 2017
15828
post-template-default,single,single-post,postid-15828,single-format-standard,bridge-core-3.0.5,qode-page-transition-enabled,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-28.7,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-6.9.0,vc_responsive
 

AURIS nummer 4 · 2017

AURIS nummer 4 · 2017

Tre barn. Har gjort mina tjugofem år som skolbarnsförälder. Många pysselkvällar blev det. Många tidiga luciatåg, julmarknader, bullbak, uppvisningar, tipspromenader. Åtskilliga läxförhör, maten på bordet varje dag. Glädjen när betygen motsvarat pluggandet. Illamåendet när kraften trutit. Utflykterna, skolresorna och mobbningen som drabbade sonen hårt.

Allt passerar i revy nu när minstingen tar studenten. Och så minnet av bullret. På dessa överfyllda avdelningar. Minns att reglerna för antalet barn per kvadratmeter yta i förskolan var flummiga. Att det fanns regler för antalet höns per kvadratmeter hönsgård, men inte för antal barn på förskola. Att det var huvudmannen som avgjorde om tjugo eller tjugosju barn var lagom. Att endast brandmyndigheten kunde ställa sig över beslutet. Kan dock inte minnas att jag någonsin hörde brandmyndigheten presentera någon åsikt i frågan. Läs vidare här:  http://www.auris.nu/kronika/hippokrates-hade-skrattat-at-oss