Antagligen för att jag tycker om att tänka på hur vi använder orden, språket, varför och till vilket syfte. För att jag tycker att det är roligt med språk.

På mina skrivkurser dyker ofta journalister upp. De vill få tillbaka ”lusten till språket” och är de saligaste av deltagare när vi leker fram texterna. Vi uppmanar dem att skriva medvetet fel och ta ut svängarna. Men den muntliga berättelsen är central. Vi börjar därför skrivkursen med en berättarafton. Instruktionen är att berättelsen ska vara sann. Det kan röra sig om en begravning, släktmiddag eller en dråplig händelse. Sista kurskvällen kör vi en ljugarafton, och då är instruktionen att berätta samma berättelse som den första kvällen. Fast nu ska vi ljuga. Alltså ska berättelsen ta en annan vändning, få ett nytt slut eller vara spetsad. Skillnaden mellan fiktionen och dokumentären handlar väldigt mycket om hur berättelsen berättas, med vilket språk.

I en intervju sa författaren Daniel Sjölin att han vill ge språket huvudrollen i sina böcker, att böckerna ingår i en ”språklig undersökning”. På skrivkurserna manar vi: få texten att sjunga, ... Read More »]]>

Strofen från Tranströmers berömda dikt från 1979 dyker då och då upp i huvudet. ”Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk”

Antagligen för att jag tycker om att tänka på hur vi använder orden, språket, varför och till vilket syfte. För att jag tycker att det är roligt med språk.

På mina skrivkurser dyker ofta journalister upp. De vill få tillbaka ”lusten till språket” och är de saligaste av deltagare när vi leker fram texterna. Vi uppmanar dem att skriva medvetet fel och ta ut svängarna. Men den muntliga berättelsen är central. Vi börjar därför skrivkursen med en berättarafton. Instruktionen är att berättelsen ska vara sann. Det kan röra sig om en begravning, släktmiddag eller en dråplig händelse. Sista kurskvällen kör vi en ljugarafton, och då är instruktionen att berätta samma berättelse som den första kvällen. Fast nu ska vi ljuga. Alltså ska berättelsen ta en annan vändning, få ett nytt slut eller vara spetsad. Skillnaden mellan fiktionen och dokumentären handlar väldigt mycket om hur berättelsen berättas, med vilket språk.

I en intervju sa författaren Daniel Sjölin att han vill ge språket huvudrollen i sina böcker, att böckerna ingår i en ”språklig undersökning”. På skrivkurserna manar vi: få texten att sjunga, se den som en komposition.

Utan språk ingen berättelse.

Utan berättelse, inget språk.

Dokumentären gör anspråk på sanning och kronologiskt berättande. Fiktionen erbjuder möjligheten att slänga in en fest, eller en begravning som kanske inte funnits på riktigt, för att just driva berättandet framåt. Fiktionen erbjuder fantasi, dramatik och drömtillstånd. Den gräver inåt med bivackspade. Dokumentären mera skyfflar grus.

En favorit på tågresor är Språktidningen: lästips, språkråd och bildning i sant och falskt.

Fråga: ”Kan man använda emeritus om både män och kvinnor?”

Svar: ”I svenskan används det mest om pensionerade professorer. Eftersom ordet professor fungerar könsneutralt finns det ingen anledning att böja emeritus.” /…/

Heter hamburgare hammis, huggare, hampis eller hampare?

Ja, det beror på var vi bor.

Ordens ursprung är viktiga. I årets första Språktidning får vi veta ordet fattiglapps intressanta historia. Fattiglappen är från början ett samiskt fattighjon. Ordet kom senare att användas nedsättande om fattigt folk i allmänhet.

Retorik är på modet igen, står det, och en annan artikel handlar om konsten att säga nej, hur vi använder orden inte, aldrig, ingen. Hur negationen genomsyrar det mänskliga språket, arbetar på i det fördolda.

När vi säger att vi är ovänner bekräftar vi att vår relation är ”ovänskaplig” men när vi säger att vi inte är vänner betyder det snarare att vänskapen förnekas, och det är stor skillnad menar språkforskaren Johan Bandtler.

Liksom det är att säga att man nästan vann Lidingöloppet eller att man knappt vann det.

Jag förvånas ofta över hur negativt homosapiens talar. Hör det omöjliga istället för det möjliga.

Misstror och sänker förslag (det är inte lönt, det kommer ändå aldrig att fungera). Istället för att säga det enkla (så kul, eller utmanande, det låter).

Och Språkrådet har som brukligt offentliggjort sin nyordslista.

Flera av 2012 års ord är kopplade till teknik.

Emoji (ökad användning: animerade symboler för att uttrycka känslor i elektronisk text).

Pekskärmsvantar (fingervantar som går att ha på sig när man använder telefonens pekskärm).

Livslogga (att kontinuerligt bilddokumentera sitt liv).

Men som vanligt uppfinns även politiska nyord, vad sägs om:

Eurobävning (ord för att beskriva att eurosamarbetet skakar i grunden) och

Grexit ( Greklands eventuella utträde ur EMU).

Det mest horribla nyordet måste vara spårtjuv/spårrånare. Ordet är en hel berättelse i sig och syftar till person som stjäl eller rånar i spårtrafikmiljö. Uppfanns efter det kallblodiga illdådet i Stockholms T-bana, då en medvetslös berusad man blev bestulen och lämnad på tunnelbanespåret.

Av fjolårets nyord är ZLatanera i särklass det jag önskar läsa oftast – wow!

Susanna Alakoski

”Lapp” kommer från lapp som i samisk. Lapp kommer troligen också från finskans ”lappalainen” som avser en person från Lappland. Enligt Svenska Akademiens ordbok är fattiglappen från början ett samiskt fattighjon. Ordet kom senare att användas nedsättande om fattiga personer i allmänhet.

På Nationalencyklopedins nätupplaga i dag läser jag: ”fattigdom, levnadsstandard som är oacceptabelt låg. Fattigdom kan definieras i tillgång till materiella resurser och formuleras i absoluta tal som överlevnad och grundläggande behov.”

Benjamin Seebohm Rowntree, brittisk sociolog, definierade 1901 i en stor fattigdomsstudie en nivå som angav lägsta tak för utgifter för livsmedel, hyra med mera som angav hur människan skulle kunna upprätthålla en ”rimlig fysisk kapacitet.”

EU har gått från att tala om absolut fattigdom till att tala om relativ fattigdom.

Det finns ingen officiell definition av modern fattigdom i Sverige.

Men begreppet fattig fanns redan på 1500-talet.

Olika aktörer definierar fattigdom olika beroende på syfte. SCB har sin definition, Swedbank sin. ”Existensminimum” används av myndigheter som mått på när man är berättigad till vår tids fattigersättning, socialbidrag. I Norden har stora grupper lyfts ur fattigdom genom socialförsäkringar, barn- och familjepolitik, bostadspolitik. Dessa reformer har sedan kommit att verka preventivt.

För cirka 10 år sedan myntades begreppet ”barnfattigdom” i Sverige.

Det går mode ... Read More »]]> Ordet fattiglapp har en spännande historia.

”Lapp” kommer från lapp som i samisk. Lapp kommer troligen också från finskans ”lappalainen” som avser en person från Lappland. Enligt Svenska Akademiens ordbok är fattiglappen från början ett samiskt fattighjon. Ordet kom senare att användas nedsättande om fattiga personer i allmänhet.

På Nationalencyklopedins nätupplaga i dag läser jag: ”fattigdom, levnadsstandard som är oacceptabelt låg. Fattigdom kan definieras i tillgång till materiella resurser och formuleras i absoluta tal som överlevnad och grundläggande behov.”

Benjamin Seebohm Rowntree, brittisk sociolog, definierade 1901 i en stor fattigdomsstudie en nivå som angav lägsta tak för utgifter för livsmedel, hyra med mera som angav hur människan skulle kunna upprätthålla en ”rimlig fysisk kapacitet.”

EU har gått från att tala om absolut fattigdom till att tala om relativ fattigdom.

Det finns ingen officiell definition av modern fattigdom i Sverige.

Men begreppet fattig fanns redan på 1500-talet.

Olika aktörer definierar fattigdom olika beroende på syfte. SCB har sin definition, Swedbank sin. ”Existensminimum” används av myndigheter som mått på när man är berättigad till vår tids fattigersättning, socialbidrag. I Norden har stora grupper lyfts ur fattigdom genom socialförsäkringar, barn- och familjepolitik, bostadspolitik. Dessa reformer har sedan kommit att verka preventivt.

För cirka 10 år sedan myntades begreppet ”barnfattigdom” i Sverige.

Det går mode i ord, människor hakar mekaniskt på dem. Passar på att agera ut både välmening och missbelåtenhet.

Men hur ska vi förstå soppköerna anno 2013? Hur ska vi förstå tiggeriet, hemlösheten?

Fattigdom som ett globalt fenomen går att förstå och acceptera? Den nationella, lokala diskussionen är svårare? Fattigdomen både minskar och ökar, hur hänger det ihop?

Historiskt har frågan om det är ”de fattiga” eller ”fattigdomen” som är problemet diskuterats. Personlig misskötsamhet som grund för fattigdomen eller samhälleliga strukturer? Värdiga eller ovärdiga fattiga?

Fattigvård kallades samhällsomsorgen om fattiga. De fattigaste bodde i fattigstugor (gamla, handikappade). Genom 1847 års fattigvårdsförordning fick fattigvården en fastställd organisation. I varje socken skulle det finnas en fattigvårdsstyrelse.

Först på 1800-talet, när det sociala uppfanns, uppfattades de fattiga som individer.

På 1900-talet myntades begreppet ”sociala problem”. Det önskvärda samhället, hur skulle det se ut, inklusive alla individer?

Folkpensionen 1913 gav nära 100 000 fattighjon mänskligt värde.

Genom 1918 års fattigvårdslag reformerades fattigdomen. Bland annat förbjöds fattigvårdsauktioner, fattigstugorna blev ålderdomshem.

1945 fick de som tillhörde fattigvården rösträtt.

År 1956 ersattes fattigvårdslagen med lagen om socialhjälp.

Fattigdom handlar om politik, moral, psykologi, religion, ideologi och har diskuterats i EU under trettio år. Först nu, långt efter det första fattigdomsprogrammet har EU ett mål: 20 miljoner färre fattiga människor inom tio år. Och det handlar inte längre om att bara hålla människor strax över svältgränsen. Fattigdom ses av ett antal medlemsländer äntligen som en avvikelse från normala levnadsomständigheter.

Susanna Alakoski

Det är november och det är grått.

Det är gråben; gråhår, det är gråsparv; gråstarr, det är lovika.

Jag ligger i soffan och läser Palmetal, utanför fönstret öser regnet ner.

De regndroppar som försvinner innan de träffar marken kallas fallstrimmor. Som nu, när dropparna är tillräckligt stora för att överleva hela vägen krävs det kilometertjocka moln; nimbostratus och cumulonimbus. Dessa moln svarar för merparten av våra regniga dagar.

Också idag, när ditt namn nämns på facebook rasar diskussionen.

För och emot, alltid detta för och emot; din person.

Talen handlar om demokrati.

Tiden var sådan?

För att tiden hade varit sådan?

Skulle bli?

Jag försöker tänka mig historien.

Om det fortsatt som det började, utan rösträtt för kvinnor, utan rösträtt för de fattiga. Om högerns idéer hade byggt landet jag kom att bosätta mig i.

1904–1918: Nej till allmän rösträtt.

1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.

1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.

1919: Nej till kvinnlig rösträtt.

1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.

Nej till åtta timmars arbetsdag.

Nej till folkskolereform.

Nej till sjukkassan, till a–kassa, höjda folkpensioner, två veckors semester, sänkt rösträttsålder, fria skolmåltider, allmän sjukvårdsförsäkring, allmänna barnbidrag, tre veckors semester, fri sjukvård, nej till fyra veckors semester, till 40–timmars arbetsvecka, abort.

Nej till den femte semesterveckan, nej till partnerskapslag för homosexuella, ... Read More »]]> Molnen flyter samman med molnen.

Himlen har taxben.

Det är november och det är grått.

Det är gråben; gråhår, det är gråsparv; gråstarr, det är lovika.

Jag ligger i soffan och läser Palmetal, utanför fönstret öser regnet ner.

De regndroppar som försvinner innan de träffar marken kallas fallstrimmor. Som nu, när dropparna är tillräckligt stora för att överleva hela vägen krävs det kilometertjocka moln; nimbostratus och cumulonimbus. Dessa moln svarar för merparten av våra regniga dagar.

Också idag, när ditt namn nämns på facebook rasar diskussionen.

För och emot, alltid detta för och emot; din person.

Talen handlar om demokrati.

Tiden var sådan?

För att tiden hade varit sådan?

Skulle bli?

Jag försöker tänka mig historien.

Om det fortsatt som det började, utan rösträtt för kvinnor, utan rösträtt för de fattiga. Om högerns idéer hade byggt landet jag kom att bosätta mig i.

1904–1918: Nej till allmän rösträtt.

1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.

1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.

1919: Nej till kvinnlig rösträtt.

1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.

Nej till åtta timmars arbetsdag.

Nej till folkskolereform.

Nej till sjukkassan, till a–kassa, höjda folkpensioner, två veckors semester, sänkt rösträttsålder, fria skolmåltider, allmän sjukvårdsförsäkring, allmänna barnbidrag, tre veckors semester, fri sjukvård, nej till fyra veckors semester, till 40–timmars arbetsvecka, abort.

Nej till den femte semesterveckan, nej till partnerskapslag för homosexuella, nej till erkännande av homosexuellas rättigheter inom EU.

Och ja till apartheid, nej till det svenska stödet till ANC.

Och så vidare.

Hur skulle det sett ut?

Hade det blivit bättre?

Vilket land hade vårt land liknat?

Vem hade jag varit, vilka hade vi blivit?

Jag försöker tänka mig historien.

Att den ekonomiske mannen fått härja fritt, likt en odödlig Robinson Kruse som inte ens när han hotas med svält inser att han måste prata istället för att omvandla alla mänskliga värden till pengar.

Om Katrine Kielos i ”Det enda könet” aldrig hade dragit ner brallorna på denne ”homo economicus” och visat oss att inte ens män lever upp till den ”ekonomiska mannens” rationella ideal.

Om vården och omsorgen som vi kvinnor traditionellt stått för aldrig kommit att ens diskuteras i marknadsekonomiska termer och modeller. Inte ens som kissblöjors vikt.

Om Adam Smith som formulerade hur slaktaren, bagaren och bryggaren tillverkade sina produkter enbart av egen- och vinstintresse inte heller hade blivit tillrättavisad, och vi därför fortfarande trodde att det var egenintresset som ställde maten på bordet åt lille Adam när han tänkte, och inte hans flitiga morsa, som Kielos påpekar.

Det är svårt att idag tro att någon skulle vara mot reformerna: särbeskattning, föräldraledighet, utbyggd barnomsorg.

Vara emot folkpensionen, då våra gamla över en natt gick från att vara fattighjon till att bli pensionärer.

Sverige är ett bra land.

Blev.

Så bra så bra.

Talen i boken är engagerade, de handlar om demokratins förankring i människornas sociala verklighet. Hade du varit med på facebook hade jag nog addat dig.

På ett sätt drog du forntiden in i framtiden.

Och du drog folket med dig.

Jag ser dig dra en gisten kärra mellan två världar, tiden då det arbetande fattiga folket inte hade just något, och framtiden, då en del av oss skulle ha mer än vi någonsin kunnat drömma om till våra husdjur.

I kärran ligger även tanken, att varje människa ska kunna förverkliga sitt livsprojekt. Många är de slitna som sitter i vagnen, som längtar efter social demokrati. Människovärde. Också min familj fanns med på släptåget.

Samtidigt som du talar cirkulerar hatet kring dig i en batmanbil.

I denna bil tar bensinen aldrig slut.

”Palmehat – En särskild religiös inriktning inom borgerligheten.”

(”Liten Ordbok för underklassen”).

Staden utanför mitt fönster är ett grått finrum, nu balanserar den på eggen mellan ljust och mörkt och jag hoppar mellan talen. Slumrar till i soffan, demokratins färgskala fladdrar innanför ögonlocken; fjällbäck, carmine, oliv, rooibos, ringblomma, och alla dessa toner av grått; fjäder, säl, ebenholts. Nyanser av vitt, rött, blått och grönt.

På avstånd hör jag kyrkklockorna, regnet smattrar mot fönsterblecken. I drömmen ser jag det arbetande fattiga, utsugna, föraktade folket tråna efter rösträtten. Kvinnornas blickar. Jag ser den långa kampen, det kompakta motståndet. De sämst ställda som skulle hållas på mattan. De sämst ställda som visade ett stort tålamod.

Mellan dröm, och vaka tänker jag på Lortsveriges förvandling, från misär till badrum, från analfabetism till läskunnighet, från tidig död till långt liv. Från statarlängornas slitna, dragiga, kalla och fuktiga rum med vägglöss, kackerlackor och råttor till miljonprogram med hiss. Och hur flera tidningar protesterade mot Lubbe Nordströms dåtida bild av misär, och hur Skånska Dagbladet samlade in namnunderskrifter i protest mot den grymma bilden som Nordström presenterade.

Den fick inte vara sann.

Då som nu, det tarvliga får inte vara sant?

Vaknar till, läser vidare.

Det är 1968, i radiotalet säger du att för 50 år sedan var demokratin inte självklar. Samhället stod och vägde, var det möjligt att med fredliga medel omdana samhället eller behövdes det en revolution?

Den fredliga vägen vann. Människor i stor nöd samlades för att fredligt demonstrera mot sociala orättvisor och för allmän rösträtt.

Du säger att demokratins framgång beror på om den finner förankring och engagemang hos människorna. Du använder orden delaktighet och aktivt medansvar. Praktisk gärning. Du ser demokratin både som en idé och som praktisk arbetsmetod. Och du säger att vi ska använda den på samma sätt som vi använder vetenskap och teknik för att påverka vår vardag.

Våld och demokrati är varandras fiender, säger du, läser jag.

Och så bygger vi en fredlig folkrörelse.

Och så överlever demokratin, människorna känner att den i sig representerar ett värde, och en möjlighet. Social möjlighet.

Du förutspår att oron i världen ska öka. Klyftan mellan fattiga och rika, färgade, vita ska fortsätta att vidgas. Du förutspår även fattigdomens och förödmjukelsens revolter, präglade av förbittring och desperation. Du säger att på många håll i världen saknades den fredliga samlevnaden som arbetsmetod, dialogen, samtalet.

Fattiga människor skola bli desperata, säger du.

Vad skulle du sagt om utvecklingen i Syrien, Gaza, Israel?

Uganda, Kongo?

Vilka länkar skulle du delat på facebook?

Skulle du låst in dig och läst ”Jämlikhetsanden” när den gavs ut?

Skulle du citerat Anneli Jordahls klassbok?

Lina Ekdahls poesi?

Skulle du blivit erbjuden att delta i Let´s dance?

Kan det vara så enkelt? Att om demokratin försummar de problem som är avgörande i människans sociala verklighet – krig, svält, förstörelse, då vänder sig människorna bort från demokratin?

Är vi där nu, när valdeltagandet i EU stadigt minskat sedan 1979? Över 375 miljoner väljare får rösta, har chans att säga sitt. Men rekordfå brydde sig om att rösta i EU-valet, bara 43,4 procent av européerna 2009.

Demokratins öde avgör vår förmåga att lösa världsproblemen, läser jag.

Hur illa ute är vi på en skala?

När extremhöger-partiet Jobbik i Ungern ber regeringen att upprätta listor på judar, och högerns riksdagsledamöter i Sverige svingar järnrör.

I samma radiotal, kvicksilvret i våra sjöar. De som satt närmast kunskapen teg. Kunskap räcker inte, det måste även finnas en moral, en värdering hos de som vet och kan, så säger du.

Jag noterar dina honnörsord och färglägger dem:

Aktiv demokrati – tall, kanske gran?

Folklig förankring – havsbris, eller snarare passion?

Människornas aktiva medinflytande – vildros, tulpan, plommon?

Öppenheten som demokratins styrka – glöd?

Trofastheten mot demokratin, lagbunden ordning, avvisandet mot våld som politiskt kampmedel – guld som glimmar?

Demokrati. Betyder ordagrant folkvälde efter grekiskans demos (folk) och krati (välde). Självklart är ordet ett av de mest använda och över hela den politiska skalan vill alla sola sig i dess ljus.

”Ordets kärna är att när det finns olika uppfattningar i en fråga – stor som liten – så ska den uppfattning som i fri debatt vinner flest röster vinna. /…/ Men denna demokratiska idé, som utgår från att vid valurnan är städerskans röst lika mycket värd som Peter Wallenbergs, har alltid skrämt vettet ur borgerligheten. Två fattig vinner över en rik.”

(”Liten Ordbok för underklassen”, 1999)

Det är ingen lätt sak du sysslar med.

Hålla hela världen och den lilla människan i fokus – samtidigt.

Vi kan inte tala om utjämning mellan nationer om vi inte kan få till stånd en utjämning mellan människor, så resonerar du, och kastar dig mellan produktion och arbetsmiljö, stad och land och ut i universum.

Ty ”en demokrati i arbete är först och främst ett praktiskt vardagsjobb.”

Demokratin som ett praktiskt vardagsjobb?

Rubin?

Hårdrock?

Jo, så måste det ju vara. Om det stämmer att människans politiska minne är cirka fem år. Och vi inte minns hur besluten i vår vardag motiverades när vi snubblade i arbetslivet förra gången. Blev överkörda av myndigheten senast, fick vänta på knäoperationen, förskoleplatsen, när vi inte hade råd med tandläkaren, när vi plötsligt kliver över de frysande på våra gator som vore de en del av den planerade stadsbilden.

Ja, då måste demokratin vara ett påtagligt ständigt praktiskt vardagsjobb. Hur vill vi ha det? Hur vill vi ha det med varandra?

Vi måste påminna varandra om nyttan med demokratin, också när den känns som trögast och vi inte förstår varför det tar sådan tid att ändra lagen.

Ja, vi måste också ställa frågan: har två demokratiska länder någonsin startat ett krig mot varandra?

Och året är plötsligt 1971 och du talar för Livsmedelsarbetarna.

Du varnar för missbruk av ordet demokrati. De flesta människor i världen lever under förtryck, av främmande eller inhemska herrar. Politisk frihet tillhör oss, en privilegierad minoritet av jordens befolkning. I det kommunistiska östblocket uppfann man ordet ”folkdemokrati”. Bomberna öste ner över Laos, Kambodja, Vietnam i demokratins och frihetens namn. Kina var ett slutet system, som också skulle drabbas av slutenhetens öde – förutspådde du kanske protesterna på Himmelska fridens torg? Vad skulle du säga om dödstraffen där idag? Yttrandeförbjudenheten? Om att den kinesiske författaren Mo Yan fick 2012 års Nobelpris i litteratur?

Slutna system har alltid uppvisat en yttre bild av målmedvetenhet, gemenskap och styrka. I själva verket var Hitlers, Stalins och Mussolinis system gripna av röta. Bakom fasaderna: oändlig byråkrati; ineffektivitet; övervakning. Medaljerade gubbar. Och avståndet mellan styrande och styrda: miljoners mil.

Detta talar du om för livsmedelsarbetarna.

Det är inte grått.

Ty enligt dig är livsmedelsarbetarna en otvivelaktig del av demokratirörelsen. Och ingen politisk fråga är för svår eller för stor för livsmedelsarbetarna. Politiken är åtkomlig för var och en av oss att bedöma. Den bestäms ytterst av värderingar och idéer, och det är en gåva som inte är unnad några få utvalda på jordklotet. Varje människa är alltså förmögen att ta ställning till de största och svåraste frågorna.

Hade du skrivit det på facebook, Olle; jag hade gillat!

Kommenterat, delat.

Om en hand skulle vrida himlen nu, skulle det komma en skur. Och sedan en till. Vattnet samlas i pölar. Folk kliver över dem, men skorna blir blöta.

Vad hade du sagt om att isen smälter på Grönland?

Om strandsatta isbjörnar och flyktingbåtar?

I varje tal upprepar du att demokratin måste ha en social innebörd. Vår medverkan i demokratiarbetet bygger på en förväntan om förändring i just den sociala miljön.

Om du levt idag O. P. vad skulle du sagt om oss, människornas sociala verkligheter? Kravallerna i London, bilbränder, dödsskjutningarna i Malmö, muslimskräcken, hur skulle du uppfatta produktutvecklingen för husdjur; tomtekläder, bakelser, slipsar? Skulle du tagit initiativ för att rusta miljonprogrammen? Skulle du stått på socialarbetarnas sida i kampen för bättre arbetsvillkor? Skulle du låtit dig fotograferas tillsammans med Berlusconi?

Grådiset går mot betong ute nu. Det är rått. På torget har julgranen rests, jag ser enstaka människor huka under paraplyer. Vattnet strömmar. Också detta är politik, att städerna inte översvämmas, att det finns kloaker. Att elen fungerar även när strömmen går på våra sjukhus. Jag tänker så, jag tycker om att tänka så.

I ett annat tal 1971 talar du om passivitet. Passivitet i ett samhälle ska inte nödvändigtvis tydas som ett tecken på lycka och belåtenhet. Det kan också vara ett ansiktsuttryck för vanmakt. Och du tar med mig på en utflykt till USA, till slumområdena där. Du berättar hur de svarta människorna där står utanför systemen, utan möjlighet att påverka sin sociala situation. De är svaga för att de upplever känslor av vanmakt. Demokratin var för den fattiga svenska befolkningen i början av 1900-talet vägen ut ur samma vanmakt. Det var genom krav på delaktighet vid utformningen av den sociala miljön som demokratin kom på fötter. Fick färg.

Falurött?

Det är konstigt och det är självklart. Människornas krav och drömmar är fortfarande starkt kopplade till vardagen: mat, hygien, skola, bostäder, arbetsmiljö, hälsa, barnens situation, miljö. På så sätt finns ingen skillnad mellan nu och då. Vi vill kunna leva. Vi vill att våra barn ska ha det bra. Och vi vill att jorden inte ska försvinna in i ett stort svart hål fyllt av kolutsläpp och avgaser. Och vi vill att politiken ska vara det redskap som skruvar, snickrar och bygger dagen åt oss, att vi ska kunna leva och vårda den. Livet är i den meningen simpelt.

”Demokratins främsta kännetecken är folkets stöd.”

När vi inte röstar agerar vi som svikna trotsiga barn?

När dina tal någon gång snuddar vid monarkin och statskyrkan och sådant tuggar åhörarna tuggummi, de gäspar och somnar. När du återvänder till att tala om fattigdomen i världen vibrerar salen. Men, det är ändå lättare att ”tala om kalk och statistik och cement och än att framlägga värderingar.”

För med vilka färger ska vi måla?

Det är det som är frågan.

Batmanbilen cirkulerar alltjämt kring de röda nyanserna.

Och skjutvapnet avfyrades senast mot Utøyakidsen.

Det är 1972, och det är partikongress och du som är så mansidentifierad i dina tal och hänvisar till manliga författare, sociologer, politiker, kvalificerar dig ändå som hedersfeminist eftersom du tidigt använder ordet ”könsroller” som en sociologisk term som inte avser de biologiska skillnaderna mellan könen. Du talar om behovet av utbyggnaden av skolor, barnomsorg – familjepolitiken som en förutsättning för både män och kvinnor att utvecklas. Och du tar i från tårna vad det gäller kvinnolönepolitik:

”Kvinnor i den offentliga sektorn ska ha byrådirektörslön i framtiden.”

I wish.

Vad tjänar en förskolelärare idag jämfört med en direktör?

1973 fyller LO 75 år, du tar tillfället i akt och repeterar den nödvändiga ”solidaritetens väg”:

”Vi behövde solidariteten för att röja undan massfattigdomen och massarbetslösheten.”

”Vi behövde solidariteten för att skapa grundläggande social trygghet.”

”Och vi kommer att behöva solidariteten för att skapa goda och trygga arbetsförhållanden.”

Det är gråare än grått nu, mörkret faller. Himlen har förvandlats till oputsat silver, det är nästan svart och vinterlyktorna tänds i staden. Det slår mig, det var länge sedan jag såg ett program där man kunde bli inröstad istället för utröstad.

”Grey is beautiful och

gråhet är vår arvedel; gråhet

är vår klasskamrat.

Grey is beautiful

och grått som stenhällar och vadmal,

grått som stenblandad åkerjord,

grått som en gammal mjölkpall

det ursinne som slog den danske fogden på käften.

Grey is beautiful, grått är arbetets färg.

Och grått kan skimra, nästan lysa; det grå

garnet det starkaste, den grå stenen gatans.

Grå häst är arbetshäst.

En tillräckligt stor och dov massa verkar alltid grå.

Det finns rentav ett ord för detta.

Den grå massan.

En tillräckligt stor och grå massa verkar alltid.”

/../

(Svante Foerster)

Jag är elva år och du håller ett tal som heter ”Kooperationen och samhället”. Talet avslutas med orden: ”I denna demokratiska tradition ligger att människorna tar ansvar för varandras välfärd. Därför blir demokratin är inte bara rösträtt, utan också social rättvisa, trygghet och gemenskap.”

Om det är som du säger, att världsproblemen till sin natur är ”sociala och politiska”, och därför måste lösas med ”sociala och politiska metoder”. Om det är så att demokratin just därför ständigt måste försvaras, vinnas på nytt och vidga sin räckvidd, då faller det sig naturligt att nya jämlikhetsfrågor tar vid de gamla?

Kan det vara så enkelt, att trygghet är radikalt?

Kan det verkligen vara så osexigt att leva bra?

Och ska tiden bli sådan på nytt?

Att talen handlar om demokrati?

Susanna Alakoski

Stresshormonerna rusade runt och vi sprang ännu fortare och kroppen uppfattade till slut en så enkel sak som att laga fläskpannkaka som en larmsignal, och vi reagerade därför med flykt, attack eller passivitet och svordomarna haglade innanför hemmets väggar. Och som att det inte räckte fick vi även tankar på misslyckande. Ja det hände ibland att vi ville hoppa ut för ett stup. Ett år, när kraven var som värst utbrast jag: maj är inte en månad, det är en sjukdom!

Så kom december, och det var lucia, julpyssel och julkort, och det var körsång och vi samlade in rättvisemärkta julklappar till barnhemsbarnen i Lettland och julfikade på både förskolan och skolan och blev bjudna på glögg hos grannen, och vi julpyntade och köpte julklappar och planerade ... Read More »]]> Det är mycke nu. Men det är skillnad. När barnen var små (läs gånger tre barn) och våren kom och det var dags för idrotts- och dansuppvisningar och skogutflykter och skolavslutningar, och ungarna skulle ha sandaler och sommarkläder, och den årliga picknicken på dagis kom, med kasta boll och fiska fiskdamm, och den såklart krockade med födelsedagar, och den årliga jobbvårfesten, men vi genomförde ändå allt, som goda vuxna gör och vi glömde inte insamlingen till frökenblomman.

Stresshormonerna rusade runt och vi sprang ännu fortare och kroppen uppfattade till slut en så enkel sak som att laga fläskpannkaka som en larmsignal, och vi reagerade därför med flykt, attack eller passivitet och svordomarna haglade innanför hemmets väggar. Och som att det inte räckte fick vi även tankar på misslyckande. Ja det hände ibland att vi ville hoppa ut för ett stup. Ett år, när kraven var som värst utbrast jag: maj är inte en månad, det är en sjukdom!

Så kom december, och det var lucia, julpyssel och julkort, och det var körsång och vi samlade in rättvisemärkta julklappar till barnhemsbarnen i Lettland och julfikade på både förskolan och skolan och blev bjudna på glögg hos grannen, och vi julpyntade och köpte julklappar och planerade tomtens återkomst, och det var jullunch och julbord på jobbet, och om vi bara kunde baka en enda liten påse lussebullar till till skolans julmarknad och barnen sälja klart sin skolresesalami så skulle allt bli lugnt sedan, men då var det dags för juluppvisningen och skolavslutningen och det krockade ofta med vinterkräksjukan eller influensan. Jag kom fram till samma slutsats: december är inte en månad, det är en sjukdom!

Ur evolutionär synpunkt är stress en viktig reaktion hos alla högre djurarter, inklusive primater, gnagare och reptiler. En människa kan känna stress inte bara av överstimulering, utan även av understimulering.

Understimulering, lovar, jag drömde om en enda timmes understimulering när barnen var små i maj och december.

Hur det ser ut nu vågar jag knappt tänka på, det går rykten om större barngrupper och ännu högre mänskliga krav.

Som sagt, annat är det nu.

Snön kom som den skulle, lite väl mycket på sina håll kanske, men ändå.

Vitt.

Drygt en vecka kvar bara.

Tomtenissarna borstar renarna, snart knackar det på dörren.

Skola och dagis känns avlägset och någon tomte blir det inte.

Jag älskar julen!

Varför är mammor mer sjukskrivna än pappor?

Varför skjuter kvinnors sjukfrånvaro i höjden när de har blivit föräldrar och det blir dags för förskola/skola?

Det är Karolinska institutet som undrar, på uppdrag av regeringen. Man vill gå till botten med de dramatiska skillnaderna mellan könen.

Toppar sjukstatistiken i maj och december, undrar jag?

Arbetslivsforskaren Henrietta Huzell säger i DN  (29/11) att ”hälsa har blivit synonymt med motion, kondition, muskler och vikt”. Enligt Huzell är detta ett snävt sätt att tänka. Klart att motion är bra, men är arbetsbelastningen för tuff så hjälper det knappast att kuta på ett löpband. Huzell menar att företagen fokuserar mer och mer på träningskort och sponsrad gympa och allt mindre på den psykosociala arbetsmiljön. Borde vi inte fokusera mer på hela vår psykosociala miljö, inklusive barnens?

Varför är det så mycke hela tiden?

Ibland tror jag att ordet ”folkhälsoperspektiv” har gått vilse bland hyllorna på Ica Maxi. Kanske har det rent av drunknat i marmeladburkarna?

Men nu är det jul igen.

Och på förskolan gör barnen sina ur hjärtat kärleksfullt glittrande glitterkottar, sockerlyktor, pappersänglar och pinntomtar, och vi föräldrar fryser gärna utomhus på skolgården när luciorna och smånissarna snubblar fram med sina istappsnäsor. Vi jul- och jobbfikar, spelar tomtememory och vi gör ju det så hjärtans gärna, och helt i onödan förvandlas dessa ljuvliga stunder till stressorer, om vi inte, ja vaddå? Efter tjugo år med barn är mitt bästa föräldratips, när vi nu inte kan stryka maj och december ur almanackan, hoppa över hälften av aktiviteterna och ha det bra!

Susanna Alakoski

Sedan kom medeltiden, vasatiden, ­stormaktstiden.

Frihetstiden, Unionstiden.

Landet befolkades från alla väderstreck.

Sedan kom bronsåldern och järnåldern.

Vi blev Svearike och vi fick statsbildning.

Vi ägde Finlands kustområden och vi ingick en tid i Kalmarunionen.

Vi frigav Finland och vi var nära att bli norrmän.

Sedan 1815 har Sverige levt i fred och frihet och vi har haft neutral utrikespolitik även i krigstider.

I vårt land bor det renar, vargar och harar.

Och sedan kom demokratins genombrott.

Och innan dess folkskolan.

Och mellankrigstiden, och efterkrigs­tiden kom.

Och stavningsreformen 1906 kom,

dt blev t, och hv blev v.

Och arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen kom.

Och den politiska och sociala demokratiseringen.

Och folkbildningen.

Och nu fyller ABF 100 år – Onneksi olkoon!

Feliz Cumpleaños!

Inuuinni pilluarit!

Med sin föreläsningsverksamhet, sina sagostunder, sina vandringsbibliotek, sitt instruktionsarbete.

Sitt organisationsarbete

Sin bildningsiverentusiasm.

Sina dragspel, sina små och stora för­fattare.

Poeter.

Våra agitatorer.

Med sin långt-in-i-skogsarbetarkojorna- och sjöfolkskultur.

ABF med sina svampkorgar, sitt SFI.

Sin Bok För Alla.

Vår läshunger.

Sitt ljumna kaffe, sina hemsvarvade ­bullar.

Sina arbetarmålningar, sina linoleumgolv.

Sina källarlokaler.

Kärleksfulla möten.

Med sina kamratcirklar, ämnescirklar.

Bildningscirklar och studiecirklar.

Sina lysrör.

Sitt tennbroderi, sin folkdans och ­körsång.

Sin Line dance, Qigong och sin hjärt- och lungräddning.

Träslöjden och matlagningen.

Vårt EU och vår Euro.

Sin klimatskola.

Sina feministiska och socialistiska ­fullsatta forum.

Vill du kanske bygga din egen hemsida?

Lära dig Word, Excel eller Powerpoint?

Facebook och Twitter.

Vill du klara dig på egen hand i Florens?

Vill ... Read More »]]> I begynnelsen fanns istiden.

Sedan kom medeltiden, vasatiden, ­stormaktstiden.

Frihetstiden, Unionstiden.

Landet befolkades från alla väderstreck.

Sedan kom bronsåldern och järnåldern.

Vi blev Svearike och vi fick statsbildning.

Vi ägde Finlands kustområden och vi ingick en tid i Kalmarunionen.

Vi frigav Finland och vi var nära att bli norrmän.

Sedan 1815 har Sverige levt i fred och frihet och vi har haft neutral utrikespolitik även i krigstider.

I vårt land bor det renar, vargar och harar.

Och sedan kom demokratins genombrott.

Och innan dess folkskolan.

Och mellankrigstiden, och efterkrigs­tiden kom.

Och stavningsreformen 1906 kom,

dt blev t, och hv blev v.

Och arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen kom.

Och den politiska och sociala demokratiseringen.

Och folkbildningen.

Och nu fyller ABF 100 år – Onneksi olkoon!

Feliz Cumpleaños!

Inuuinni pilluarit!

Med sin föreläsningsverksamhet, sina sagostunder, sina vandringsbibliotek, sitt instruktionsarbete.

Sitt organisationsarbete

Sin bildningsiverentusiasm.

Sina dragspel, sina små och stora för­fattare.

Poeter.

Våra agitatorer.

Med sin långt-in-i-skogsarbetarkojorna- och sjöfolkskultur.

ABF med sina svampkorgar, sitt SFI.

Sin Bok För Alla.

Vår läshunger.

Sitt ljumna kaffe, sina hemsvarvade ­bullar.

Sina arbetarmålningar, sina linoleumgolv.

Sina källarlokaler.

Kärleksfulla möten.

Med sina kamratcirklar, ämnescirklar.

Bildningscirklar och studiecirklar.

Sina lysrör.

Sitt tennbroderi, sin folkdans och ­körsång.

Sin Line dance, Qigong och sin hjärt- och lungräddning.

Träslöjden och matlagningen.

Vårt EU och vår Euro.

Sin klimatskola.

Sina feministiska och socialistiska ­fullsatta forum.

Vill du kanske bygga din egen hemsida?

Lära dig Word, Excel eller Powerpoint?

Facebook och Twitter.

Vill du klara dig på egen hand i Florens?

Vill du lära dig Photoshop?

Vill du lära dig mästarnas måleritekniker, vill du kanske teckna serier?

Vad är du hungrig på?

Vad törstar du efter?

Vad saknar du?

ABF is for you!

Och jag tänker mig ABF och framtiden.

Det bor samer, finnar, serber och ­kroater här.

Det bor greker och araber och vi har ­lingon och tallskog,

Vi har älgar och andra husdjur.

Vi har västkusten.

Och Värmland.

Och Kiruna ska flyttas.

Malmö finns, och Borås.

Det finns höga hus och det finns låga.

Och nu som då vill ABF ge medborgare ­Olsson och Olevic bildningsmöjligheter, bakgrund, bostadsort eller ekonomisk situation – kom som du är!

Vad är du hungrig på?

Vad törstar du efter?

Läxhjälp (för barn och unga som inte ­grejar Björklundplugget)?

Barnpassning (för ensamstående ­för­äldrar)?

Studiecirkeln goes folkkurs, eller ­kanske kunskapskurs?

Kanske lite klotter eller glitter i ABF–­loggan?

ABF kanske blir friskola?

ABF kanske tonsätter poesi – varför inte 56 politiska dikter, samlade av ­Göran Greider? Strindberg, Boye, Johannes ­Anyuru, Nelly Sachs, Märta Tikkanen, ­Ferlin, Ulf Lundell, Bob Hansson och ­Kristina Lugn goes folkrörelsens nya ­sångbok?

Och när ABF fyller 200 år så kanske ABF är Universitet?

Susanna Alakoski

Men något stämde inte, och jag försökte att inte bli upprörd eftersom jag vet att upptäckten av ”kvinnor” är ett sentida fynd. Jag drog med dottern till Benazir Bhutto, som stod där och såg så ensam ut tillsammans med Magreth Thatcher bland de manliga världsledarna. Jag höll en kort föreläsning – så här ser världen inte ut! Jordens befolkning är till hälften kvinnor. Och just Benazir Bhutto var den första kvinnliga regeringschefen i ett muslimskt land berättade jag, och det finns fler begåvade kvinnor än Julia Roberts, Meryl Streep och Jennifer Lopez.

När vi fotograferat Spindelmannen, Påven ochChaplin snubblade vi till slut ut i receptionen. Där påtalade jag läget, att om bara ledningen på Madame Tussauds ansträngde sig lite, så skulle nog saker kunna rättas till. I alla fall förbättras. Som läget var nu kunde barnen lätt tro att varietéartisten Joséphine Baker var den enda sångerskan och dansösen i världen. Och Museum Erotica i Köpenhamn världens enda museum med kvinnor.

En gång betraktade jag mig som ”räknefeminist”.

Jag räknade ... Read More »]]> För några år sedan reste jag till London med en av döttrarnas skolklass. Vi besökte Mdam Tussauds, poserade med Brad Pitt, Beckham, Gandhi, Mandela, Beatles, Michael Jackson, Louis Armstrong, Pavarotti, Dickens, Johan Wayne, Shakespear, Napoleon, Björna Borg och alla andra hjältar.

Men något stämde inte, och jag försökte att inte bli upprörd eftersom jag vet att upptäckten av ”kvinnor” är ett sentida fynd. Jag drog med dottern till Benazir Bhutto, som stod där och såg så ensam ut tillsammans med Magreth Thatcher bland de manliga världsledarna. Jag höll en kort föreläsning – så här ser världen inte ut! Jordens befolkning är till hälften kvinnor. Och just Benazir Bhutto var den första kvinnliga regeringschefen i ett muslimskt land berättade jag, och det finns fler begåvade kvinnor än Julia Roberts, Meryl Streep och Jennifer Lopez.

När vi fotograferat Spindelmannen, Påven ochChaplin snubblade vi till slut ut i receptionen. Där påtalade jag läget, att om bara ledningen på Madame Tussauds ansträngde sig lite, så skulle nog saker kunna rättas till. I alla fall förbättras. Som läget var nu kunde barnen lätt tro att varietéartisten Joséphine Baker var den enda sångerskan och dansösen i världen. Och Museum Erotica i Köpenhamn världens enda museum med kvinnor.

En gång betraktade jag mig som ”räknefeminist”.

Jag räknade helt enkelt.

Ett slags självskadebeteende kanske?

Hur många manliga chefer fanns det, hur många kvinnliga?

Hur många manliga huvudroller, hur många kvinnliga?

En gång räknade jag författarnamn i Bonniers litterära magasin. Drog ut ett exemplar från vart femte år från 1940–1990. Dyster läsning.

På 80-talet, när jag drömde om att bli författare, räknade jag namn i tidskriften 80-tal (i dag 00-tal). Dyster läsning.

På 90-talet läste jag ”Ett eget rum” (1925) av Virginia Woolf, den satiriska essän om kvinnors sämre utgångsläge, Virginia Woolf kände inte igen sig i de stora biblioteken. Hon tyckte att hennes diet var enformig: historien handlade för mycket om krig, biografierna om stora män, och om dramerna varit skrivna av Shakespeares syster Judith? Och de manliga författarna skrev så konstigt om kvinnor: kvinnors barnkärhet, kvinnors större samvetsgrannhet, kvinnors djupare undermedvetna.

Och det finns fler böcker jag önskar inte fanns. Marie Selanders ”Inte riktigt lika viktigt? – Om kvinnliga musiker och glömd musik”, är en sådan. Selander namnger och placerar kända och okända kvinnliga musiker i musikhistorien. Från tonsättaren Elfrida Andrée till bluesgitarristen Memphis Minnie och punkårens Pink Champagne.

Läser så den lilla torra skriften ”Kvinnors representation på Sveriges Länsmuseer” (2011). Mycket dyster läsning. Kvinnor förekommer när man skildrar ”fattigdom, sorg, sjukdom och död”. ”Väntan”, är det en specifikt kvinnlig sysselsättning?

Det finns cirka 50–60 militärhistoriska museer i Sverige.

Men ännu inget kvinnohistoriskt museum.

Varför är det så?

När det finns så mycket spännande att skildra om kvinnors kamp för ett värdigt liv; rösträtt, sjukvård, möjlighet att idrotta, arbeta, vara aktiv samhällsmedborgare (läs exempelvis ”Efter rösträtten”, av Kjell Östberg). De kvinnliga brukspatronerna, barnmorskorna, affärskvinnorna. Lärarinnornas liv, gruvarbeterskornas, kockarnas. Kampen för fri abort, preventivmedel.

För bara några år sedan blixtrade ”statyupproret” förbi. ”Endast 1 av 10 statyer i Sverige föreställer en kvinna med namn och kläder på.” Tidningen Amelia listade namn på tänkbara kvinnostatyer med kläder på: Elsie Ottesen Jensen,  Barbro Alving,  Fadime Sahindal, Sigrid Hjertèn, Katarina Taikon.

Herr Statsminister, hur svårt kan det vara?

Tillsammans med en konstintresserad vän besöker jag  Göteborgs konstmuseum. Helén drar iväg mig till ” Secons In Ecstasy”, Cajsa von Zeipels abnorma gipsskulptur av den uppochnervända unga bruden i platåpjuck. Denna punkiga jättebrutta verkar vara en spya över de nakna passiva kvinnokropparna utan armar vi så länge tvingats skåda.

Och äntligen, i Umeå står snart Sveriges första kvinnohistoriska museum.

Susanna Alakoski

Kvällens fråga är om termen arbetarlitteratur är användbar i dag. Nu när det ifrågasätts om det finns arbetare och arbetslinjepartiet fattar de viktiga besluten. Borde termen arbetarlitteratur ersättas med ”underifrånlitteratur”, ”samhällslitteratur” eller ”klasslitteratur”?

Som vanligt går jag via mig själv för att förstå resten av världen.

När jag debuterade med Svinalängorna ärades jag snabbt med flera tjusiga litterära titlar.

Arbetarförfattare (klassproblematik).

Invandrarförfattare (från Finland).

Minoritetsförfattare (tillhörde minoritetsgruppen sverigefinnar, som tillsammans med romer, samer, tornedalingar och den judiska befolkningen fått status som minoritetsgrupper, med särskilda rättigheter på sitt eget språk i Sverige).

Feministisk författare (flickor, mammor i huvudrollen, ”kvinnosamtal”).

En präst ägnade tid åt att läsa det jag skrivit ur sitt perspektiv. Hon hade strukit under alla sidor där det förekom bön. Jag hamnade snabbt på Svenska Kyrkans scen på bokmässan.

Själv tyckte jag att alkoholproblematiken var ett ganska stort tema. För detta tilldelades jag aldrig någon titel. Alkoholförfattare?

Jag kände mig tyngd av titlarna. Mitt författarskap hade just börjat och min dröm hade i första hand handlat om att bli författare. Och som så många värjde jag mig mot begreppet arbetarförfattare. Uppfattade det som reducerande.

Jag har ändrat uppfattning och medverkar i dag gärna till att värna den stolta traditionen ”arbetarlitteratur”, nu när jag läst på (läs på ... Read More »]]> Jag deltar i ett samtal.

Kvällens fråga är om termen arbetarlitteratur är användbar i dag. Nu när det ifrågasätts om det finns arbetare och arbetslinjepartiet fattar de viktiga besluten. Borde termen arbetarlitteratur ersättas med ”underifrånlitteratur”, ”samhällslitteratur” eller ”klasslitteratur”?

Som vanligt går jag via mig själv för att förstå resten av världen.

När jag debuterade med Svinalängorna ärades jag snabbt med flera tjusiga litterära titlar.

Arbetarförfattare (klassproblematik).

Invandrarförfattare (från Finland).

Minoritetsförfattare (tillhörde minoritetsgruppen sverigefinnar, som tillsammans med romer, samer, tornedalingar och den judiska befolkningen fått status som minoritetsgrupper, med särskilda rättigheter på sitt eget språk i Sverige).

Feministisk författare (flickor, mammor i huvudrollen, ”kvinnosamtal”).

En präst ägnade tid åt att läsa det jag skrivit ur sitt perspektiv. Hon hade strukit under alla sidor där det förekom bön. Jag hamnade snabbt på Svenska Kyrkans scen på bokmässan.

Själv tyckte jag att alkoholproblematiken var ett ganska stort tema. För detta tilldelades jag aldrig någon titel. Alkoholförfattare?

Jag kände mig tyngd av titlarna. Mitt författarskap hade just börjat och min dröm hade i första hand handlat om att bli författare. Och som så många värjde jag mig mot begreppet arbetarförfattare. Uppfattade det som reducerande.

Jag har ändrat uppfattning och medverkar i dag gärna till att värna den stolta traditionen ”arbetarlitteratur”, nu när jag läst på (läs på du också!).

Och varför inte ett kompletterande överklassförfattarpris till Ivar Lo-priset? Liksom arbetarlitteraturen i ett historiskt perspektiv har avslöjat sociala nödlägen, kritiserat lagstiftning, avslöjat usla arbetsförhållanden, tecknat kvinnoliv och -erfarenheter, uppmanat till både bildning och uppror, fostrat ungdom, tröstat sorgsna, fört de tysta gruppernas talan, så har överklasslitteraturen i hög grad gjort samma sak. Och för detta förtjänar dessa modiga författare uppmärksamhet i … varför inte i Sigfrid Siwertz anda? Siwertz var ledamot av Svenska Akademien 1932–1970 och uppvuxen i en ”vardaglig affärsmiljö” och dröjde sig vid ”det kapitalistiska begärets bak­sidor”. Dåtidens konservativa kunde ha en viss avvisande hållning mot kapitalism och kommersialism, en förtjänstfull syn som är värd att premieras!

Möjlig kandidatlista för 2013:

Lars Norén (dysfunktionell överklass, biter huvudet av undulater, lustmördar varandra med sarkasmer med mera).

Cecilia von Krusenstierna (Gyllenhammaruppväxt).

Jan Guillou (pennalism på goss­internat).

Louise Boije af Gennäs (beskriver trygga borgerliga miljöer modigt).

Per Wästberg (akademiledamot med blick för tredje världen).

Johanna Ekström (dotter till akademiledamot Wästberg, ”vad händer när ytan är allt?”).

Första årets pris för ”banbrytande folkbildningsarbete för att synliggöra överklassens villkor” kunde tilldelas Helena Henschen postumt för I skuggan av ett brott (von Sydowska morden).

Jag ser även ett möjligt journalistiskt pris framför mig. Björn af Kleen är värd minst en åkerplätt för Jorden de ärvde. Andra självklara kandidater är Susanna Popova och Annette Kullenberg, båda värda sin vikt i adligt silver.

Susanna Alakoski

När omgivningen svarar verkar vänskapen tas för given.

Vara något ohotbart.

Hon finns alltid där för mig.

Hon är min spegel, min klippa…

Hur kan något vara för evigt?

Det mesta jag trott på har inte varat för evigt.

En oläst bok står i hyllan. Francesco Alberoni, sociologen som skrev ”Förälskelse och kärlek”, ”Erotik”. Det är först nu jag behöver ”Vänskap”. Böcker är som trogna vänner, väntar på sin tid i våra liv? Alberoni gör skillnad på kärlek och vänskap. Han menar att kärleksrelationen innefattar ett kontrakt där svek ingår som möjlig tanke (vi kan vara otrogna, träffa en ny, vi är fria att lämna etc.).

Vänskapen är inte rustad för svek. Vänskap har ett starkt etiskt drag och kan inte existera utan ömsesidigt moraliskt beteende. Det är därför vänskap, kanske tvärtom vad många tror, ställer högre krav på motparten, än vad kärlek gör.

”Vänskap är den etiska formen av eros.”

Jag bor vid ett träsk. Det finns träd här, och fåglar. Utanför fönstret irrar skatan, men jag är ... Read More »]]> Höstastern slår ut trots att frosten motarbetar den. Kärleksörten vägrar vissna. Jag drar ett djup andetag när jag hämtar tidningen. ”Säg mig vem du umgås med, och jag ska säga dig vem du är.” Vems är orden som gör mig sällskap?

Med mig på resan har jag ”Varför vara lycklig när du kan vara normal?”, Jeanette Wintersons osentimentala självbiografi, som beskriver hur hennes strängt religiösa adoptivmamma, Mrs Winterson, läste bibeln om natten och citerade den på dagen. Den ”yttersta dagen” låg ständigt runt hörnet och djävulen hade lurat på henne fel barn. Jeanette Winterson tillbringade ofta nätterna utomhus eller i kolkällaren. Så straffades den olydiga, besvärliga och ilskna flickan.

Jag kramar Jeanette Wintersons bok under läsningen. Hon flyr inte bara sin despotiska mamma, bibelorden, utan också från industristaden Manchester och en framtid på hundkexfabriken. Jeanette Winterson behövde orden (”olyckliga familjer är sammansvurna i sin tystnad”) men när Mrs Winterson upptäcker dotterns hemliga bibliotek under sängen anordnas ett bokbål på ... Read More »]]> Det är litteraturfest i södra Danmark. Taxin kommer tre min sent, så får jag vänta på bussen någon minut, så får jag vänta elva minuter på Arlandatåget, så kommer jag till incheckningsautomaten sju över, men den stängde fem över, så tar de inte mot väskan, så missar jag flyget, så får jag lägga till sjuhundra kronor, slå mig ner på fiket och vänta på nästa plan. Stress i Köpenhamn, jag snubblar till slut ombord på sista tåget till Flensburg, där jag äntligen når hotellet vid midnatt.

Med mig på resan har jag ”Varför vara lycklig när du kan vara normal?”, Jeanette Wintersons osentimentala självbiografi, som beskriver hur hennes strängt religiösa adoptivmamma, Mrs Winterson, läste bibeln om natten och citerade den på dagen. Den ”yttersta dagen” låg ständigt runt hörnet och djävulen hade lurat på henne fel barn. Jeanette Winterson tillbringade ofta nätterna utomhus eller i kolkällaren. Så straffades den olydiga, besvärliga och ilskna flickan.

Jag kramar Jeanette Wintersons bok under läsningen. Hon flyr inte bara sin despotiska mamma, bibelorden, utan också från industristaden Manchester och en framtid på hundkexfabriken. Jeanette Winterson behövde orden (”olyckliga familjer är sammansvurna i sin tystnad”) men när Mrs Winterson upptäcker dotterns hemliga bibliotek under sängen anordnas ett bokbål på bakgården. Händelsen får Jeanette Winterson att inse, att även om böckerna är borta, så kan inte innehållet förstöras. Berättelserna lever kvar inom henne, och vid den pyrande ordhögen föds så ett författarskap: ”Jag kan skriva mina egna”. Paradoxalt nog – Jeanette Wintersons litteraturfientliga mor är den som gör henne till författare?

IFlensburg har husen stått i hundratals år. Staden ligger omedelbart söder om gränsen mot Danmark, området sägs vara utomordentligt för segling. Här finns ett gråbrödrakloster och befolkningen talar fem olika språk. Som gammal Ystadbo och som flerspråkig känner jag mig hemma. Vaknar till slamret av ett bygge och barnröster. Går en morgonpromenad förbi stängda ölschapp och tatueringshak. Gatumusikanterna är redan på plats tillsammans med tiggarna. Solen och molnen samsas denna dag om himlen. Hamnlukt.

Att fly tycks vara omöjligt, men det är precis vad unga fröken Winterson gör, till universitetet i Oxford, och när Mrs Winterson förstår att Jeanette dras till flickor i stället för pojkar utbrister hon det som kommer att bli bokens titel: Why be happy when you could be normal?

Sällan har jag läst en bok som så visar på läsandets läkande förmåga.

En bok är en förtrollad matta som kan flyga iväg med en någon annanstans.

Och sällan läser jag något som tar sådan ställning för litteraturen:

När vi skriver är det lika mycket tystnaden som berättelsen vi håller fram. Ord är den del av tystnaden som kan uttalas. /…/ Jag tror på skönlitteratur och på berättelsens kraft, för det är så vi talar i tungor. Vi är inte tystade. När vi är svårt traumatiserade upplever vi alla att vi tvekar, vi stammar, det blir långa uppehåll i våra tal. Det stockar sig. Vi får tillbaka vårt språk med hjälp av andras språk. Vi kan vända oss till dikten. Vi kan öppna boken. Någon har varit där för vår räkning och djupt dykt efter orden.

Flensburg är en av de tyska städer som klarade sig utan skador under andra världskriget. Staden var dessutom säte för Nazitysklands sista regering, som efter sin kollaps gav världen en helt ny litteraturgenre: Vittneslitteraturen, vars term myntades på 1970-talet av Elie Wiesel som överlevde Auschwitz och Buchenwald.

Ikväll möter jag ett ”dansk og tysk publikum”. De har läst ”Svinestierna” och ska ställa frågor om skrivande och läsande. Jag slår igen ”Varför vara lycklig när du kan vara normal?” och beger mig.

Tänker att mitt uppdrag här på litteraturfestivalen i södra Danmark är det samma som Jeanette Wintersons var under hennes Sverigebesök:

Berättelsen passerar tröskeln från min värld in till din. Vi möts på berättelsens trappsteg.

Susanna Alakoski

Det visade till exempel Denise Lopez när hon samlade ihop 55 000 kronor till de bulgariska bärplockarna i Stockholm över en natt när staterna inte lyckades lösa problemet. Författarna i Noveller för Världens barn har tillsammans dragit in 75 miljoner kronor till Världens Barn sedan första boken såg dagens ljus 2004. De största gåvogivarna är privatpersoner som skänker en mindre summa och får ­boken som present. Tillsammans kan vi.

Och det visar även nationalparkerna, som precis som mycket annat fint i samhället är finansierade av oss människor tillsammans. Medborgare Olsson knegar, pröjsar skatt och vips så har vi vägen utanför dörren, har vi vårdcentralen. Har vi skolböckerna vid skolstarten, kvällslyktans sken på vägen hem från krogen, ambulansen, brandbilen. Ofta tänker ... Read More »]]> Går mellan Abisko och Nikka­luokta en sen vecka när sommaren övergår i höst. Vandringen börjar i en av Sveriges nationalparker. Jag tänker på saker vi är bra på i Sverige: sortera skräp, exportera demokrati och jämställdhet, organisera välfärd, lösa konflikter på fredlig väg. Vi är också bra på att skapa små naturum som berättar om gnejs, regnskugga, permafrost, småspov och renskötsel – i nationalparken. Och det är gratis. Eller gratis och gratis. Jag tänker att vi i Sverige också är bra på spara pengar tillsammans.

Det visade till exempel Denise Lopez när hon samlade ihop 55 000 kronor till de bulgariska bärplockarna i Stockholm över en natt när staterna inte lyckades lösa problemet. Författarna i Noveller för Världens barn har tillsammans dragit in 75 miljoner kronor till Världens Barn sedan första boken såg dagens ljus 2004. De största gåvogivarna är privatpersoner som skänker en mindre summa och får ­boken som present. Tillsammans kan vi.

Och det visar även nationalparkerna, som precis som mycket annat fint i samhället är finansierade av oss människor tillsammans. Medborgare Olsson knegar, pröjsar skatt och vips så har vi vägen utanför dörren, har vi vårdcentralen. Har vi skolböckerna vid skolstarten, kvällslyktans sken på vägen hem från krogen, ambulansen, brandbilen. Ofta tänker jag på detta, vad vi har och hur vi får det vi har, och hur vi hjälps åt för att skaffa det vi behöver. Om vi bodde i till exempel Belgien så hade vi haft tre månaders föräldraledighet, vi skulle lämnat barnen på spädbarnsdagis och köpt skolböckerna själva innan skolstart.

Hur vill vi ha det, det är det som är frågan.

Det är drygt hundra år sedan de första nationalparkerna i Sverige bildades, de första i Europa. Därmed inleddes en lång tradition av svensk miljövård. I dag finns tjugoåtta nationalparker, sammantaget bildar dessa ett storslaget utsnitt av det svensk natur har att erbjuda, från Stenshuvud i söder till Abisko i norr. Jag drömmer om att göra en nationalparksresa varje år i tjugoåtta år: Stora Sjöfallet, Björnlandet, Muddus, uppleva högnordiska fjällandskap, skogs- och ­myrlandskap, berg- och urskogs­område. I Ängsö nationalpark skulle jag vandra i ett äldre odlingslandskap i oförändrat skick. ”Gratis”.

Sedan tidig historisk tid har skatter existerat. Det har rört sig om dagsverken till staten, varor och tionde. I Sverige lägger vi ganska mycket pengar i spargrisen, i andra länder är spargrisen en mus, pengarna räcker knappt ens till att laga skolbarnens tänder. Än mindre till att sköta gamla föräldrar och se till att el och vatten når ut på landsbygden.

Vad kostar det att sköta en national­park? tänker jag när jag sätter ner ­fötterna på spången mellan Abisko och Abiskojaur. Vad kostar det att sköta tjugoåtta nationalparker? Hur många sjukhus har vi, BB-avdelningar? Hur många äldreboenden, skolor? Hur många gatlampor har vi i Sverige, hur många matteböcker delas ut varje år? Vad kostar det att sköta livet?

Ja, vi är bra på att organisera en bra tillvaro i Sverige, och inte bara det, vi gör det enkelt: Leve skatte­spargrisen!

Susanna Alakoski