En författare bör ha ett litterärt uppdrag.
Böcker bör ha ett ärende.
En författare ska inte vara politiker, men en författare ska blottlägga samband som kan få politiska konsekvenser.
Säger: könsstympning, statare och förintelse, ni fattar.
En författare måste tycka om ord.
En författare måste tycka om att vara ensam.
Författare är ganska tråkiga människor.
Mitt författarskap började med språkbyte 1966 då mina föräldrar bestämde sig för att byta land. Jag minns språkbytet som en tystnad. Den varade i si så där två år. Jag lyssnade in det nya språket, orden, ljuden, klangerna, rytmen. Därefter öppnade jag munnen och talade, som jag minns det, perfekt svenska. Något av detta har jag försökt gestalta i Svinalängorna när jag låter bokens huvudperson Leena byta språk. Hon upplever det som att språkbytet sker i ett ”nafs”. I alla fall kommer hon att lära sig att tala svenska snabbare än vad hennes pappa gör.
Hur man minns, hur man berättar.
En författare bör skriva fiktivt. Snarare hitta ord för känslor än att beskriva dem. Det är så jag jobbar: Jag skriver känslor. Men med det menar jag inte att en författare ska sträva efter att skriva som Per Gessle ”här kommer alla känslorna på en och samma gång”.
Det ryms väldigt lite i en roman.
Man talar om författarskap – jag står i början av mitt författarskap.
Vad man berättar, varför.
Jag kan sällan säga vad jag skriver, men jag vet alltid vad som angår mig.
När jag är ute på bibliotek, eller föreläser på skrivkurser, talar jag ofta om skillnaden mellan romanen, självbiografin och dokumentärromanen. Dokumentärt skrivande gör anspråk på sanning. Det gör anspråk på tidskronologi, det gör inte det skönlitterära skrivandet. Och jag heller inga sådana anspråk. Det jag däremot har anspråk på är mina erfarenheter. Och dem har jag däremot ett stort anspråk på. Det är också dessa jag använder när jag skriver.
Ja, jag vet vad som angår mig.
Det angår mig när jag hör riskkapitalisten säga: ”det finns inga fattiga människor i Sverige”. Då vill författaren i mig ta riskapitalisten om axlarna, och med hjälp av orden berätta för honom att hans världsbild står emot diakonissans, som säger att folk inte har råd att hämta ut sina dyra cancermediciner. Det angår mig när jag ser att läraren delar ut lila handdukar till flickor och gröna till pojkar. Det angår mig när en prickskytt riktar sitt vapen i ryggen på en bussresenär i Malmö. Insektshusen i Rosengård angår mig. Skolmaten, trafiklederna som går genom våra moderna barnrikehus. Det angår mig att mina homosexuella vänner inte har samma rättigheter som jag. Även världshaven angår mig, särskilt spinculan på havets botten angår mig. Och spriten, och narkotikan och barnens lekparker. Allt detta angår mig bara för att det angår mig.
En författare tolkar, belyser, skriver utifrån sina erfarenheter, sin fantasi och röst, blandar fiktion och verklighet, för att få just den här berättelsen berättad.
Litteratur är att ljuga.
Litteratur är att ljuga sig fram till sanningar?
Mina ämnen är klass, kön och etnicitet.
Mitt intresse för dessa ämnen kommer från början från helt privata erfarenheter:
Etnicitet: Jag har bytt land, språk.
Klass: Jag har erfarenhet av fattigdom, social utsatthet, trångboddhet.
Kön: En dag upptäckte jag att jag hade ett kön. Det var när jag inte längre fick vara med och bryta arm med killarna.
Av dessa tre erfarenheter var den sista den värsta.
Att plötsligt få ett kön suger.
Med tiden har dessa tre ämnen gått från att vara privata, personliga erfarenheter till att bli kunskap och genuina intresseområden. De är numera en förutsättning för skrivande, en grundval. Jag är genuint intresserad av samhällsfrågor, sociala frågor i synnerhet.
När jag skriver avdramatiserar jag den verklighet jag känner till.
Jag har fått många läsare. Läsare är bra folk, de ställer så smarta frågor när jag träffar dem på biblioteken.
Lärare använder mina böcker, psykologer, socionomer. Poliser, samhällsplanerare, behandlare, sjukvårdspersonal. Gymnasieeleverna läser dem, fångarna på fängelserna. Jag kan inte säga att jag är särskilt ledsen för det.
Jag är även intresserad av till exempel sex, frågor.
Och av Finlands krigshistoria.
Jag debuterade sent, lika sent som Moa Martinsson, något tidigare än Elsie Johansson. Men det gör inget, för nu har jag bokkö i huvudet och mina barn håller på att bli stora. Dessutom kan jag hantverket nu, efter år av praktisk övning och flera skrivkurser.
Det tar lång tid att skriva böcker.
Det är roligt att skriva.
Det finns mycket att säga om livet.
Jag har tre barn.
Jag är ofta i Finland.
Jag tycker om finska piroger.
Jag tycker inte om att gå i affärer.
Jag äger en röd soffa.
Kärlek är en viktig drivkraft.
Och så vidare, i all oändlighet.
Detaljer är bara viktiga när man skriver.
Susanna Alakoski
___________________________________________________________________
Krönikör bland annat i Dagens Arbete
och i Nya upplagan
Och mängder med andra tidningar och forum då och då…
