Mitt författarskapet började med språkbyte. Minns språkbytet som en lång tystnad. Hur jag lyssnade in orden, ljuden, klangerna, rytmen. För att sedan öppna munnen och tala, som jag minns det, perfekt svenska som sjuåring. Något av detta har jag försökt gestalta i Svinalängorna när jag låter bokens huvudperson Leena byta språk. Hon upplever det som att språkbytet sker i ett ”nafs”. I alla fall kommer hon att lära sig att tala svenska snabbare än vad hennes pappa gör.
Hur man minns, hur man berättar.
Sällan kan jag säga vad jag skriver, men jag vet alltid vad som angår mig.
Dokumentärt skrivande gör anspråk på sanning. På tidskronologi. Jag har inga sådana anspråk. Däremot har jag anspråk på mina erfarenheter.
Jag föredrar skönlitterära skrivandet.
Litteratur är att ljuga.
Ljuga fram en slags möjliga sanningar.
Mina ämnen är klass, kön och etnicitet.
Etnicitet: Har bytt land, språk.
Klass: Har erfarenhet av fattigdom, social utsatthet, trångboddhet.
Kön: En dag fick jag inte bryta arm med killarna längre.
Med tiden har dessa ämnen och personliga erfarenheter kommit att bli genuina intresseområden.
Genom åren har jag fått många läsare. Läsare är oftast bra folk – TACK.
Lärare använder mina böcker, psykologer, socionomer. Poliser, samhällsplanerare, behandlare, sjukvårdspersonal. Gymnasieeleverna läser dem, fångarna på fängelserna, anhörigmänniskorna.
Kan inte säga att jag är ledsen för det.
Debuterade sent.
Lika sent som Moa Martinsson, något tidigare än Elsie Johansson.
Lever med en bokkö i huvudet.
Har tre barn.
Bor i Gustavsberg, och i Skåne.
Men jag kommer från Finland.
Dansar gärna finsk tango.
Tycker inte om att gå i affärer.
Kärlek är en viktig drivkraft.
Detaljer är viktiga.
Susanna Alakoski
Krönikör i Dagens Arbete: www.dagensarbete.se
Arbetet: www.arbetet.se
