04 apr Blattefinska – DN 2006-04-29
Jag minns att jag talade finska, sedan minns jag att jag talade svenska. Men härifrån är det långt till ett fullvärdigt språk. Men måste man ha ett fullvärdigt språk? Vad är i så fall ett fullvärdigt språk?
Jag tillhör en generation invandrare som inte fick (i folkmun kallat) hemspråksundervisning . På gott och på ont. Jag lärde mig det svenska språket, (satsar på att under min livstid lära mig det fullt ut), men förlorade finskan, i meningen att jag idag bara talar en vardagsfinska, alltså blattefinska. Vad är värst, blattesvenska eller blattefinska?
Har personligen inte lidit så värst av att tala blattefinska. Men har haft enorm glädje av att kunna svensksvenska. Mina föräldrar våndades, som många invandrare inför de mest vardagliga saker på grund av sin blattefinssvenska. Ett föräldrasamtal på skolan kändes som en mardröm. När jag kom i sorg märkte jag dock hur viktigt modersmålet är. Också när jag skulle genomföra en begravningsprocedur i ”den andra landet” – då behöver jag orden. Men okej, det gick ändå, farmor hamnade i jorden med hjälp av ordbok och – just det blattefinska. Om jag talade blattesvenska så skulle begravningen av min pappa kanske behövt ske med hjälp av ordbok och i mitt fall blattefinsksvenska?
Diskussionen i DN får inte spåra ur. Det som börjar som en intressant politisk fråga som rör många människors vardag, riskerar att sluta i titel-tuppfåglande: Jag kan mer än dig om detta, och du är bara dum och jag är mer professor än du och du kan inte ens citera rätt. Det gynnar ingen. Språkfrågan behöver landa i människors vardag – hur har vi det som inte behärskar det ena eller det andra språket, vad får det för vardagliga konsekvenser under den tid vi lever på jorden?
Ursäkta mig, men jag måste citera Olof Palme (talet – Är framtiden oundviklig?). Det handlar om månen. Månen, där är den, och en gång i tiden ville vi människor åka dit. Det gick inte men en stor nation bestämmer sig (läs politisk vilja) för att uppnå målet, samlar nationens krafter, alla tekniska, ekonomiska, administrativa resurser, och så tar de sig till månen. Att nå månen tog tio år. Varför väljer man just månen som mål för en sådan enorm kraftansträngning, frågade sig Olof Palme och funderade vidare: ”Tänk om man under tio år skulle få en supermakts eller alla rika nationers resurser för att lösa något av de globala problemen!”
Tanken är hisnande. Det går att göra det man vill. Bara man vill. Idag lever jag i ett område där mina ungar inte träffar en enda invandrarunge spontant i skolan (vi ska snart flytta). På andra sidan stan har skolorna dränerats på svenska elever. En sjuk situation – hur ska vi kunna gilla, förstå och bli nyfikna på varandra som människor om vi inte träffas rent fysiskt? Hur ska vi lära oss svenska om vi inte får prata svenska? Blattesvenska uppstår som allting annat genom politiska beslut, eller snarare genom avsaknaden av politiska beslut. Ett av nutidens största misstag är att separera oss människor när vi har makten att förena oss. Alla tankar om att lära sig ”landets språk” står och faller med om man har möjlighet att tala det eller inte. Svenskundervisningen blir helt värdelös och den inte kan användas praktiskt, liksom modersmålet om det inte användas. Vi har och får det språk vi vill ha, kanske språkliberalen Fredrik Lindström skulle säga. Språket har alltid varit föränderligt. Och tänk om blattesvenskan är ett fullvärdigt språk? För nu har vi författare som skriver på denna blattesvenska och jag själv skriver på denna blattefinska och nu har vi människor som älskar dessa böcker. Men vi har också analfabeter i Sverige, människor som kunde lärt sig svenska språket, men som inte fick chansen, vi har människor som förlorat kontakten med sitt modersmål, vi har mängder människor som tar sig fram utifrån den språksituation de lever i, för att de måste. Vi har barn som lär sig fast ingen lär dem. Lider alla dessa – eller går det ganska bra ändå? Jag tror att många lider – och för många går det ganska bra ändå. Och på vägen får vi det samhälle vi (läs politikerna) tigger om.
Vilket språk talar uteliggarna? De som säljer situation Stockholm, de som sitter i våra fängelser? Varför talar Skolminister Ibrahim Baylan så bra svenska, varför lyckades Ebba Witt- Brattström bli professor, varför väljer Jonas Hassen Khemiri att skriva på blattesvenska? Att kunna, eller inte kunna ett eller två språk handlar mer än om svenskundervisning och hemspråksundervisning. Det handlar t.ex. också om bostadspolitiken, som ju inte sker i ett vakuumfyllt rum i riksdagen. Om vi vill ta oss till månen när det gäller människors språkutveckling så måste vi först ta oss till månen med klassamhället. Vad kan det ta, tio år, om man samlar nationens krafter, alla tekniska, ekonomiska, administrativa resurser, och jobbar över gränserna.