Susanna Alakoski | De kunde inte ens städa rätt – DN 2006-04-12
954
post-template-default,single,single-post,postid-954,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-16.8,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.2,vc_responsive
 

De kunde inte ens städa rätt – DN 2006-04-12

De kunde inte ens städa rätt – DN 2006-04-12

Jag går inte så ofta på teater. Bor på landet, orkar inte åka buss, har sällan tid. Men när något med klassperspektiv sätts upp brukar jag springa till stan. Nu var det Lena som bjöd mig. Hennes mamma är nyligen pensionerad städerska. Och i min släkt har vi skurat och skrubbat i alla tider. Äntligen skulle vi få se våra mammor på Dramaten. Höra om deras liv, kanske känna igen oss i våra egna. ”Sju städerskor” – en viktig pjäs.

Lena och jag kan vara glada. Vi lever i nya tider. Teaterns scener ska uttalat fyllas av etnisk mångfald, jämställdhet och uppmärksamma olika samhällsgrupper. Och ny publik ska komma till Dramaten. På väg till teatern säger Lena att pjäsen inte fått så bra recensioner. Skit i det, säger jag, det är säkert bara för att den handlar om städerskor. Den är säkert bra.

Usel. Jag tyckte att ”Sju städers­kor” var usel. Ansvariga hade verkligen lyckats få med alla dåliga myter om låginkomsttagaren: självförakt, avsaknad av drömmar, för höga drömmar, ensamstående städerske­mamman (såg ut som ett spöke) som väntar på snubben som aldrig dyker upp, polskan, manillan, finskan, bögen, den högutbildade som inte känner sig hemma i städsektorn, svåra livsöden blandas med flyktingdöden, heroin och dans… ja, de hade ta mig fan fått med allt. Utan att få med något djupt. Dialogen var spänd, kvasifilosofisk och kvasipsykologisk. Hela pjäsen i princip utan ljus och hopp. När liket äntligen rullade in på scenen blev det lite kul. Liket var den enda rollen som kändes trovärdig (spelade död). Bra gjort, liket!

Jag avskyr när arbetarklassen skildras så här. Som att det enda ljusa i livet är att bli full och vulgär. Det blir man kanske, men man slutar ju inte att vara människa för det. Dessutom – de kunde inte ens städa. Städade i helt fel ordning, våttorkade golvet innan de dammsög det till exempel. Städningen i pjäsen var i sig inget annat än en skymf för hela städkollektivet.

Ja, städning är kunskap. Och de hade pryat. De hade intervjuat, och läst på. Men jag kan ändå inte se en enda person med städning som yrke, eller någon som känner någon med städning som yrke, få ut något som helst annat än ilska av att se denna pjäs. Har någon i ensemblen föräldrar som arbetat som städare? Tror knappast det, då hade den nog sett annorlunda ut. Okej att man vill skrota socialrealismen, okej att man vill göra en absurd text. Men måste man, när nu äntligen städ­yrket får en röst på Dramaten, för första gången, på hur många år som helst, låta replikerna zappa mellan rollinnehavarna så att precis allt innehåll förvandlas till en välartikulerad körsång? Varför denna distans?

Vi skrubbar, putsar och desinficerar. Vi röjer efter oss och lämnar rummet öppet för nya påfund. Vad har vi gjort? Vad ska vi göra nu? Det är pjäsens båge, förklarar regissör Kalmér och manusförfattare Hjerdt i Svenska Dagbladet den 10 april. Vi har sett oss själva genom städerskornas ögon, nu hoppas vi att städers­kor ska få syn på sig själva genom oss, känna sig upphöjda. Det tror inte jag att städerskorna gör – jag tror att de blir förbannade. Kan inte låta bli att ställa mig frågan varför ”Jösses flickors” låginkomsttagare kändes så mycket mer trovärdig.

Antagligen var det för att hon skildrades mer komplicerad än myten. Klok, allvarlig, någon som läkaren, journalisten och andra kvinnor kunde se upp till.