Susanna Alakoski | Arbetsplatsbibliotek? – Kåkbladet februari 2008
762
post-template-default,single,single-post,postid-762,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-16.8,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.2,vc_responsive
 

Arbetsplatsbibliotek? – Kåkbladet februari 2008

Arbetsplatsbibliotek? – Kåkbladet februari 2008

För en tid sedan besökte jag ett bibliotek i Lindesberg. Inte så långt från Anstalten Hinseberg. En bibliotekarie berättade för mig att han skött boklån frivilligt på anstalten under många år. Men nu skulle han nog inte orka så länge till. Säkerhetskontrollen hade blivit så rigorös. Undrar, kan kvinnorna på Hinseberg låna böcker idag?

Det är bra att säkerheten är bra på våra fängelser. Det är inte bra med människoförakt och att människor förhindras läsa böcker.

I en liten liten insändare i tidningen dagens arbete läser jag om arbetsplatsbibliotek. Undertecknaren ”Mats i Mölndal” är föreståndare för ett arbetsplatsbibliotek som drivs i facklig regi:

”Skyll inte på att ni har att göra med en oförstående arbetsgivare eller att ni inte har råd. Det enda som behövs är engagemang, donationer, en lämplig plats, funktionella bokhyllor samt någon som håller ordning på sortimentet”

Läser i kvällstidningen att produkter tillverkade i fängelse ska märkas ”Made in Jail” för att nå nya kundgrupper. Om det finns arbetsplatser och arbetstillfällen på fängelserna, finns det då arbetsplatsbibliotek också undrar jag? Om inte, starta sådana. Jag lovar, böckerna finns (vänd er direkt till förlagen och författarna). Engagemanget finns (de flesta intagna är intelligenta, reflekterande, läshungriga människor). För om arbetsplatserna och arbetstillfällen existerar på anstalterna, och om ”Made in Jail” produkterna är på gång, och bibliotekstjänsterna omöjliggjörs, borde en naturlig utveckling vara arbetsplatsbibliotek, eller hur?

I hela mitt liv har jag hämtat kraft, tröst, hopp från litteraturen. En simpel gissning: Detta delar jag med de flesta människor.

En vanlig fråga jag får när jag är ute och föreläser är: ”Varför finns det så få berättelser från miljonprogrammen?” Jag svarar att de finns, men att antalet böcker absolut inte står i proportion till antalet människor som bott och bor miljonprogrammen. Det finns plats för fler berättelser. Skriv, säger jag, skriv.

I boken Fyrväktaren skriver Jenaette Winterson:

”Våra förfäders långa benknotor säger inget om deras hjärtan. Deras sista måltid finns ibland bevarad i torv eller is, men deras tankar och känslor är borta.”

Det har hon jäkligt rätt i, tänker jag och kommer att tänka på alla de tankar och känslor jag aldrig läst en rad om. Det är inte länge sedan det knappt fanns några kvinnliga författare. Det är länge sedan Janne Bergquist skrev Autonomisk manual, författad i häktet och på kåken. Den känns vid läsning idag lika aktuell som när den kom ut 1972:

”Din framtid är inget annat än de dagar du ännu ska andas och tänka.”

Hur länge sedan är det Lasse Strömstedt skrev Grundbulten?

Har jag någonsin läst en bok om att vara kvinna i fängelse? Jag skulle gärna gör det.

Alla kan inte skriva böcker. Men alla kan dokumentera. Ta bilder, eller skriva dagbok, berätta för barn och barnbarn, för varandra. Alla kan lyssna. De flesta kan läsa och ”hela universum är ett gigantiskt minne” som Jeanette Winterson säger.

 Till sist, ett tips till arbetsplatsbiblioteket:

”Undvik inte berömda författare. Det faktum att de blivit stora betyder inte att de är dåliga eller ens tråkiga. Tvärtom har vår kultur utvecklat en imponerande förmåga att geniförklara genierna och därefter ge fan i vad dessa genier sagt. Jesus är ett bra exempel. Om han anat vad han ställde till med skulle han aldrig skaffat sig dom där tolv torpederna.”

Det är en hälsning från Janne Bergquist.

Dokumentera ditt liv är en hälsning från mig.

Skriv kvinnor skriv!

Bara du kan berätta ur din synvinkel och din synvinkel är kanske den viktigaste och mest intressanta pusselbiten, har du tänkt på det?