Susanna Alakoski | Kalle och Kungen- Dagens Arbete
39
post-template-default,single,single-post,postid-39,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-16.8,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.2,vc_responsive
 

Kalle och Kungen- Dagens Arbete

Kalle och Kungen- Dagens Arbete

”Skruva ner vardagens ljud så infinner sig först tystnadens lättnad. Och sedan, mycket tyst, tyst som ljus, återvänder meningen. Ord är den del av tystnaden som talar.”

Tåget kränger. Jag läser Jeanette Winterson, Fyrväktaren med viss möda. Kommer att tänka på Åsa Linderborgs Augustprisnominerade bok, Mig äger ingen. Det finns mycket att säga om den. En spännande pappa/dotterrelation utgör grunden, alkoholproblemen går att ta fasta på, liksom pappans längtan efter det intellektuella samtalet som försvann när skilsmässan var ett faktum. Men det som dröjde sig kvar hos mig var en saknad.

Det sägs att ”arbetarlitteraturen” har fått sig ett uppsving de senaste åren. Om det är så vet litteraturforskarna, och kanske Göran Greider. Jag vet inte. Jag skriver. Men det jag vet när jag läser Linderborg är att det uppstår en märklig saknad. För när jag läser om den stolte härdmästaren Leif Andersson så upptäcker jag att jag aldrig tidigare läst om en härdmästare. Vare sig om den hettan han möter eller hur hans händer, av det tunga jobbet, förvandlas till köttkrokar. Märker att jag knappt vet vad en härdmästare är för något.

Jag fylls av vördnad.

En kropp, ett jobb, ett helt liv.

Vem minns, vem värdesätter?

Tåget passerar stad på stad. Jag läser skyltarna. Smakfabriken, Banverket, Truck- Trans AB, Almroths Express & Åkeri AB, Qstar, Jysk, Coop Forum och Skokanonen. På alla dessa ställen arbetar människorna. Så många andra yrken jag heller aldrig läst en rad om, tänker jag medan tåget gör ett stopp i Mjölby. Björnekulla Fruktindustrier AB – vem arbetar där? Vi smäller i oss 17 miljoner tuber Kalles kaviar om året – lika många svenskar känner visst till ”Kalle” som känner till ”Kungen”, men kaviartillverkarna, vilka är det?  Var finns den stora romanen där en Personlig Assistent utgör huvudrollen? Barnskötaren, Svetsaren?

Jag vill bli 300 år så jag hinner skriva om allt, tänker jag. Men förstår att det inte kommer att gå, om jag så dricker 3 liter turkisk yoghurt varje dag.

En vanlig fråga jag får när jag är ute och föreläser är: ”Varför finns det så få berättelser från miljonprogrammen?” Jag svarar att de finns, men att de absolut inte står i proportion till antalet människor som bott och bor där. Det finns plats för fler berättelser. Skriv!

Jag slumrar till mellan Linköping och Norrköping. Sedan läser jag Jenaette Winterson igen:

”Våra förfäders långa benknotor säger inget om deras hjärtan. Deras sista måltid finns ibland bevarad i torv eller is, men deras tankar och känslor är borta.”

Det har hon jäkligt rätt i, tänker jag och drar ett tjockt streck under raderna.

Alla kan inte skriva böcker. Men alla kan dokumentera. Ta bilder, eller skriva dagbok, berätta för barn och barnbarn.

”Hela universum är ett gigantiskt minne.” säger Winterson.

Vår uppgift är att förvalta det, säger jag.

Susanna Alakoski