Arbetarna har inte alls fått det bra – Expressen sidan 4 2008-12-26
893
post-template-default,single,single-post,postid-893,single-format-standard,bridge-core-3.0.5,qode-page-transition-enabled,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-28.7,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-6.9.0,vc_responsive
 

Arbetarna har inte alls fått det bra – Expressen sidan 4 2008-12-26

Arbetarna har inte alls fått det bra – Expressen sidan 4 2008-12-26

 

Så syns de igen, arbetarna. Dessa arbetare som många i modern tid har så svårt att identifiera. Som verkar där ute på verkstadsgolven, bilfabrikerna, på Perstorp AB, på svenska Diplom-Is, de är metallpulvertillverkare, hisstillverkare, symaskinstillverkare, de arbetar på smältverk, aluminiumgjuteri, Kylskåpsfabriken, Trelleborg Building Systems, Trivselhus, Ballingslöv, de knegar som ståltillverkare, på Marbodal, Atlas Copco och de bor i Härnösand, Västervik, Motala, Ljungby, Örebro, Trelleborg, Skellefteå, Karlskoga och Sävsjö.
Och när de nu syns, dessa arbetare, så är det såklart dåliga nyheter: Under november varslades preliminärt 19907 personer. Ja så får vi syn på dem, arbetarna.

De senaste åren har jag ofta stått på olika litterära scener i gamla fabriksområden. Kulturmagasinet i Sundsvall, tidigare en lagerplats för mjöl, kryddor, kaffe och torkad frukt som kom till Sundsvalls hamn. Nu en modern mötesplats med bland annat kafé, bibliotek och museum. Glashuset i Gustavsberg, porslins- fabriksområdet som håller på att bli en helt ny stadsdel med dyra bostadsrätter, butiker, kaféer. Guldnatt på gamla Slakthusområdet i Malmö, rymmer allt från nattklubb till stand up. Någonting har hänt.
Men försök inte lura mig. Arbetaren har inte försvunnit, hon har aldrig inte funnits och hon kommer aldrig någonsin att inte finnas. Vem byggde Stads-huset, vem la asfalten, vem syr gardinerna till textilkoncernen Hemtex butiker i Norge, Danmark, Finland, Polen, Estland?

Min mormor arbetade fyrtio år inom textilindustrin i Finland. Hon gick från kyla och fattigdom utomhus, till industrivärmen inomhus. Inget tal om saken, det var en lättnad. Fabriken var en stat i staden. Under 1900-talet infördes i alla finska industriella städer ett representativt hem för fabriksägaren, bostäder för tjänstemän och arbetare, ett sjukhus, en kyrka, en skola, en samlingslokal och ett ålderdomshem. Fabrikens ägare styrde sitt fabrikssamhälle som en upplyst kung styr sitt kungarike.  Och kungen styrde mormor som aldrig missade en arbetsdag, gick fem kilometer till och från jobbet och tjänade kungen i fyrtio långa år. Sex dagar i veckan, tio timmar om dagen. Mormors arbetarbostad – också det i någon mening ett palats kanske – ett rum och dass på gården.

I den varslande branschen tycks den manlige arbetaren befinna sig, det är kanske den privat ägda professionella exportbranschen? Den andra ännu icke lika varslande branschen tycks vara den som är statligt och kommunalt finansierad, kvinnobranschen, som vårdar, ömmar, städar, bedriver skogsmulle, håller våra gamla i handen, sitter kvar en extra stund, som gör storartade insatser som personliga assistenter, som inte är vinstdrivande men som ändå utgör fundamentet i samhället, och som har så dåliga löner och som sänks i media så fort de hävdar rättigheter. Kommunals strejker misstänkliggörs alltid!

Arbetslivet är inte någon lätt sak. En företagsidé föds sällan för att man tänker sig bli miljonär. Helt andra drivkrafter ligger bakom, oftast handlar det om att få utlopp för sin kreativitet. Den offentliga sektorn har inte heller uppkommit ur ett vakuum. Tanken bakom den är att alla människor ska kunna ha det värdigt, drägligt, oavsett rikedom, familjesituation, livsöde. Facket är inte heller ett elakt spratt för att skrämma arbetsgivare utomlands.
Facket kom till för att arbetande människor inte skulle ha livsfarliga arbetsplatser, usla arbetsförhållanden, svält-löner och för att kunna föra sin talan.
Frågan i dag är, när de stora fabrikerna blivit nöjespalats och arbetaren återfinns på platser som inte ens intelligenta journalister tycks klara av att identifiera, hur arbetarna i dag ska agera? Mitt tips, svaret heter: Då som nu.

När jag växte upp i småstaden uppskattade jag småbutikerna, mångfalden, sedan den framväxande gågatan. Nu bor jag som så många andra i en kommun, där jag måste ta bilen till ett ytterområde och handla på Lindex, Ica, Willys, Coop och Kicks. Bara de allra fattigaste handlar på Lidl. Och de åker buss dit och hem och de släpar samtidigt på sina ungar. Och var jag än befinner mig i Norden så är det samma utbud. Jag finner det intill döden tråkigt. Stordrifterna sågs som en plåga, nu är vi tillbaka där igen, fast i modern tappning. Och det är arbetaren som servar mig med ”ta tre och betala för två”. Och det är fort- farande arbetaren som måste organisera sig. För inte är det några drömhus precis vi ser kassörskorna sitta i. Det saknas ljus, det saknas skiljeväggar, det brusar och det är monotont. Inte ens arbetsskadorna är borta trots att vi snart har fler robotar på jorden än människor.

Arbetslivet är inte en lätt sak. Där mormor slutade sitt arbetsliv, med sjukdom och förtidspension, tog mitt yrkesliv vid. Projektanställningen, visstidsanställningen, timanställningen, vikariatet. Nu har jag själv arbetat i tjugofem år. Och hur jag än vänder och vrider på det så ser jag samma saker nu som då. Folk är slitna, barn har ohyggligt trötta föräldrar, arbetstiderna är för långa, det är stressigt, folk blir sjuka, livet går och folk stannar kvar på orten och det föds nya generationer som tar vid. I mångt och mycket ser allting precis likadant ut. Och det är fortfarande Stockholm som styr, ställer, tänker, och det är från Hufvudstaden vi tror oss veta hur det ser ut i Norrlands inland och Smålands djupa skogar. Försök inte lura mig gosse.