Susanna Alakoski | Ett skepp kommer lastat – Ystads Allehanda
66
post-template-default,single,single-post,postid-66,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-11.0,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.1.1,vc_responsive
 

Ett skepp kommer lastat – Ystads Allehanda

Ett skepp kommer lastat – Ystads Allehanda

Får några timmar i Helsingfors innan planet ska gå. Överrumplas av ett kraftigt regn. Bussarna pulsar fram i de djupa vattenpölarna. Skinnsandalerna skaver som blött virke mot fötterna, jag flyr in i en sightseeing buss. Hamnar mitt i en grupp amerikanska turister. Innan vi monterar hörlurarna på skallen, hör jag en amerikansk kvinnoröst alldeles bakom mig. Röstens riktning leder till en ung japanska som blir fotograferad. Hon haltar svårt utan att ha brutit benet, uppenbar kronisk skada.

”O, look at that poor girl, I feel sorry for her”.

Guiden berättar om sevärdheterna, en Sibeliuskonsert går som pausmusik. Vi kör genom Eteläesplanadi.

”O look at this square” utbrister amerikarösten .

” O no, it´s not a square, it´s an EISPLANAD”, svarar en annan amerikaröst.

“Well, nice street anyway, there is TAIPENADAS down there”.

Vi passerar Svenska teatern, Bergskyrkan, Sibeliusmonumentet, Sibeliusparken, Sibeliusakademin.

”Look at those dresses down there” (vi sitter på andra däck i dubbeldäckaren). ”I like em” (zebramönster på blommig botten).

Olympic stadium stadium till höger, vi rundar Riksdagen från olika hål och i presidentpalatset bor Tarja Halonen med sina två katter. Guiden talar om ryska riket, tvåspråkighet och självständighet. Krigsfakta blandas med en skylt med ståtlig älg. 100 000 stupade i kriget, 3000 soldater begravda på kyrkogården bland kända personligheter och författare. Älg, ett vanligt djur i Finland.

”O look at that, a man on a horse”, häpen amerikaröst när vi passerar Mannerheimstatyn.

När vi passerar Paavo Nurmi statyn fotograferas det. Bussen gör ett stopp, det kliver av och på folk. Så kör vi vidare medan regnet smattrar mot den gula presenningen som dragits över oss.

Vi passerar Stockmann, Finlands anrika varuhus. Finska handelshögskolan på ena sidan, svenska Handelshögskolan på andra. Bussen snirklar, jag tappar riktningen mellan varven. Helsingfors hamnsystem tycks oändligt, och ligger bara åtta mil från Tallin. Som på så många ställen, det byggs lägenheter med åtråvärd havsutsikt. 9000 dollar per kvadratmeter upplyser rösten oss.

”O I would say, that´s luxury!” utbrister en uppriktig amerikaröst. Vännerna instämmer. Där hade de nog kunnat tänka sig att bo.

Vi passerar Finlandshuset, guiden talar om Runeberg, Alvar Aalto, arkitektur. Vi blir upplysta om invånarantal och att 80% av världens isbrytare kommer från finska varv. Finnarna är det folk världen som har flest mobiltelefoner. Och mitt upplysningen av landarea, befolkningstäthet och Nokia kommer orden: National hälsa. I Finland är man socialförsäkrad hela livet genom skatt.

Inte ett amerikanskt pip hörs. Tvärtyst i bussen. Bara sådär. Sedan sitter de tysta förbi mattvättbryggor, torghandel och universitetssjukhus. De är kanske rädda att vi är på väg in i Sibirien?

Vi närmar oss självaste Port of Helsinki, som tar emot 360 000 turister varje år. Busschauffören kikar upp.

“Are all of you going back to the ship?”

Så snirklar bussen in mellan containrar och terminaler. Havsutsikten tar plötsligt slut. Jag ser en vägg, men jag förstår inte vad det är jag ser. Hjärnan arbetar febrilt. Det ser ut som fönster. Det ser ut som balkonger. Det är högt, det är långt. Det är… ett jättelikt skepp! Skeppet heter Emerald Princess Hamilton. Men var fan tar det slut? Det går inte, hur jag än försöker, att se slutet, eller början. Det ser ut som fem Finlandsbåtar, eller nio Turning Torso som trillat och hamnat ovanpå varandra. Små prickar överallt, det är visst några av skeppets 3000 passagerare.

Himlen öppnar sig. Den amerikanska turistgruppen får bråttom till sina 160 m2 stora ”hytter”, sin basketball court, fitness area, sina multiple pools, sin ice cream och pizza bar, sin 24-hour buffet, sina several lounges and bars, sin full sized show theater, sin nightclub, sin casino, sin 1200 manna stuff.

”O, look at that poor girl, I feel sorry for her”.

Det slår mig plötsligt hur det kan vara så oändligt långt mellan ett uppriktigt ”sorry” och en nationell god hälsa baserad på ett skattesystem.