Susanna Alakoski | Med risk för ras i egen grop? – Dagens Arbete
64
post-template-default,single,single-post,postid-64,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-16.8,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.2,vc_responsive
 

Med risk för ras i egen grop? – Dagens Arbete

Med risk för ras i egen grop? – Dagens Arbete

Mörkt, trångt. Redan när bussen kör in genom öppningen till gruvan slår klaustrofobin till. Ner till 540 meter ska vi. På med de gula hjälmarna, under den guidade turen kliver vi upp och ner i maskiner, däcken på krossmaskinen är större än ett kök. Grävskopan stor som ett sovrum. Vi får lyssna på ljudet av stenborr, sprängning och stenkross. Obeskrivliga ljud, ofattbart att människor utsatts för det, någonsin. Påminner mig om mormor i textilindustrin, väv, stick, symaskinerna slog järn mot järn =  hörselskador. I filmsalen visas historien om LKAB och Kiruna. Såklart spännande, så klart unikt. Denna från början samebefolkade plats på jorden, blev en stad, blev staden som ska flyttas, som är denna säregna plats på jorden där man kan uppleva norrsken, midnattsol, beckmörker, studera rymden, se Kebnekaisemassivet avtecknat mot himlen. Det som fascinerar mig mest är dock berättelsen om gruvans framväxt och människorna som arbetade där.

Tjockbottnade träskor, undermåliga bostäder, strängt arbetsreglemente, brandfarliga vätskor, tunga brandredskap och verktyg. Borrning, lastning, allt sköttes med hjälp av kroppen. Inte på någon bild ser någon människa utvilad ut. Personalomsättningen var stor och trots att snön ligger kompakt under min vistelse i Kiruna verkar staden onekligen kallare på den tiden, när det första aktiekapitalet satsades i Stockholm och svartguldet i Kiruna upptäcktes. Nu är det något helt annat, världens största järnmalmsgruva med femtio mil transporttunnlar är fjärrstyrd.

Hur är det då, frågar jag mannen som arbetat nere i mörkret i tjugo år. Bara bra, svarar han. Nästan inga olyckor längre, men det är klart, visst händer det att någon förlorar en arm, ett ben, så är det ju. Säkerhetsfrågor måste börja behandlas med samma kraft som produktionsfrågor, säger han. Men dödsolyckorna är få, fast nyligen dog en 21-åring, han körde lastbil, sättning i berget, rasmassor föll…

Rasmassorna föll, kusligt.

Sannolikt fraktades entreprenören upp med bil från olycksplatsen. För inte så länge sedan använde man en räddningskälke i trä.

Kiruna är ett med sin gruva. Gymnasieutbildningar har LKAB-inriktning. LKAB-disponenten Hjalmar Lundbohms betydelse underskattas aldrig, människovännen, konstälskaren, medborgaren. LKAB är idag en internationell högteknologisk mineralkoncern, man talar om ”Performance in Ironmaking”, termer som ligger långt borta från järnberg och handkraft.

Om det skulle bli ett vattenläckage skulle gruvan fyllas med grundvatten på en vecka, säger guiden och mina ögon följer ängsligt rören. Och luftsystemen är komplicerade…

De största riskerna i gruvvärlden nu sägs vara fallande sten, tung trafik, hårt trafikerade vägar, fall från hög höjd samt tidvis en hög stressnivå. Andra risker är spränggaser, dieselavgaser, damm, belastningsskador och otillräcklig eller bländande belysning samt hörselskadligt buller.

Larm har gått om kraftig rökutveckling i gruvan.

Seismiska händelser inträffar då och då…

Guiden berättar medan vi gapar och sväljer; gruvfynden används inte bara till järnväg, broar, fartyg, utan även till mopeder, tandställningar, smink och färg.

Och jakten på lapplands underjordiska tillgångar fortsätter. Från 0 till 1045 meter, vidare till 1365 ska man – och detta på drygt hundra år. Snabbt borrat, om man så säger. Malmreserverna lär räcka minst till 2012.

Kan inte låta bli att tänka tanken. När svartguldet tar slut, drar inte LKAB från Kiruna då?  Och har Kirunaborna då kanske grävt sin egen grop?