Susanna Alakoski | Hem, längtan – Ystads Allehanda
71
post-template-default,single,single-post,postid-71,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-11.0,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.1.1,vc_responsive
 

Hem, längtan – Ystads Allehanda

Hem, längtan – Ystads Allehanda

Det är när sjöbrisen över Borgholm kyler ned en tidig sommarvind jag längtar hem. När doften av salt hav drabbar mig på en promenad längs Varbergs kust. Det är när en fläkt av bondens åkergödsel driver in genom mitt öppna bilfönster och när landskapet inte vilar, utan skjuter mig framför sig bortom varje slutpunkt. Det är konstigt, hur det fungerar. Vi längtar inte till platser som vi inte andats in som barn.

Varför vet alla vuxna hur sand smakar?

Varför doftar frän tånglukt, på gränsen till rutten gott?

Hur kan minnet av ett plåster på skrapsår färdas som en tröst mellan generationer?

Barndomens smaker och dofter är förrädiska, lurar in mig i denna glasklara diffusa längtan.

Det är när jag hamnar i en störtskur, som jag upptäcker att jag har hemlängtan.

När jag ser de första turisterna i Visby anlända.

En färja lägger till. En färja vänder invånarna ryggen.

Men Ystad nu, det är det en annan stad. En bättre stad.

Jacques Werup skaldade i dikten Vårsäsong:

Jästfabriken blir konstgalleri. /Bränneriet blir viltrestaurang. /Traktens småbönder blir pendlare. /…/ Sillindustrin blir bowlinghall.  /…/ Maskinstationen blir diskotek.

Ystad var en militärstad. Nu är Ystad en kultur- och turiststad. Inte alla var för den utvecklingen. Företagare gick fackeltåg. ”Näringslivet kräver Lv4 kvar” stod det på plakaten. Egna Vykort tillverkades: Lv4, Ja i Ystad. Namnunderskrifter postades till försvarsministern, dansband spelade gratis och kommunstyrelsens ordförande höll flammande tal för regementets bevarande.

På nyårsafton 1997 upphörde all militär verksamhet i Ystad.

När Barak Obama säger: ‘This is what change looks like’ jublar många, andra tycker sig stirra in i USAs kommande undergång. I Ystad hette dystopin en gång: Utan regementet, inga jobb. Jag vet, ty jag serverade på Foffos pizzeria.

Vi vet hur det gick. Regementsområdet är ett utvecklingsområde med filmstudio, biograf, SPA-hotell och vackra bostäder. Men, inga stora förändringar utan eldsjälar. Utan kapten Elis Nilsson, som i slutet av 1800-talet såg till att det Skånska Dragonregementet hamnade i Ystad, hade Ystads aldrig fått sitt militärmuseum med husarmössor, ryttmästarmössor, fanjunkarmössor, kaptensmössor och lägermössor.

Hoppsan då, militärer kan visst också bli kulturarbetare.

När tusenskönorna slår ut på gräsmattan– hemlängtan.

En död svan i Jurmala – hemlängtan.

När solen bränner axlarna i Kårsavagge, när sjöfåglarna lyfter på Runmarö.

Vi vet hur ett slag under bältet känns, lika väl som vi vet hur en hallonpaj smakar. Människan är ett minne.

Ett sommarminne. Ett vinterminne.

Människan är ett politiskt minne.
Varför skulle vi annars veta hur förtrycket känns?

Hur förändring kan oroa och svida.

Grusvägar. Sandskog.

Cyklar genom en sommarskugga, längtar hem.

Dimma, rötter, asfalt, kastanjer, kullerstensgatorna.

Havet framför mig, en blank spegel, en storm. Vatten som krusar sig i en mojnad vind – längtan, hem.

Bortom horisonten vid Engelska bryggan ligger Bornholm, ligger Polen. Längta bort, längta hem.

Min läggning är inte konservativ. Men numera blir jag hoppigt glad när något är som det alltid har varit. Måtte Bäckströms hattar aldrig lägga ner!

Människan längtar hem, återvänder, återser. Vi söker rötter, mening, vi försöker begripa historien. När Anna Järvinen i låten Helsinki sjunger: Och jag längtar redan har redan hemlängtan / Helsinki tule mut hakemaan tule, nyt menään gråter min finska hemlängtan. Ja, länge gick jag och längtade efter Finland. Detta land där mina släktingar levt och verkat, men som jag själv aldrig riktigt bott i. Finland blev gåtan i mitt liv, som skulle knäckas.  Och nu, nu när jag har fått tillbaka Finland är jag äntligen hemma också i Skåne.