Susanna Alakoski | Vit, svart, våldtäkt – Dagens Arbete
75
post-template-default,single,single-post,postid-75,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-11.0,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.1.1,vc_responsive
 

Vit, svart, våldtäkt – Dagens Arbete

Vit, svart, våldtäkt – Dagens Arbete

Hon blev världskänd med sin enda bok, Dödssynden. För den fick hon Pulitzerpriset, den mest prestigefyllda nationella utmärkelsen i USA. Harper Lee (född 1926) ger aldrig intervjuer, talar inte med läsare. Hon lever ensam i sin hemstad Monroeville, Alabama. Jag läser om Dödssynden med lust och förfäran. Som alltid när det är fråga om stor litteratur står tiden stilla.

Scouts mor är död, hon bor tillsammans med sin äldre bror Jem och pappa i småstaden. Pappan, som är advokat, får i uppdrag att försvara Tom Robinson, en svart man, anklagad för våldtäkt på en vit kvinna. Anklagelsen var år 1930 lika med döden. Innan dom ens fallit är det lynchstämning i staden. Det råder inget tvivel, Tom Robinson är oskyldig. Men den vita juryn förmår inte döma honom oskyldig. Vi talar om tiden då en svart alltid förlorade mot en vit. De svarta plockade bomull åt den vite jordägaren, arbetade som hushållerskor i de vitas hem, vita, svarta gick inte i samma kyrkor, skolor. De svarta kallades för ”niggrer” och kunde ”hyras”. De ansågs ha typiska negerdrag ( rusade bara iväg, kunde inta planera). Nä, en svart kunde inte vinna över en vit trots att amerikanska presidenter sedan 1700-talet mässat om människans lika värde. Advokaten säger i ett sista försök att få juryn att tänka om:

”Men på ett vis är alla människor i detta land skapade lika – det finns en institution som gör tiggaren till en Rockefellers like, dumbommen till Einsteins like och den okunnige likställd med vilken universitetslektor som helst. Den institutionen, mina herrar, är en domstol.”

Osökt, tänker på vår tid. Också nu har alla människor lika värde. Har inte människor till och med mer lika värde nuförtiden? Vi är ju för helvete upplysta och negertiden, det var ju då det. Ordet våldtäkt söker mig. I Dödssynden döms en svart man oskyldig för att ha utfört en våldtäkt. Han kan inte vinna över en vit kvinnas falska vittnesmål. I Bjästa, tätorten, kyrkorten i Nätra församling i Örnsköldsviks kommun går en yngling fri. Den fjortonåriga flickans vittnesbörd om våldtäkt tas inte på allvar. Storyn känns igen. Hur många kvinnor har jag hört säga orden, det är inte lönt att gå till polisen, anmäla, överklaga?

Det är inte länge sedan en kvinna i princip aldrig kunde vinna mot en man i rätten i fråga om våldtäkt. Vi känner till henne sedan länge: Den 18-årig pigan från Uppsala går 1762 till häradsrätten i Ulleråker. Hon anklagar fyra drängar för våldtäkt. Hon har varit på krogen. Drängarna trugar henne att dricka. På väg hem från krogen våldtar de henne. Pigan får allvarliga skador, läkarintyg finns. Sju personer vittnar om de fyra drängarnas övergrepp. De höll fast henne, stoppade jord, eller var det en näsduk i munnen på henne. Ändå frias drängarna. Ärendet förs vidare till högre instans. På alla nivåer menar rätten att pigans levnadssätt har lockat drängarna till sexuellt umgänge. Och eftersom lagen om våldtäkt då var till för att bevara kyskhet och skydda från övervåld kunde den som ”själv gått med på att ha sex” inte skyddas av lagen. I stället döms både drängarna och pigan för lönskaläge, alltså utomäktenskapligt sexuellt umgänge – vilket också var olagligt. Halleluja!

Efter det har mycket hänt, men fortfarande diskuteras om kvinnan får skylla sig själv. Också jag var fjorton år en gång, också jag lät bli att anmäla våldtäktsförsöket. Killarna var ju mina vänner. Det var ju inte meningen, och fick jag inte skylla mig själv, jag gick ju ensam på en mörk(!) väg och hade kläder(!) på mig.

Då som senare som nu. Allas lika värde och rätt – det finns en institution,  den institutionen, mina herrar, är en domstol  –  ja om rättsamhället fungerar.