Susanna Alakoski | Till månen på jorden?- Tidningen Barn
508
post-template-default,single,single-post,postid-508,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-11.0,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.1.1,vc_responsive
 

Till månen på jorden?- Tidningen Barn

Till månen på jorden?- Tidningen Barn

Alla barn berättar, men de berättar på sitt eget språk. Klassens clown kan vara en unge som i själva verket håller på att implodera av sorg. Det samma kan gälla för den duktigaste flickan. Att våga ställa frågan ”hur har du det hemma?” till barn är ett riskmoment. Svaret kan vara att barnet har det bra, men det kan också vara att det lever med våld i sin närhet, pedofili, fattigdom. Ett sargat barn saknar tillit, hon svarar inte gärna på frågor. Du måste kanske fråga många gånger, och begripa hur hon berättar, annars tiger hon som muren. Det måste även finnas en utväg för barnet.

Vi lever i ett diagnossamhälle. Listan på ”disorders” känns oändlig. Det finns forskning som säger att arbetarklassens barn är överrepresenterade i statistiken för ADHD och DAMP. Ibland kan diagnoser träffa rätt. Men det är inte en vågad tanke att de ibland träffar fel.

Ja, barn sitter stilla, barn är aktiva. En del bär tystnaden som ett språk, andra skriker sig hesa. Det är lätt att se till ett beteende och ställa diagnos. Det är mycket svårare att ta reda på var beteendet kommer ifrån. Ska jag sätta en tillfällig lapp över hålet eller ska jag laga det?

Världen består av hål, världen består av välgörare som lappar. När Rubin Ali, den indiska barnskådespelerskan som bidrog till att göra Slumdog millionaire till en världssuccé intervjuas, förstår vi att hon lever kvar i slummen med sin familj. Ledarskribenten på DN säger att vi, för att bekämpa fattigdom måste använda pengar på ett ”långsiktigt sätt för att övervinna de försvarsmekanismer som fattigdomen skapat”. Ty den fattige kan inte flytta rakt in medelklassens miljö. Så sant som det är sagt, vägarna är långa i klassamhället, längre än vad vi tror, också i Sverige.

Jo, fattigdom skapar försvarsmekanismer, och dem studerar medelklassen. Men hur ser de försvarsmekanismer ut som rikedom skapar, vem studerar dem? Hur ser de försvarsmekanismer ut som försvarar övergrepp, svält, våld? Insektshusen i Rosengård, hur kunde det hända?

Jag växte upp under fattiga förhållanden, med föräldrar som inte hade rösträtt i det land jag växte upp i. Mina föräldrar hade båda vuxit upp under krigsförhållanden i Finland. De kom traumatiserade till ett Sverige som välkomnade dem med öppna armar, industrin behövde muskler och vården händer. Men samma land var oförmöget att ställa frågor om historiken i våra liv.

I mitt barndomshem talade vi ett annat språk än svenska. Det förekom våld, det saknades pengar, det förekom missbruk. Såklart påverkade det mitt liv. Men jag bar på tystnades språk, skammens, skuldens. Jag minns inga frågor som petade i tystnaden. Och när frågor äntligen ställdes så ställdes de försent, sargad svarade jag inte på frågor längre.

År har gått sedan jag var barn. Vi kan mer om barns liv och psyken nu än någonsin. Vi kan mer om sociologi, pedagogik, psykologi. Vi har fler metoder än vi hinner använda och välviljan är stor att hjälpa. Ändå pågår helvetena dagligen. Vi lever i en stor feldiagnos eftersom vi vet vad som behöver göras, men inte förmår.

Palme höll ett tal om ”projektet månen”. Många ville ta sig till månen samtidigt. Man samlade därför olika nationers intelligentia inom de områden som krävdes och satsade allt på ”projektet månen”. Vi vet alla hur det gick, och nu talas det om mars.

Om vi idag satsade alla demokratiska länders ekonomiska, pedagogiska, psykologiska, sociologiska resurser på två generationer unga, skulle vi ta oss till månen på jorden då?