Torget, en gladbarometer? – Efter Arbetet
488
post-template-default,single,single-post,postid-488,single-format-standard,bridge-core-3.1.5,qode-page-transition-enabled,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-28.7,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-7.5,vc_responsive
 

Torget, en gladbarometer? – Efter Arbetet

Torget, en gladbarometer? – Efter Arbetet

Så länge det funnits planerade samhällen har det funnits torg. De har använts som marknadsplatser, för ceremonier och offentliga evenemang. En del torg har haft en rent estetisk roll, att framhäva en tjusig byggnad. Blomsterarrangemang, offentlig konst gör torget vackert. Finns det sittplatser blir torget ofta en naturlig mötesplats. I Sverige var torget en planerad öppen plats i en tätort, ett andningshål. Men vad hände med den här öppna platsen?

När jag var barn var torget en plats där man ibland kunde se samma(!) människor en hel dag. Alltså människor såsom människor är, olika. Gubbar, tanter umgicks, föräldrar samlades med sina barn och hundar. Man åt glass. Det pågick försäljning, kultur, politik, det pågick kärlek. Man cyklade, sprang. Och alltid, på någon bänk satt fullisarna. Ingick i stadsbilden, gjorde föga skada. Det var inte alls läskigt.

I det klassiska Aten var torget en mötesplats för diskussion (fria män). I Sovjetunionen, Kina och Nazityskland användes torgen för militärparader och massmöten. Men på världens största torg, Himmelska fridens torg i Peking, förvandlades en dag militärparaderna till studentuppror för demokratiska och mänskliga rättigheter. Då dog hundra, kanske tusentals människor.

Kanske är torget den plats där vi ser den politiskt rådande ordningen bäst uttryckt? Kanske är torget en barometer över landets politiska tillstånd?

I senaste numret av gratistidningen NyaUpplagan (Ystad) drömmer sig Peter Wahlbeck tillbaka till 70-talet. Han växte upp med fritidsgårdar med disco och mysrum, stora och glada färger, bullig och mjuk design. Han minns ett konstnärligt eftertänksamt, gladare samhälle där TV dominerades av folkbildning och barnprogrammen var pedagogiska, snälla. Konstnärer engagerade sig i samhällsbyggandet, i så väl arkitektur som utsmyckning. Nu lever Peter Wahlbeck som ”46 årig artist och konstnär i vad som kallas en marknadsanpassad nyliberal ekonomisk lågkonjunktur”. Han låter inte överlycklig över det där sista precis. Vad värre är, han är inte ensam om att vara ledsen.

Tandläkaren är ledsen. Känner sig övervakad, måste ta foton av patienternas tänder, skicka till försäkringskassan för att få ersättning. Hon säger att tandvårdssystemet aldrig varit bättre än det var på 70-talet. Ju mer man problem man hade, desto mer bekostade samhället.

Psykologerna och terapeuterna är ledsna. Deras långa utbildning, kunskap och praktik förvandlas nu till en fem veckors kurs. Med de strängare reglerna för sjukskrivna har regeringen utlovat rehabiliteringsgaranti. Stor brist på KBT-kunnig personal råder, men regeringen snabbutbildar(!) sjuksköterskor, socionomer, läkare, sjukgymnaster m.fl.

Barnomsorgspersonalen är ledsen. I takt med nedskärningarna har kraven på dokumentation ökat.

Kulturarbetaren är ledsen. Hon vill inte att kulturpolitiken ska vara näringspolitik.

Läraren är ledsen. Aldrig någonsin arbetsro!

Hyresgästen är ledsen. Rädd för att Malmö ska få samma utveckling som Stockholms innerstad, säger: ”Det är bäst att börja pissa i trappuppgången så att ingen vill bo här”.

Sjukvårdspersonalen är ledsen. Resurserna har gått från fattiga till rika områden.

Forskarna inom humaniora är ledsna. Deras forskning ska numera granskas ur en instrumentell nyttoaspekt.

Socialarbetaren är ledsen. Allt som inte funkar (och det är mycket!) hamnar på hennes bord. Allt från asylpolitik till konsekvenser av försämrad a-kassa och sjukersättning.

Och då ska vi inte tala om alla som blir eller blivit arbetslösa.

I mitten av 80-talet såldes torgen ut. Inglasningen av torgen gick snabbt. På bara några år har vi sett våra torg gå från att vara mötesplatser för alla sorts människor till att bli opolitiska konsumtionstempel. Det är förbjudet att ”röka på allmänna utrymmen, åka rullskridskor eller skateboard, medföra hund, bedriva bettleri eller idka otillåten så kallad gatuförsäljning, medföra cykel, affischera, ordna demonstrationståg, uppträda störande och att förtära alkohol /…/.  Bryter man mot reglerna blir man avhyst, omhändertagen av ett privat vaktbolag. Övervakningskamerorna zoomar in varje steg du tar. Orden kontroll och avvisning har ersatt orden öppen mötesplats. Shopping under lugn och ro garanteras.

Ja, kanske är det precis så, att torget är en utmärkt barometer över landets politiska tillstånd. I så fall – låt oss backa! Kan Barack Obama tala om en värld utan kärnvapen kan väl vi drömma om ett Sverige med glada människor istället för ledsna?