Susanna Alakoski | Drömmen om tid – Sveriges radio
584
post-template-default,single,single-post,postid-584,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-16.8,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.2,vc_responsive
 

Drömmen om tid – Sveriges radio

Drömmen om tid – Sveriges radio

När riksdagen fattar ett beslut, så sprider det sig som ringar på vattnet, ut i landet, till kommunerna.

Hela Sverige är tänkt att översköljas av det aktuella beslutet.

När jag var barn fattade riksdagen beslut om rätten till hemspråksundervisning. Det beslutet nådde aldrig min hemstad – Ystad. Vi var några finska barn som ändå hade snappat upp information om den nya lagen. Och nu ville vi ha hemspråksundervisning. Rektorn sa att vi var för få. Då samlade vi ihop några barn till, men rektorn sa att vi var fortfarande för få. Då samlade vi ihop några svenska barn också, som sa att de gärna ville lära sig finska, men det hjälpte inte heller…det blev ingen hemspråksundervisning. Lagen trädde aldrig, vad jag vet,  i kraft i Ystad.

När mina barn var små på 90-talet ändrades föräldraförsäkringen hundra gånger. Jag hade 90 % föräldraförsäkring, 80 %, 75 %. Vi förlorade garantidagarna, vi fick ett vårdnadsbidrag (som vi inte behövde). Sedan togs vårdnadsbidraget bort och vi återfick garantidagarna. Allt detta under några få år. Vi var tacksamma för att vi tillhörde gruppen föräldrar som hade lätt för att läsa försäkringskassans informationsmaterial.

Men det enda vi längtade efter var stabilitet och tid.

Men det fick vi inte. Det blev bara värre och värre. För våra barn hamnade ju i skolan. Och skolbudgeten i kommunen hoppade värre än Stockholmsbörsen. Vilket innebar att barnens skolsituation hoppade värre än Nasdaqbörsen. Vårt föräldraskap handlade till slut mer om att vara insatt i nya skolbeslut, skolbudget, förändringar, projekt, än om att sitta vid köksbordet och hjälpa barnen med läxor. Samtala med dem. Se dem i ögonen, trösta, lyssna. Både jag och min man sprang som jagade brottslingar på olika informationsmöten och skoldemonstrationer som upprörda föräldragrupper tog initiativ till. Men det vi drömde om var mer tid att bara vara föräldrar.

Vi fick ett barn till. Hon krävde särskild omsorg. Då kom vi in i sjukhusvärlden. Varje månad, i 1,5 år satt vi på akuten med vår yngsta. I Stockholm innebär det aldrig mindre än sex timmar.

Nu förbereder sig regering och riksdag för ett ja till fristående förskolor och flexibel skolstart där de sex eller sju år gamla barnen börjar på våren eller hösten. Jag vet snart inte vad jag ska tycka. Jag är inte emot idéer, utveckling, spännande pedagogiska situationer, flexibilitet, valmöjligheter. Men jag är så trött. Trött på att sätta mig in i. Ta reda på. Har inte tid med alla de där studiebesöken som krävs för att förstå… jag försöker fortfarande genomföra samtalet vid köksbordet dagligen. Se mina barn i ögonen. Prata med dem. När en tonåring kommer hem och frågar: Mamma, vem var Hitler? Då gäller det att ha en stund över.

Ja, det är tid jag drömmer om att politikerna ska införa. Ge oss moderna människor ro. Arbetsro. För min erfarenhet är att stora, ambitiösa reformer inom skolan får sällan den effekt som var tänkt från början. Förändringar är svåra att genomföra – och det tar tid. Tid vi aldrig tycks få, som aldrig beräknas. Jag upplever många av skolreformerna som tjusiga välkomsttal vid terminsstarterna. Men har sett skolpersonal duka under, en efter en. Skolans lokala villkor avgör lika mycket vilka effekter en reform får, liksom lärarnas dagliga arbetssituation och ork.

Jag hör skolminister Jan Björklunds visioner: ökad studiedisciplin, tidigare betyg och lärarauktorisation. Och jag ryser. Taktikval säger Lars Lejonborg. Jag ryser. Snälla snälla alliansen. Det enda jag har saknat under hela 90-talet, hela 2000-talet är lugn och ro. Arbetsro. För mig som förälder, för mina barn som skolbarn. Och det är också det enda återkommande jag hört skolpersonalen säga år efter år, när jag hämtat barn på förskolan, från ettan, tvåan, trean, fyran, femma, sexan, sjuan, åttan…vi drömmer om arbetsro. Min bästa vän, gymnasieadjunkten, säger samma sak.