Susanna Alakoski | Morotssverige – Tidningen Arbetsliv
540
post-template-default,single,single-post,postid-540,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-11.0,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.1.1,vc_responsive
 

Morotssverige – Tidningen Arbetsliv

Morotssverige – Tidningen Arbetsliv

”Hur har du det på jobbet?”.

En fråga som jag fått många gånger.

Mina svar har varierat, allt ifrån vilken arbetsplats jag för tillfället haft.

När jag arbetade som servitris i unga år: Kul, man får äta gratis på jobbet.

När jag arbetade på fiskfabrik, löpande band: Ackord är ett sjukt system. De som är gamla drar ner tempot, det är förnedrande för dessa yrkeskunniga kvinnor, som egentligen är bäst av alla på fabriken när det gäller själva jobbet.

När jag arbetade med socialt arbete: Sliter, men det känns bra att ha ett arbete i vilket man – i stort sett – på fyrtiofem minuter kan påverka en människas liv i en positiv riktning (om man använder sin makt och vill människan väl).

När jag arbetade med politik: Intelligent arbetsplats. Spelar ingen roll vad man råkar fråga vid lunchbordet. Svaret blir en uttömmande och lång utläggning. Man kan allt om sakfrågan efteråt. Såklart tröttsamt ibland.

Jag har aldrig behövt morötter. Det har liksom varit roligt att gå till jobbet. Men, genom åren har det funnits arbetskamrater som jag i princip önskat livet av. Negativa Siv som sänkte alla förslag med orden ”det går inte”, ”det har vi redan prövat”. Hon var ett arbetsmiljöproblem. Jag har haft arbetskamrater som jag gått omvägar för att slippa prata med dem. En av mina forna arbetskamrater var av den sort som man helst såg till att hålla dörren stängd till när det kom besök. Hon tvättade inte håret och luktade svett.  Det har också hänt att jag önskat livet av LAS – systemet samtidigt som jag försvarat idén om anställningstrygghet. Men det har varit roligt att ha en arbetsplats. Ty på en arbetsplats finns i regel alltid någon som man tycker väldigt mycket om också. Amanda tyckte jag mycket om. Skarp, rolig, modig. Charlotte, den akademiska intelligensens högborg i en och samma hjärna. Gudrun Schyman – med henne var allt möjligt. Carolina såg jag upp till trots att hon var yngre än jag.

Nu arbetar jag med kultur. Av någon anledning får jag aldrig frågan ”hur har du det på jobbet?” längre. Det är som att jag inte jobbar längre. En insikt har landat tungt i min kropp. Kulturarbete ses inte som riktigt arbete. Och det är det som syns i kulturyttranden i vår tid. Ty om vi har levt i ett bidragssamhälle, där staten värnat om barn genom barnbidrag, kulturarbetare genom kulturbidrag, så lever vi nu i ett bonussamhälle. Uttänkta bonussystem ska sporra alla, även oss kulturarbetare – konstnärer och skådespelare. Om vi hittar egna finansiärer, om vi ökar vår publik, då tilldelas vi ekonomiska bonus och tycker än mer om våra jobb. Vi presterar mera. Presterar bättre.

Ja tiden är sådan. Bonus tills det är dags för Fonus. Flyktingar ska få bonus om de klarar svenskundervisning. Jämställdhetsbonus, en morot för de som inte själv kommer på tanken att dela föräldraledigheten. Färre sjukskrivningar ska ge vårdcentraler bonus. Landsting som kapar vårdköerna ska få bonus. Näringsministern ogillar staten men vill införa statlig VD-bonus. Effektiva kommuner erbjuds bonus om flyktingmottagningarna blir mer prestationsbaserade. Vårdpersonal, vaktmästare, sopåkare, alla omfattas vi av bonus.

Bonussystemet som idé, är det svaret på gåtan om det ultimata samhället? Svårt att tro. Jag tror snarare att det är förödande när en och samma tanke tar över hela våra liv- och arbetsliv. Varnar för risken att vi blir kaninmat – ett morotssverige. Snabbodlat dessutom, utan eftertanke.