Susanna Alakoski | Nationalsocionomekonomens tankar – Sveriges Radio
578
post-template-default,single,single-post,postid-578,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-16.8,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.2,vc_responsive
 

Nationalsocionomekonomens tankar – Sveriges Radio

Nationalsocionomekonomens tankar – Sveriges Radio

Om jag skulle utbilda mig idag så skulle jag bli nationalekonom. Socionomnationalekonom. Det är bara för att jag tror på att man sparar mest pengar på att människor har det bra. Jag skulle sitta på ett människosnällt kontor och räkna ut hur mycket pengar staten skulle spara på om människor hade det bra. Vi skulle inte ha det likadant, utan vi skulle liksom bara ha det tillräckligt bra, eller värdigt, som är ett bättre ord för tillräckligt bra. Alla skulle ha värdiga liv i min människosnälla samhällsbudget.

Det är inte värdigt att vara hemlös.

Det är inte värdigt att leva länge på existensminimum.

Det är inte värdigt att vara sjukskriven och inte få hjälp med rehabilitering.

Det är inte värdigt att var arbetslös.

Det är inte heller värdigt att ha ett skitjobb med dåliga anställningsvillkor och usel lön. Det är absolut inte värdigt att vara liten och tvingas vara på dagis när man är sjuk. Och det är inte heller värdigt att ha ett innehållslöst straff, om man sitter i fängelse, eller bara ha fyra kala väggar om man är psykiskt sjuk. Det är lika ovärdigt som att behöva leta i sopkorgar efter mat.

På socialhögskolan så hörde jag, att om man som socialarbetare, under hela sin yrkesverksamma tid, lyckades rädda en enda människa på glid, så hade man tjänat in hela sin livsinkomst. En svindlande tanke. Ett enda människoliv – en hel livsinkomst. På sikt skulle socialarbetare och kanske poliser kunna avskaffas. När jag sedan jobbade som socialarbetare så förstod jag att det nog stämde. Det är ofantligt dyrt att ta hand om barn som far illa, ungdomar som begår brott. Misshandel, våldtäkter, självmordsförsök, aneroxia kostar samhället kopiöst mycket pengar. Människor i fängelse kostar pengar. Psykvården och sjukvården kostar. Förstörelse kostar.

Det är lätt att tro att en skolbudget inte hänger ihop med en socialbudget. Att en socialbudget inte hänger ihop med en kriminalvårdsbudget. Men allt hänger ihop. Det gör vi människor också. Vi delar kanske inte exakt samma bad- och sovrum, men vi delar samhällsrummen. Och i de rummen mår vi bäst om vi inte behöver vara rädda. Och om vi känner en genuin lust att bry oss om varandra.

Om jag var socionomnationalekonom så skulle söka jobb hos en regering. Jag skulle räkna ut vad det skulle kosta att ställa om till ett 100% humant samhälle. Kanske lite vinbärsbuskar och äppelträd i förorterna istället för buskbollshäckar. Kanske lite fler kaféer och ungdomsgårdar, fler bibliotek, fler lekparker, lite fler vuxna, lite bättre skolmat. Kanske skulle jag rent av byggt om förorterna, så att folk hade anledning att någon gång gå genom dem, få lust att stanna och prata lite. Kanske några kvarterspolistjänster. Förskolans barngrupper skulle blivit små och personaltätheten ökat. Kanske småbarnsföräldrarna skulle arbetat sex timmar om dagen. Ja, om jag var socionomnationalekonom så skulle samhället blivit mycket barnsnällare, vuxensnällare och mycket mycket mer ungdomssnällt.

Min kompis, gymnasieläraren, berättade vad eleverna drömmer om. De drömmer inte om snordyra handväskor.

Jag drömmer om att jag ska kunna prata med min mamma och pappa, sa en.

Jag drömmer om att mamma ska bli frisk, sa en annan.

Så låter det på en gymnasieskola i södra Sverige. Barnens drömmar handlar nästan alltid om att mänskliga relationer ska vara bättre. Och som socionomnationalekonom så tror jag att mänskliga relationer blir bättre av ett mänskligare samhälle. Som nationalsocionomekonom tror jag även att det skulle bli billigast så. Lite dyrt i början kanske, men billigast på sikt