Susanna Alakoski | Vittna! – Social Qurage
556
post-template-default,single,single-post,postid-556,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-11.0,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.1.1,vc_responsive
 

Vittna! – Social Qurage

Vittna! – Social Qurage

Det finns ingenting som skrämmer mig så mycket som fattigdom gör. Inte ens det uttunnade ozonskitet, också det hänger ihop med fattigdomen. Ty fattigdom innebär för många i världen analfabetism, och analfabetism innebär i sin tur att man inte vet, och därför inte kan, eller har möjlighet. Och det i sin tur påverkar allas våra liv.

Vad händer med människor som växer upp i fattigdom? Vad gör fattigdom med oss? Hur påverkar det samhället? Oroar mig för att frågorna ställs, men att boten uteblir. Att se folk tigga på gatan gör någonting med oss. Att se barn växa upp i baracker gör något med oss. Att se människor isolera sig i resort-liknande boende gör också något med oss. Nej, jag drömmer inte om några klasslösa samhällen, drömmen handlar om att alla ska ha råd till en dröm.

När det brinner i förorten i Frankrike betyder inte det att människorna där är dumma i huvudet. De är desperata. Varför är människor så desperata att de sätter eld på samhället torde vara den naturliga efterfrågan, men den uteblir. När bilarna i de svenska förorterna brinner borde samma fråga ställas. Istället räknar vi poliser.

En dag växer barnen som bor i Insektshusen i Rosengård upp. En dag minns de sitt Sverige. Min gissning är att den inte stämmer överens med Göran Hägglunds bild av Sverige. Det är min innerliga önskan att något av dessa barn lyckas bli så starkt att det lyckas skildra sin uppväxt.

Strunt i siffror. Vi vet att det finns fattiga i Sverige. Och att det finns rika. Vi bor sällan granne med varandra, därför känner vi varandra dåligt. Det är inget nytt fenomen, men det gör alltjämt skada. För det finns inte precis någon politisk önskan att sammanföra oss. Tvärtom, innerstäderna dräneras på människor som inte kan gå god för miljoner. Och det byggs fler och fler ”gated communities”, med vakter och hotellstandard. Och när man frågar svarar tankesmederna bakom bostadsfängelserna, med en nästan sorglig uppriktighet, att syftet är att bredda definitionen folkhemmet, att dessa stängda boendeformer är något alla tjänar på. ”Här finns delikatessbutik, restaurang och spa för alla”. Det är den här aningslösheten som skrämmer. Man vill väl och man tror att det är problemfritt att några bor bättre än bäst, och andra sämre än sämst. Jag tror att det, som ett minimum, väcker känslor.

I många av miljonprogrammens områden finns roliga gårdsfester, oräddhet och umgänge grannar emellan. I andra finns allvarliga problem. Och i dessa bär många en innerlig önskan, att komma bort från sina misskötta, skräpiga områden med illaluktande trappuppgångar, där barn rånas på väg hem från träningen, antastas av stökiga ungdomar, de är trötta på nattligt skrik och skrän, se folk som inte jobbar på dagarna, trötta på trasiga tvättstugor. Jag förstår dem. Det har ju blivit så. Vi som bor fint, bor fint – vi som bor dåligt, bor dåligt. Men, alla vill bo i fint och städat.

Man förutspår: Det kommer att bli fler och fler inmurade Victoria Park boenden.

Man frågar sig: Varför rustas det så ofta där det knappast behöver rustas?

Svaret: Efterfrågan på områden som är problemfria är stor och ”gated community” är just nu bara högsta förädlingsgraden av denna trend.

Orsaken: Politiker har sedan flera årtionden inte löst problem som finns.

Rädsla: En ”gated Community befolkning” med sjukdomen isolering, misstänksamhet och rädsla?

Skräck: De ökade klasskillnaderna väcker mer avundsjuka?

Kunskap: Fattigdom föder desperation.

Risk: Desperation föder våld.

Önskar: Att de som kan ska beskriva och vittna om verkligheten.

Det irriterar mig när människor, utan att ha läst en enda rad genusvetenskap uttalar sig kategoriskt i jämställdhetsfrågor. Som att frågor om genus är något alla och vem som helst kan. Låter som att utge sig för att vara litteraturvetare när man läser deckare på semestern. Likadant retar det mig när människor uttalar sig i etnicitetsfrågor utan att ha fördjupat sig. Sexualitetsfrågor, kräver också skolning.

Att kunna klass är som att kunna kön. Klass är kunskap. Och jag drömmer om temanummer: tänder, gynekologi, bostäder. Vad var tanken, hur blev det?

Det tar 5-20 år att se effekterna av ett politiskt beslut. Men socialarbetare ser ofta effekterna omgående, och det finns få som kan samhällsfrågorna så bra som just socialarbetarna. Och att vara socialarbetare förpliktigar. Man har skyldighet att rapportera det man ser, vet och kan. För det är kunskap. Jag drömmer inte bara om temanummer, jag drömmer även om att se socialarbetare gå samman, skriva artiklar på DN debatt, i Aftonbladet, Expressen. Drömmer om politiskt engagemang, det är ju den skon som klämmer trots allt.