Susanna Alakoski | Din plikt – minns flytten! – Efter Arbetet
674
post-template-default,single,single-post,postid-674,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-11.0,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.1.1,vc_responsive
 

Din plikt – minns flytten! – Efter Arbetet

Din plikt – minns flytten! – Efter Arbetet

Besöker mångkulturellt centrum i Fittja. Hur är det att flytta till Sverige, är en av rubrikerna. Förutom att prata om mina egna erfarenheter från 70-talets Sverige, ingår i ett spännande samtal om invandring med sociologen Hassan Hosseini. Hassan pratar sådär som bara forskare kan. Ställer frågor, svarar knappt på dem, man har öronen på helspänn hela tiden, man får skärpa sig, skönt.

Vissa invandrare är mer invandrare än andra, eller är det inte så?

Vem är invandrare, tänk på bilden som dyker upp i huvudet.

Eller är en person från England eller USA lika mycket invandrare som alla andra invandrare?

Är man mer invandrare om man kommer från ett fattigt land, än ett rikt?

Om man kommer från ett krigsdrabbat land?

Om man kommer från Frankrike, är man invandrare då också?

Och jag tänker på sinnebilden taxichauffören från Iran i Stockholm, om kunderna säger något så ställer de ofta en och samma fråga varje dag till chauffören: Var kommer du ifrån?

Tänk dig att få denna fråga, kanske fyrtio gånger samma dag, och dag ut och dag in, år efter år. Var kommer du ifrån? Så tråkigt, som att man inte är något annat än en person från ett annat land.

Men, själv har jag önskat att jag skulle få just den frågan en enda gång i mitt liv. För då kunde jag till exempel på samhällskunskapen i skolan berättat att i Finland så åker vi nödvändigtvis inte till Frankrike och tittar på krigskyrkogårdar. Där går vi ner till kyrkogården i vår hemstad, och tittar till våra nära och kära.

Nä, kan inte minnas att jag en enda gång under hela min skoltid fick frågan ”var kommer du ifrån”. Inte en enda gång fick jag berätta om de sextiotvå tusen sjöarna. Och idag kan det tyckas märkligt, en sådan självklar enkel liten fråga, som kunde öppnat upp intressanta samtal, att den aldrig ställdes. Så synd, tänker jag nu. Vi gick miste om spännande diskussioner. Och varför, varför ställdes inte frågan? Var finnarna för franska? Ställdes inte sådana frågor på den tiden? Eller fick grekerna frågan, jugoslaverna? Hur var det med tjeckerna?

Just nu pågår ett spännande projekt: Att minnas migrationen.

Nordiska museet och Mångkulturellt centrum i Fittja samlar in berättelser och minnen. Kunskap om hur människor lever och tänker är en förutsättning för att hantera frågor om rättvisa och värdighet, står det i informationen.

Migration betyder flyttning, folkflyttning.

Hur påverkar migrationen Sverige?

Nordiska museet har ett stort arkivmaterial bestående av människors egna berättelser om sina liv, sedan mitten av 1800-talet och framåt. En viktig del av historien saknas; berättelser och minnen från alla dem som flyttat mellan länder.

I antologin Tala om klass skriver Elsie Johansson:

/…/det hör ju till fattigfolkets villkor att dokumentation bakåt i tiden för det mesta saknas. När det gäller mina förmödrar och förfäder finns det av naturliga skäl ingenting efterlämnat i form av brevsamlingar, dagböcker, pianokompositioner, spröda små akvareller eller annat i den vägen. Inga biografier har skrivits över deras liv och inga runor har publicerats i tidningsspalterna efter deras död.”

Man måste inte vara fattig för att komma från ett annat land. Men något fel är det. Nordiska museet har riktat sig till 1500 personer i Sverige med annat ursprung än svenska. Projekttiden för Att minnas migrationen har pågått i 1,5 år. Hittills har 23 texter kommit in. Varför?

Verkar det svårt att börja skriva om sitt liv? Gör det ändå! Nordiska museet skiter i hur du skriver, om du stavar fel eller om du inte kan svenska. Till och med någon annan får skriva åt dig. Du inte bara får, du ska skriva utifrån dina egna förutsättningar, och allt du har att säga är intressant! Kort eller långt, det kvittar.

Ett knep, skriv ett brev till någon annan. Det finns instruktioner, din bakgrund är intressant, dina levnadsförhållande, familj, vänner, studier, arbeten, flytten, skälen, resan, ankomsten, språk, bostäder, fritid, nöjen, TV och dataspel, föreningar, högtider, mat och fest och livsåskådning. Dina tankar kring politiska, religiösa frågor, sammanslutningar, medborgarskap, tankar om återflytt, barn, framtid och så vidare. Personliga fotografier, brev eller biljetter är också intressant, och de kopierar gärna allt åt dig.

Vad jag vet så finns det många människor med olika bakgrund i Malmöregionen. Ja i södra Sverige… Låt det inte bli som med Elsie Johanssons fattigfolkssläkt, att berättelserna i framtiden kommer att saknas. Att komma från ett, två eller tre olika länder är en speciell erfarenhet, och det är bara du som kan beskriva den. Och glöm inte, det är intressant oavsett om du flyttade till Sverige som diplomathustru eller som medföljande barn i flykt från krig.