16 jan Djävla pengar-filantropin – Efter Arbetet
Är ett yrke finare än ett annat yrke? Ja säger Maja Ekelöf, ni vet den rikskända städerskan, som egentligen borde varit heltidsförfattare, som sent i livet skrev den uppmärksammade boken, ”Rapport från en skurhink”. Jaa, säger hon, ett yrke som ger så god förtjänst att man klarar sin försörjning på det är ett finare yrke än det som är så dåligt betalt att man inte klarar sin försörjning. Undrar om Maja Ekelöf skulle varit glad för reformen om hushållsnära tjänster? Undrar om hon hade kunnat leva bra på sin lön nu?
Det sägs skattelättnaden för hushållsnära tjänster kommer att innebära att städerskan kommer att kunna leva bra på sin lön. Tjolahopp, tänker jag. Äntligen – en rik städerska, som inte behöver jobba svart mer, som kommer att kunna åka på semester, köpa sommarhus, ta ledigt på påsk- och höstloven, unna sig massage och manikyr som viken annan lyckligt lottad som helst. Det kunde inte Maja Ekelöf. Men nu stundar bättre tider – alla ska med på jobbtåget. Tuffetuffjobbtåget. Gammal som ung, sjuk som synskadad, kulturarbetare eller förtidspensionär. För bara man har ett jobb så, så är man med på tåget, bara man har en lön att klara sig på så mår man prima. Ingen psykologi i närheten av den här reformen inte. Eller historisk förståelse eller medkänsla.
Det enda som krävs för att bli städare, jobbtågare är att man är beredd att flytta från familjen och att man står ut med otrygga anställningsförhållanden – sedan är biffen klar. Och dessutom – bonus! – vi hamnar alla, som i ett trollslag, i rätt yrken och kategorier och äntligen har vi bevisat att allting löser sig av sig själv i en marknadsekonomi.
Tingeling. Pysch och fyrverkerier.
En städerska är en städerska och en direktör en direktör. Och en städerska anställer väl lika sällan en egen städerska lika lite som en kypare anställer en egen kypare eller en målare en målare. Så vad är problemet liksom – vi människor är olika intelligenta och vi är olika skaffade att ha olika jobb – att sedan det ena ger hutlös avkastning och lön och den andra lönen kanske bara räcker till tysk marmelad på Lidl, det är bara en konsekvens sakernas tillstånd och livets olika ödeslotter.
Det är en mycket instrumentell och konservativ tanke, att en människa blott är en städerska eller en direktör. Och den här instrumentella synen på människan breder just nu ut sig i samhället. Människan i sig är inte målet. Människan reduceras till det rådande marknadsvärdet. REA kan komma att uppstå när som helst.
Läser även i Reidar Larssons klassiker, Politiska ideologier i vår tid. ”Den konservativa åskådningen utgår från människornas olikhet och faktiska ojämnlikhet ifråga om intelligens, omdömesförmåga etc./…/ Inkomst och förmögenhetsskillnader är i de konservativas ögon på det hela taget, ett mått på människors olika prestationsförmåga.”
Om det vore så enkelt. Att Maja Ekelöf arbetade som städerska på grund av sin intelligens. Att min mormor gjorde det, min mamma.
Jag önskar att jag vore stockkonservativ, trodde som Russel Kirk, ni vet den politiske tänkaren i USA, som ansåg att ”traditionen, fördomen, sedvanan” är bättre vägvisare än böcker och filosofi. Så enkelt – bara att luta sig tillbaka på världsordningen och tro på filantropin för de mest nödställda.
Rapport från en skurhink är en bra filosofisk bok. Den lyfter fram människan i städerskeyrket. Hennes tankar om världen och livet. Den filosoferar om städyrket. ”Oro oro oro…”skrev Maja. ./…/ Oro för den dagliga ekonomin.” Hon önskar att hon hade råd att ta en riktig semester, när hon får tillräckligt ont i ryggen blir hon äntligen sjukskriven en kort tid och får vila. Hon skriver att även om hon inte svultit en enda dag i sitt liv så är hon trött på den grå fattigdomen. ”Det är så trist, det är så tråkigt att vara fattig”. Hon sitter med handen på telefonluren, drömmer om att ringa någon rik ”storgubbe i Karlskoga” och be att få låna pengar. Maja Ekelöf hade svårt att stödja på ”åderbråcksbenet” och hon fick pengar från olika välgörenhetsorganisationer till jul och andra högtider. Hon kallade gåvorna för ”djävla pengar”. Inte de enskilda minnesfonderna, men det filantropiska systemet som sådant. Om hon hade kunnat så hade hon inte velat ha tillbaka en enda dag av sitt städerskeliv. Men, kanske var det just genom sin egen situation som hon förvärvade inlevelseförmågan? Hon ömmade starkt för andra människor, långt bortom Sveriges gränser. Hon drömde om fler solidariska handlingar. För Maja Ekelöf var människor människor, inte jobbmaskiner, dömda att hoppa på det jobbtåg som råkade gå framför näsan på oss när vi kliver ut ur livmodern.
Att ha en instrumentell syn på människan är att leva i reservat. Man kan hoppa över viktiga historiska skeenden och mänskliga förhållanden. Man kan blunda för psykologin och människors sociala förhållanden. Man kan strunta i människors känslor. Man kan strunta i människors drömmar och enkelt skapa system som förstärker synen på människans olika intelligens, drömmar och möjligheter. Man kan återskapa tjänare efter tjänare. Direktör efter direktör och man kan sedan – hoppsan – konstatera att samma yrken tycks gå i arv i samma familjer generation efter generation. Det är bara det, att någon gång dyker Maja Ekelöf upp, med ordet. Och då kommer vi, oavsett vi vill eller inte, kontakt med kött och blod och mänskliga drömmar.
Ursäkta mig. Men jag tror faktiskt inte en sekund på att den kommande svenska städerskelönen kommer att förändra världen. Ge varken högre människovärde eller ge människor bättre positioner i yrkeslivet. Jag tror inte på att ”djävla pengar-filantropin” snart har sett sina sista dagar.