Susanna Alakoski | Ställ frågan – Sveriges Radio
692
post-template-default,single,single-post,postid-692,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-11.0,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.1.1,vc_responsive
 

Ställ frågan – Sveriges Radio

Ställ frågan – Sveriges Radio

Nu vet alla vem ”fallet Louise” är. Och när någon lyfter på locket så kommer berättelserna. SVT:s chatt drunknade i  reaktioner. 6000 frågor, berättelser kom in efter Uppdrag granskning. Och Louise blir så ohyggligt ovanlig och vanlig samtidigt. För Louise är inte den enda ungen som socialtjänsten låter slinka genom. En kvinna var med om samma sak i 20 år, hela släkten visste och polisen kom och gick, och när man väl börjar prata med varandra så kryper det fram, det är många barn som ”bollas runt” av Soc. Och så vidare. Chattas det.

Varför känns det alltid som att ”hela Sverige vaknar” när fallet Bobby, fallet Kevin och nu fallet Louise blir media? Som att vi inte vet att barn far illa? Som att det inte finns någon verklig verklighet bakom eländesstatistiken som socialstyrelsen, rädda barnen och polisen tar fram. Som att det inte finns barn som misshandlas. Som att inte varje socialkontor och BUP i hela landet, varje dag möter barn som på olika sätt har det svårt? Som att vuxna människor under stark press, ekonomisk eller psykisk eller annan, inte skadar varandra. Som att det inte finns missbruk. Som att det inte finns våld. På riktigt.

Under mina sju år som socialarbetare mötte, enbart jag, hundratals människor som hade det svårt. På olika sätt. Men svårt. Hur många socialarbetare finns det i Sverige? Hur många barn finns det som far illa? Som får stryk, som saknar omsorg, ibland till och med mat och kläder? Hur många barn utsätts för kränkningar?

Jag har bara läst en enda bok, hittills, som handlar om hur det kan vara att växa upp med föräldrar som är narkomaner. Sofia Rapp Johansson gav nyligen ut boken Silverfisken. Kanske den otäckaste bok vi någonsin läst? Övergrepp, våldtäkter, misshandel, droger.

Droger ja. Narkotika. Hur många barn finns det i Sverige idag som vuxit upp med narkotikamissbrukande föräldrar? Jag vågar knappt göra tankeexperimentet.

Vi har nog många romaner att vänta oss, diktsamlingar, novellsamlingar. Jag vill inte läsa dem. Jag ser fram emot att läsa dem. Jag vill inte se det Sverige jag vet finns, men som jag inte vill ska finnas. Men det är nödvändigt att jag ser. Bobby, Kevin, Louise finns. De finns överallt. Och jag vill läsa Sofia Rapp Johansson, fast det gör ont. För jag vill förändra.

På chatten skriver en kvinna: På vilket sätt kan jag som småbarnsmor (4 år och en på 6 månader) hjälpa en annan person?

Ja, hur kan vi hjälpa?

Alla kan inte hjälpa alla, men alla kan alltid hjälpa någon.

Jag tror att vi vuxna måste våga ställa obehagliga frågor till barn. Slår din pappa dig? Slår din mamma dig? Får du mat varje dag, har du kläder? Knarkar din pappa…En nästan omöjlig fråga att formulera ens tyst i munnen – vem ska våga ställa den högt? Men barn berättar. Kanske inte första eller andra gången du frågar, och kanske inte på det sätt du önskar. Barn berättar på olika sätt. En del blir utåtagerande. Andra tysta, några kanske ritar, blir sjuka…Det enda vi som vuxna kan göra är våga ställa frågorna, våga möta svaren. Ta oss tid att följa upp dem och orka stanna kvar.

Det är lätt att lyfta fram när samhället misslyckas. Det är svårt att lyfta fram när ett samhälle lyckas. Det går visst bra för människor. Och ibland lyckas socialtjänsten. Det är lika sant som att socialtjänsten ibland misslyckas katastrofalt. Finns det någon framsida av socialt arbete som vi kan få ta del av, vill jag ropa ibland. Hur ser socialtjänsten ut när den är som bäst?

Jag har varit med om samma sak som Louise. På sjuttiotalet, säger en på chatten. Jag är med om det nu, säger en annan. Ja, det är svårt att prata om samtiden i samtiden. Men de kryper fram. Berättelserna. Berättelserna om tvångssteriliseringarna kom till slut. Till slut kom berättelserna om barnhemsbarnen. Om alkoholistbarnen. Och till slut berättar de finska krigsbarnen. För vi människor har behov av att berätta. Och ställer bara någon frågan så berättar vi.