Susanna Alakoski | Tackar självaste idén – AKTUM Umeå Universitet
662
post-template-default,single,single-post,postid-662,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-11.0,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.1.1,vc_responsive
 

Tackar självaste idén – AKTUM Umeå Universitet

Tackar självaste idén – AKTUM Umeå Universitet

När jag var barn gick cirka fyra, fem procent av arbetarklassens barn vidare till högre studier. Siffran gick under en tid upp till sju procent, för att snudda svindlande höjder av tio procent. Därefter har den dalat igen. Vet inte hur det ser ut idag, men att göra en bildningsresa i detta land är inte en enkel sak. Det borde det vara eftersom den politiska intentionen sedan förra sekelskiftet har varit att man ska kunna studera även om man inte har pengar. När jag får frågan, vad som möjliggjort mitt författarskap svarar jag: studielån och tur. Kort och gott, utan studielån, inte en enda Alakoski bok, det kan jag garantera.

En klassresa är ofta planlös. I mitt fall hade jag bara ett ord i huvudet som liten. Bort. Ordet förde ut mig på de mest halkiga stigar, sliriga snår. Och alla vägar ledde in i väggen. Där kom valet, höger eller vänster. Intuitionen var min enda vän. Och turen. Och som sagt, sedermera studielånen.

När jag gjorde antologin Tala om klass, var det inte för att skriva någon på näsan, att klassresa är det enda vettiga man kan göra. Långt därifrån. Det var ett försök att lyfta fram de erfarenheter som det innebär att göra en klassresa. Alltså en bildningsresa, från materiell, kulturell fattigdom till kunskap.

Som barn funderade jag aldrig på klassfrågor. Det var som det var, och gården var full av ungar som inte heller åkte skidor, spelade piano eller fiol. Det var först på högskolan som klasslavinen kom. När man läser filosofi, psykologi, sociologi, statsvetenskap kommer frågorna, kommer diskussionslusten. Man grunnar på sina erfarenheter, vill dela med sig. Man söker likasinnade. Man söker igenkänning.

Det är inte en svår matteekvation att räkna ut hur många högskolestuderande fem, sex procent av den unga universitetsbefolkningen är. Inte många individer. Det är inte heller svårt att räkna ut att dessa få personer sannolikt inte söker till samma institution, till samma stad. Om man räknar lite till så kan man räkna ut att klassresenären sannolikt är en ganska ensam person, på sin institution, i sin studiegrupp, på sin ort. Minnet av min högskoleperiod är tystnad. Vem skulle jag dela mina erfarenheter med? Var skulle jag hitta den andra klassresenären, om det alls fanns ytterligare en, just där på socialhögskolan i just Göteborg?

Som ung hade jag stor glädje av böcker som Mitt förnamn är Ronny (Ambjörnsson) och av Göran Greiders dikter. Avhandlingen Bilden av en klassresa (Mats Trondman 1993) hjälpte mig. Men 2003 utkom Ulla-Britt Wennerström (sociolog, Göteborg) med avhandlingen, Den kvinnliga Klassresan. Onekligen, den fördjupade förståelsen. Bilden av min egen – kvinnliga – klassresa klarnade. Också därför jag sedan samlade kvinnors erfarenheter i antologin om klass. Kunde en sådan bok fördjupa ämnet ytterligare?

Bidragen i Tala om klass är skrivna av okända, kända klassresenärer, unga, äldre är representerade. Författarna är alla första generationens klassresenärer. Det vill säga våra föräldrar saknar akademisk utbildning. Vi skrev oberoende av varandra, ändå framträdde gemensamma erfarenheter. Känslan av ensamhet, tystnad. Pendlandet mellan dåligt självförtroende och övermod. Klassresenären ”spelar match på bortaplan” hela sitt liv. Man ”ser klass” resten av livet, helt enkelt för att man kan det. Man är i hög grad en konstruktiv överlevare.

Den politiska intentionen i samhället spelar stor roll för möjligheten att göra en klassresa, en bildningsresa. Många är vi som tackar välfärdsstatens grundidé. Om nu någon minns hur den lyder.