Susanna Alakoski | Litteraturens eviga uppdrag – Ny Tid november 2010
770
post-template-default,single,single-post,postid-770,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-13.5,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.4.5,vc_responsive
 

Litteraturens eviga uppdrag – Ny Tid november 2010

Litteraturens eviga uppdrag – Ny Tid november 2010

Ett av litteraturens underverk: Yarden (Symposion 2009), av Kristian Lundberg. Lundberg beskriver det skamsverige vi var så många som befarade – och motarbetade. Biografiskt redogör han hur han råkar i ekonomiska svårigheter på grund av en skattesmäll. Som en av sin generations främsta poeter är hans värde på arbetsmarknaden nu, som medelålders, typ noll. Resan uppåt störtdyker. Han tvingas till timanställningen på ett bemanningsbolag i Malmö hamn. Flytta bilar. För just Kristian Lundberg innebär det alltså en återkomst. Han är tillbaka på samhällets botten där han en gång började. Lundberg växte upp med en psykisk sjuk ensamstående mamma och syskon. Anpassningen till den hårda arbetsmiljön blir en långsam nedstigning i iskalla infernot. Flytta bilar i snålblåst. Äta utomhus i regn och kyla. Bli bevakad. Angiveri förekommer, ty alla vill ha kvar sin timanställning, där på bemanningsföretaget.

Det står alltid en ny kandidat utanför grinden och väntar. Vi tvingas leva våra liv på huk. Vi tvingas in i ett system som påminner om skadedjurens; vi anger varandra för att säkerställa våra egna platser.

Det är länge sedan jag läste ordet ”klasshat”. På ett alldeles särskilt ställe lyser ordet i Yarden. Det handlar dessvärre inte om klasshat mot en rik överhet. Det handlar om klasshat mot mannen som får sitta inne. I bilen. Medan resten står utanför och fryser.

Temperaturen är minus två grader. /../ Det värsta är fukten, regnet, snön som ibland är regn och ibland snö. Vi blir blöta rakt genom kläderna. /…/ Två timmar i kyla är mer än vad som är mänskligt. Det som ställer det på sin spets är mannen i bilen.

–          Vem är det?

–          Bengt från kontoret.

–          Just detta: från kontoret. Det är som påvens makt över katolikerna. /…/

Och det är denna dag jag erövrar mitt klasshat. De som har. Och de som ingenting har.

Klasshat är farligt. Hat föder desperation. Desperata människor begår brott. Brottsliga samhällen är osympatiska. Men ibland tvingar nöden folk att både stjäla och att häla, och det är sedan dessa, fattigdomens folk, vi sedan återfinner bakom fängelsemurar och på låsta avdelningar. Därefter dyker de upp i litteraturen, igår i Jan Fridegårds En natt i juni (1933) där statarsonen Johan From begår ett mord. I min egen senaste roman, Håpas du trifs bra i fengelset (Bonniers, 2010) möter läsaren den helt oglamoröse småtjuven Sami.

Ett annat sällsynt ord i dagens litteratur är ”socialism”. Men poeten Jenny Wrangborg tog det i sin mun i diktsamlingen Kallskänkan ( Kata förlag, 2010 kolla).

De säger att socialismen skymmer

                 sikten för läsaren

att själva ordet är för stort

för att skrivas in i poesin

jag vill hävda motsatsen

de små orden har bevisat sig oförmögna att prata

                   om problemen

poeterna tatuerar maktens språk över sidorna

de skymmer sikten för läsaren

med ord

som inte tar plats

inte tar sats

inte försöker

nå vidare

vi måste prata om socialismen

Någonting tycks hända just nu i litteraturhistorien. Litteraturrapporterna, om jag får använda det ordet, duggar tätt: Doris Dahlin, Lo Kauppi, Åsa Linderborg. Många är vi som beskriver ett hårdnat Sverige, som med sina ingredienser ändå starkt påminner om det hårda trettio och fyrtiotalet.

När jag själv debuterade med Svinalängorna lät inte reaktionerna vänta på sig. Första upplagan tog slut på fem dagar. Filmförfrågan kom genast. Mina första jobb som föreläsare fick jag genom den presentation jag skrev om mig själv till Svensk Bokhandel. Den publicerades innan boken kommit ut. Kan det vara dessa rader som triggade igång bibliotekarier och andra litteraturintresserade:

Jag fick en chock när jag upptäckte att jag kände igen mig mer i Moa Martinssons böcker än vad jag gjorde hos de flesta av hennes yngre författarkollegor. Moa Martinsson skrev ju om tidigt fattigt nittonhundratal, jag är född 1962. Men så var det, och så är det. Arbetar- och underklassförfattarna befolkar inte den litterära scenen (heller), och då blir vi många över som inte på samma sätt berörs av det som publiceras. Och den manliga arbetarlitteraturen har ju inte berättat om flickors liv precis. Det gör att jag kanske blir populär.

Jag tecknade ner läsarreaktioner som kom. Det blev en lång lista, men de tre vanligaste reaktionerna lät ungefär så här:

  1. det här kan inte vara sant
  2. det här får inte vara sant!
  3. tack, för att jag fått ta del av något som berikat mitt liv, som vidgat mina perspektiv.

Men så kom det alltid en grupp människor till biblioteken, som sa detta till mig (och det var alltid den största gruppen läsare):

  1. tack, äntligen en bok som handlar om oss.

 

Säger detta något om litteraturen?

Säger det något om samhället?

 ”Äntligen en bok som handlar om oss”.

Den som inte läst Svinalängorna ska veta att den handlar om svåra saker: Missbruk, fattigdom, det förekommer våld, självmordsförsök. Städerskor, pappor med industriblå kläder innehar huvudrollerna tillsammans med de tre utsatta flickorna Riitta, Åse och Leena. Men det är inte bara elände. Romanen handlar om överlevnad, vänskap, solidaritet också.

Fattigdom är svårt, dels är det en ickefråga eftersom många inte tycks seden alls, dels blundar man för problematikens, omfattning och konsekvenser. Många är dessutom okunniga. Att kunna klass är som att kunna litteratur, eller motorer – man måste som ett minimum intressera sig för att kunna se, förstå, analysera, och för att åtgärda problem sprungna ur fattigdom. Man måste skola sig. Jag kallar mig för litteraturvetare för att jag läser böcker. Självbilden hos många verkar vara att man ”kan klass” bara för att man läser en liberal morgontidning.

Som barn funderade jag aldrig på klassfrågor. Det var som det var, och gården var full av ungar som inte heller åkte skidor, spelade piano eller altfiol. Det var först på högskolan klasslavinen kom. När jag läste filosofi, psykologi, sociologi, statsvetenskap kom frågorna, kom diskussionslusten. Jag kom i kontakt med mina privata erfarenheter, sökte likasinnade för att ha någon att prata med. Sökte igenkänning. Men, det är inte en svår matteekvation att räkna ut hur många högskolestuderande fem, sex procent individer av den unga universitetsbefolkningen kan vara. Inte många . Det är inte heller svårt att räkna ut att dessa få personer sannolikt inte söker till samma institution, till samma stad. Om man räknar lite till framstår snart att klassresenären sannolikt är en ganska ensam person, på sin institution, i sin studiegrupp, på sin ort. Minnet av min högskoleperiod är tystnad. Var skulle jag hitta den andra klassresenären, om det alls fanns ytterligare en, just där på socialhögskolan i just Göteborg?

När jag var barn gick cirka fyra, fem procent av arbetarklassens barn vidare till högre studier. Siffran gick under en tid upp till sju procent, för att snudda svindlande höjder av kanske tio procent. Därefter har siffran dalat igen. Vet inte hur det ser ut idag, men att göra en bildningsresa i Sverige är inte en enkel sak. Det borde det vara eftersom den politiska intentionen sedan förra sekelskiftet har varit att man ska kunna studera även om man inte har pengar. När jag får frågan, vad som möjliggjort mitt författarskap svarar jag: studielån och tur. Kort och gott, utan studielån, inte en enda Alakoski bok, det kan jag garantera.

Klassresan är ofta planlös. I mitt fall fanns ett enda ord i huvudet som liten. Bort. Ordet förde ut mig på stigar, sliriga snår. Och alla vägar ledde småningom in i väggen. Där kom valet, höger eller vänster. Intuitionen var min enda vän. Och turen. Och som sagt, sedermera studielånen.

När jag gjorde antologin Tala om klass, var det inte för att skriva någon på näsan, att klassresa är det enda vettiga man kan göra. Långt därifrån. Det var ett försök att lyfta fram de erfarenheter som det innebär att göra en klassresa. Alltså en bildningsresa, från materiell, kulturell fattigdom till kunskap.

Som ung hade jag stor glädje av böcker som Mitt förnamn är Ronny (Ambjörnsson) och av Göran Greiders dikter. Avhandlingen Bilden av en klassresa (Mats Trondman 1993) hjälpte mig. Men 2003 utkom Ulla-Britt Wennerström (sociolog, Göteborg) med avhandlingen, Den kvinnliga Klassresan. Onekligen, den fördjupade förståelsen. Bilden av min egen – kvinnliga – klassresa fick en spotlight.

Att genomgå en klassresa innebär att förflytta sig mellan olika slags livsvillkor. Det handlar om överträdelse från något, och till något annat och annorlunda. Det hade inte behövt medföra något särskilt eller några som helst svårigheter. Det borde vara en otvivelaktigt glädjefull förändring i livet. Om de inte hade varit för att sociala villkor, och människans däri, ingått i hierarkier av dominans, makt, inflytande, anseende och status/…/.

Om inte om hade varit. Såvida drömmar i förhållande till det bättre livet, och förverkligandet kommer att utgöras av krav på anpassning, total assimilering, och att därmed vara tvungen att ge upp allt av sitt ursprung, i självutplåning och självförnekelse, blir följden av det eftersträvade livet något annat än de önskade.

Jag har klarat mig bra. Jag tillhör det resande arbetarklasskvinnor som är ”otvivelaktigt nöjda med det de till slut blivit och åstadkommit” med hjälp av ”egna krafter, handlingar och agerande”. Det jag fortfarande upprörs mycket av är att fler manliga klassresenärer kommer i åtnjutande av de riktigt höga samhällspositionerna, medan kvinnliga klassresenärer fortfarande i hög grad får nöja sig med de ”akademiska (inte dåliga, men ändå lägre) positionerna”.

Kunde jag själv göra bok som fördjupa ämnet ”kvinnliga klassresenärer” ytterligare?

Bidragen i antologin Tala om klass är skrivna av okända, kända kvinnliga klassresenärer. Unga och äldre är representerade. Författarna är alla första generationens klassresenärer. Det vill säga våra föräldrar saknar akademisk utbildning. Vi skrev oberoende av varandra, ändå framträdde gemensamma erfarenheter. Känslan av ensamhet, tystnad. Pendlandet mellan dåligt självförtroende och övermod. Klassresenären ”spelar match på bortaplan” hela sitt liv. Man ”ser klass” resten av livet, helt enkelt för att man kan det. Man är i hög grad en konstruktiv överlevare.

Den politiska intentionen i ett samhälle spelar stor roll för möjligheten att göra en klassresa, en bildningsresa. Vi är följaktligen många som tackar välfärdsstatens grundidé (om nu någon minns hur den lyder).

De flesta som växer upp med fattigdom reflekterar inte så mycket över den när den pågår. Människors vardag handlar om att överleva nuet. Fattigdom känns hela tiden, men för att kunna reflektera behövs psykisk ork. Jag tror dock inte nödvändigtvis att man måste få det bättre ställt för att kunna berätta, de flesta människor har koll på sina liv och kan prata om sin livssituation, men på det ”egna språket”, om relevanta frågor ställs. Alltså, den som är fattig måste få berätta om sina villkor utifrån sitt eget liv. Det språket kan ju då vara att ett barn säger ”jag har inte råd att följa med på den dyraste skolutflykten” genom att alltid välja det gratisalternativ som erbjuds i skolan på friluftsdagen.

Ordet utanförskap är ett av Sveriges mest använda ord på senare år. Det blev fel använt från början. Användes kopplat till antalet arbetade eller inte arbetade timmar med en klinisk klang. Blev kopplat till strikta ekonomiska uträkningar, till diagram och tabeller. Människan som lönsam, enligt det som kom att kallas för ”arbetslinjen”. Också reumatiker kan jobba, även om de lider av andnöd och diabetes också. Och cancer.

Ord faller ibland pladask. Bli politiskt korrekta ord utan innehåll. Ordet utanförskap är nu lika platt som ordet mångfald. Ordet borde från början förståtts utifrån att utanförskap snarare är en psykologisk känsla att tillhöra eller inte. Att inte känna sig utanför, utan istället innanför, handlar om att människor vill känna sig delaktiga i demokratiska processer, känna sig lyssnade på på sina arbetsplatser, bli tagna på allvar när och om man blir sjuk. Att känna sig utanför har med demokrati att göra, med empati. Och inte som nu, bara med ekonomi. Att minska människors känsla av utanförskap måste handla om ett visionärt, medmänskligt projekt där människor blir tagna på allvar som människor, inte maskiner. Vi måste nog börja om från början, tala om människor som människor. Litteraturen spelar en stor roll här?

Samhället har hårdnat. Avhumaniserats. En andra chans ligger långt borta för alldeles för många människor idag. Vi bygger ett så enhetligt samhälle nu att det snart inte går att vara individ i bemärkelsen människa med ”sämre förutsättningar”. En enfaldig tro härjar, att människan är ett urverk som bara tickar på utan mänskligt krångel.

I Sverige stavas den moderna fattigdomen att inte ha råd att hämta ut sin dyra cancermedicin. Den stavas att ha en lampa tänd i ett rum på kvällen för att spara el. Den stavas att cykla till jobbet två mil för att man inte har råd med ett busskort. Den stavas att äta mat som affärerna har kasserat. Den stavas att små barn blir familjeekonomer, som tar ansvar för sina föräldrars ekonomi genom att inte ha några fritidsintressen, eller att avveckla dem. Fattigdomen stavas att barn inte kan bjuda hem vänner, ge tillbaka sådant som de själv blivit bjudna på.

I greklandsfödda Alexandra Pascalidous, vars första svenska ord för övrigt var ”minä rakastan sinua”, barndom på 1980-talet stavades fattigdomen att vara elitgymnast och att välja mellan gymnastiskdräkt och skor, att åka buss ensam och rädd till träningen mörka kvällar, och ljuga om att man också blir hämtad i bil. Bortom min mammas gata (Atlas 2001) är en gripande klasskildring, som är lika aktuell idag, som när den utspelade sig på 80-talet. Efter 10 år som elitgymnast dör så intresset.

Gymnastikdrömmarna dog när jag var 14 år. Det är ett brev på posten som begravde dem. /…/ Min tränare skrev att hon hade fått nog av min bristande disciplin. Trots upprepade uppmaningar om att skaffa nya, specialgjorda gymnastikskor, nya dräkter och overaller gjorde jag inte som de sade. Dessutom hade jag kommit försent till ett par tävlingar. Vad tränaren inte visste var att jag inte hade råd med alla dessa attiraljer och att jag åkte kommunalt till idrottshallar jag inte ens visste var de låg.

I Åsa Linderborgs Mig äger ingen (Atlas 2007) berättar författaren om fattigdomen när hennes pappa, härdmästare Leif Andersson, med köttkrokar till händer, dör.

Pappas plånbok är stor som en handflata/../ I sedelfacket ligger ingenting, i myntfickan arton kronor och femtio öre. Bakom patientbrickan trängs ett checkhäfte och ett medlemskort för Metall avdelning 20./../ I ett av facken gömmer sig ett splitter nytt bankomatkort, inlindad i en lapp med ordet lall och en sifferkod. Det är 99 kronor på konot. När pappa dog hade han elva dagar kvar till nästa a-kassa.

Men boken är också en berättelse om människor vars självkänsla sitter i yrkeskickligheten, men som hatar att gå till jobbet eftersom jobbet är så hemskt. Jag har läst att busschaufförer ibland har åttio grader vid sina knän sommartid.

När min pappa dog 2003 ärvde tre barn 4921 kr. Jag avstod min del av arvet till förmån för mina syskon som behövde pengarna bättre.

Vi delar erfarenheterna, oavsett vi heter Ivar Lo Johansson och är födda till statare, eller Moa Martinsson och är unga i trettiotalets Sverige, eller Alexandra Pascaliodu och är födda på 70- talet. Ty fattigdom svider, värker, luktar, smakar. Den syns i våra livsval vad gäller yrken och utbildning; i lönekuvertet, på arbetsförhållandena, i skolsituationen; i klädsmak och matvanor. Den syns i form av sömnbrist, kutiga ryggar, boende, semestervanor, utbildningslängd; sjukfrånvaro, ängslan, oro, ångest, idrottsvanor; ekonomiskt och materiellt arv. Fattigdom är idag, 2010, skillnaden mellan att ha råd att göra ett fynd på rean eller inte. Och det handlar, nu som då, om att ha råd, eller inte råd, att laga tänderna. Fattigdom är att vara rädd, otrygg. Och när vi som gör våra klassresor rest tillräckligt långt ser vi klass, helt enkelt för att vi kan se det.

Ett av citaten som inleder Håpas du trifs bra i fengelset är taget ur Romanen om Olof (1934-37) av Eyvind Johnson.

En av de fattigaste folkets mest framträdande egenskaper /…/ är att det klagar för litet i förhållande till sin nöd. Det skäms.

Citatet förde mig ut i världen och genom hela Sverige, Norden. När hörde jag senast barn som äter ris varje dag klaga? När hörde jag en ensamstående fattig mamma klaga. En indisk mamma som måste lämna sina barn fjorton timmar om dagen för att jobba på jordbruket många mil från hemmet. Folk kämpar på, ber till gudarna, att det ska bli bättre. Sedan, eller i ett annat liv. Den svenska arbetarlitteraturen handlar om att det är lika svårt att leva som arbetare idag, som det var i går och att summan av orättvisorna är konstant. Endast två grupper lär ha fått det bättre de senaste 40-50 åren i Sverige, funktionshindrade, och i viss mening barn. Om man får tro de sociala forskarna.

Ett civiliserat solidariskt samhälle bygger på tanken att man inte måste, utan att man vill dela med sig. Och det är den delen av den solidariska tanken som högern aldrig på djupet kan förstå. Den att man skiter i mer pengar i plånboken om det innebär att vännen, grannen, systern, pappa, mamma också får det lite bättre. Man avstår gärna de där 300 kronorna, och det är inte ens svårt. Vi är ute efter att grundtryggheten för fler ökar, det är då vi mår bra. Alexandra Kollontaj beskrev det för länge sedan: kamratkärlek.

Tillbaka till Yarden. Vi möter vi daglönaren, vi skymtar de papperslösa, det handlar som sagt om moderna människor som tvingas leva sina liv på huk. Ty de timanställdas arbetsvardag är sådan: Du har fått sparken, du kan gå nu! Människor på huk är missklädsamt för ett civiliserat samhälle.

Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger. Vi lägger bara ner våra vapen. De förflyttar hela tiden sina positioner.

Precis detta hände i Sverige senaste valet. Ultrahögern flyttade fram sina positioner ända in i riksdagen. Snaggade nackar och huliganrop är också missklädsamt för ett civiliserat samhälle. Men situationen har inte uppstått ur ett vakuum, utan ultrahögern är demokratiskt inröstade, också – och dessvärre – av mina egna, tämligen vanliga släktingar – som är desperata. Litteraturen har ett uppdrag även i framtiden.