Susanna Alakoski | Trädgårdsågust – DN 2011-02-13
766
post-template-default,single,single-post,postid-766,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-11.0,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.1.1,vc_responsive
 

Trädgårdsågust – DN 2011-02-13

Trädgårdsågust – DN 2011-02-13

En dag ringde författarens förläggare. Författarens bok hade blivit nominerad till Augustpriset. Det var oväntat, författaren var debutant. När författaren hade lagt på luren skrek hon: JAG VILL INTE HA ÅGUSTPRISET. Det räckte med att hon varit på bild i tidningen. Ågust, det var för mycket. Nomineringen förvandlades till en minneslucka. När hon påmindes tappade hon mobilen i toaletten. Eller så röt hon.

Samma dag som priset skulle delas ut arbetade författaren . Klockan tre råkade hon komma ihåg att hon var nominerad. De skulle samlas i Berwaldhallen, eller vad det där fiolhuset nu hette, klockan fyra. Författaren kastade sig i duschen och öppnade garderoben. Någonstans i minnesluckan måste hon ha köpt en fin kjol. Hon provade den, kom fram till att den var för snygg.

Ågustkvällen blev länge att beteckna som en total minnesförlust. Men hennes fragmentariska bilder berättar att böcker hade skrivits, att det var många finklädda människor på plats och bra vibrationer. Minnet berättar också att det nog såg konstigt ut att hon var avsvimmad när alla andra inte var det. Hon hade tagit med sig gråtservetter. Dessa skulle hon använda om något känsligt inträffade. Sedan sjöng Sofia Karlsson, och sedan läste de upp fel namn. Men hon reste sig upp, för säkerhets skull, eftersom hon kände igen vissa bokstäver. S_N_A  A_A_K_S_K_I. Sedan stod hon på en scen och där fick hon en tung brun järngrej som hon var rädd att tappa på Per-Olov Enquist tår. Författaren höll ett kort tal. Tackade sina barn för att de stod ut med en tråkig mamma som hellre skrev än gick på fest. Hon minns även blixtar och dunder, oj vilket under.

På minglet efter prisutdelningen presenterade sig folk. Visitkorten haglade. Det snurrade i huvudet på författaren så hon blev jätteglad när hon äntligen kände igen ett ansikte.

Den där unge mannen sitter jag i samma båt som, tänkte hon, honom vill jag gärna hälsa på!

För var det inte vinnaren av det Lilla Ågustpriset (facklitteratur, Farkoster…Bilar…?). Han kom emot henne med öppna armar. Men något stämde inte. Var hade han sin mini-Ågust, och skulle alla fem Ågustprisvinnarna gå runt sådär och gratulera varandra? I hjärnan: Frågorna avlöste varandra .

–      Men så roligt, sa unge herr Ågust, GRATTIS!

–      Men, GRATTIS… GRATTIS… själv!

Lill- Ågust såg plötsligt förvånad ut: ”GRATTIS… själv”? Han presenterade sig. Nej nej, han var inte unge herr Ågust, han var den blivande unge herr VD på författarens förlag. Och mitt i blixtar och dunder, oj vilket under dök det upp ännu ett ansikte. Det var konstnären Michael Fare, född 1951, son till Janne Loffe Carlsson. Det var han som gjort den tunga Åguststayetten.

Wow!

Yttre ramar är aldrig oviktiga. Åguststatyetten är (ska vara): 31 cm hög (min är 32,4 cm). Den väger ungefär 3 kg potatis. Ågust står i helfigur, han är 8 cm bred över axlarna (kvinnotjusaren/mansstackarn!). Han är tredimensionell och har ena armen bakom ryggen. Den andra håller han innanför rocken, på magen. Herman Bergmans konstgjuteri i Enskede gjuter statyetterna.

Ågustfesten fortsatte till Sturehof, ett ställe författaren aldrig hade besökt. Därifrån har författaren plötsligt sammanhängande minnen av några saker hon tänkte:

  1. Svensk rekord i bok. Det var som fan.
  2. Närmare än så här kommer jag nog aldrig att komma Carolina Klüft.
  3. De borde haft en löpbana Berwaldhallen, så att en Ågustprisvinnare skulle kunna springa ett ärevarv och bli av med lite känslor.
  4. Jag nog har hamnat i fel bransch, att springa ärevarv låter sig inte göras i litteratursammanhang.
  5. Synd.

Författaren åt och drack, trevligt ställe det där Sture Hof! Och alla vara så glada och snälla. När författaren vinkande lämnade festen, för att hinna med bussen hem, skrattade alla högt.

–       Var ska du gå, ropade de, har du inte glömt något?

Författarens bordsvänner hade stulit Ågust, ställt honom under bordet.

Livet tar inte slut efter ett Ågustpris, fast hemmet påminner om ett Mausoleum en tid efteråt. Och det första man har att göra är att ta ställning till sin statyett. Vad man liksom ska ha den till.

Yngsta barnet tyckte att statyetten såg ut som en pepparkaka; går den att äta?

Brevpress, nej!

Bokstöd, nej!

Kanske kan man ha Ågust som vapen (ganska vass).

Eller som ankare till en liten motorbåt.

Nalle? (Teddybjörnen Ågustpris…). Njae, lite för hård…

Maskot, alltid med på resor, nej – för tung.

Trädgårdstomte, ja varför inte…