Susanna Alakoski | Dyrköpt insikt – Bang Jubileumsnummer 1/2011
879
post-template-default,single,single-post,postid-879,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-13.5,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.4.5,vc_responsive
 

Dyrköpt insikt – Bang Jubileumsnummer 1/2011

Dyrköpt insikt – Bang Jubileumsnummer 1/2011

När jag klev in på Makt och Kön i Umeå 1996 hade jag kavaj på mig. Lutade mig tillbaka i stolen under presentationsrundan, kände mig säker. Det vi nu skulle läsa var jag intresserad av, men det angick inte mig. Jag hade brutit arm med pappa, slagits med killar i skolan, försörjt mig själv sedan sexton års ålder, rest runt i världen ensam, hade två barn, en jämställd man, bra jobb och hyfsad lön. Dessutom, det fanns få saker som fick mig att darra på läppen.

Redan efter andra föreläsningen kände jag av illamåendet. Det tilltog kan man lugnt säga. Den ena feministiska forskaren efter den andra fick både hjärtat och hjärnan att krampa. Nya glasögon, för alltid satta att bäras på nästippen. Såklart slutade illamåendet med att jag kastade en tallrik i golvet hemma i ett gräl som Carin Holmbergs bok ”Det kallas kärlek” utlöste – det privata v/s det politiska, individen v/s kollektivet. Tallriken gick i tre stora bitar. Den största träffade min man i benet. En sena gick av, operationen oundviklig. Tre veckors hästkur penicillin, hela sommaren med gips från lår till fot, kryckor och många grannar som undrade: Men vad har du råkat ut för?

Det fanns inget att göra. Jag erkände genast för allt och alla.

–         Det är jag som har kastat en tallrik i vredesmod.

Då kom kvinnoberättelserna på löpande band:

–         Kastade du bara en tallrik? Jag rev ner hela köket.

–         …ett helt kök, men… blev ingen skadad?

–         … nej, jag gjorde det mitt i natten, alla sov.

En annan kvinna:

–         När min man vägrade prata kastade jag en gjutjärnsstekpanna efter honom. Den missade huvudet. Då rusade jag efter honom, bet honom i axeln. Vi fick åka till sjukhuset, stelkrampsspruta.

En tredje:

–         Jag kastade in en sten genom fönsterrutan hos min föredetta.

Jag vet inte detaljerna i de här kvinnornas berättelser. Men min egen handlar om att successivt, och med stort personligt motstånd, kliva in i den berättelse som heter kollektivet kvinna. Jag ville inte vara kollektivet kvinna. Var ju så stark och självständig, tuff och övertygad. Samtidigt blev jag motarbetad från alla håll.

–         Det du läser är inte sant.

Makt och Kön studierna var tvärvetenskapliga. Det var avgörande. Jag hamnade i samma historiska rum som kvinnliga präster, ekonomer, politiker, våldtagna, misshandlade, läkare, pedagoger. Jag gick hand i hand med bildkonstnärer, jurister, fysiker. Virginia Woolfs enkla fråga: Om Shakespeare hade varit en kvinna? Jag läste på om kvinnors organisering under sekelskiftet. Vilket kompakt (manligt) motstånd vi mötte, hur vi hånades, och hur vi ändå lyckades. Välgörenhetsföreningar, Fruntimmersföreningar, Landsföreningen för kvinnlig rösträtt. Fredrika Bremer, Hembiträdesföreningen, Tullverkets städerskeförening, Sveriges kvinnliga fredsförening. Det fanns hundratals. Hade aldrig hört talas om detta. Ögonen blödde.

Jag blev deprimerad för första gången i hela mitt liv. Knockad av insikten, vidden av att vara kvinna – i världshistorien – och tvärvetenskapligt motarbetad.

När Stödstrumporna inte kandiderade till riksdagen var jag en av dem som kastade morgontofflorna i ansiktet på teven.

Och min egen situation, där på 90-talet. Vad var det jag fäktade så mycket om?

Fäktade för att min man fick beröm som förälder, inte jag.

Fäktade för att jag hade lägre lön än min manliga kollega.

Fäktade över att jag var toalettansvarig i kollektivhuset där jag bodde.

Fäktade för att vi inte fick dagisplats.

För att mina barn tilldelades könssuspekta färger i skolan.

För att jag alltid sprang till bussen.

För att jag som ung så många gånger trott att kvinnor är sällskapsdjur som måste gå i trånga skor.

Måla naglarna.

Ligga.

För att Kristdemokraterna snodde min föräldrapenning och gav mig ett vårdnadsbidrag jag inte ville ha.

Fäktade när jag på min intelligenta arbetsplats, Vänsterpartiets riksdagsgrupp, sammankallade till viktiga feministiska obligatoriska utbildningsdagar och de manliga riksdagsledamöterna inte kom.

Fäktade för att min dåvarande chef Margareta sa att Hans, min kollega, inte kunde diska kaffekoppar. Och menade det.

Fäktade för att jämställdhet ansågs vara uppnått genom 60% män -40% kvinnor.

För att så många kvinnor alltid våldtogs, mördades i parker och på film.

För att det fanns så få statyer av kvinnor med kläder på sig.

Fäktade för att jag försökte undervisa mina vänner, min man, mina barn, grannar, släkten, journalister, tandläkaren, överbefälhavaren, dagispersonalen om min tvärvetenskapliga kunskap om kvinnans belägenhet. Allt skulle bli bra nu, allt, nu när jag äntligen visste. Vi var ju dessutom fler som hade studerat. Det var en tidsfråga bara, världen skulle räddas!

Det gick inget vidare.

Jag gick in i väggen.

Den där kvällen, när tallriken flög genom luften blev en vändpunkt. Efter veckor av svår ånger insåg jag till slut att motståndet mot feminismen onekligen är det svåraste att ta, och samtidigt är just detta, det kompakta motståndet mot feminismen den viktigaste feministiska frågan. Det har den alltid varit.