Susanna Alakoski | Språkrör mellan olika världar – arena 2011- nr 2
890
post-template-default,single,single-post,postid-890,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-11.0,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.1.1,vc_responsive
 

Språkrör mellan olika världar – arena 2011- nr 2

Språkrör mellan olika världar – arena 2011- nr 2

Det är så mycket man förstår så långt efteråt. Vem man är, var man kommer ifrån och hur man landar i landet man växer upp i. Precis som detta med att vara kvinna. Vilken liten flicka skulle kunna överblicka könets betydelse för livet som sådant? Vilken fattig kan någonsin förstå fattigdomens konsekvenser för ett helt liv när han eller hon står och jämför prislapparma.

Det har tagit lång tid också för mig. Att begripa det som kommit att kallas det ”sverigefinska”. En term jag från början ogillade. Kallade mig själv för 100 % finsk, 100 % svensk. Utgick då från en känsla, kanske låg den nära min faktiska upplevelse, att komma lika mycket från två olika länder. Finsktalande hemma, svensktalande i skolan. Alltså, två världar i en – alltid. Senare har just ordet ”sverigefinsk” blivit viktigt. Det berättar onekligen något viktigt. Något om dubbelheten, något om likheten, olikheten. Framför allt, andra människor, icke finska, kan googla. Kanske förstå något mer om mig än att min dialekt är skånsk, mitt modersmål finskt. Framför samlar ordet sverigefinsk en grupp, en historia: Sverigefinnarnas svenska historia. Gör oss kanske till något för varandra också? Det är också en term för en minoritetspolitik. Numera betraktas finskan som ett av fem skyddade minoritetsspråk i Sverige. De erkända fem nationella minoriteterna är judar, romer, samer (även betraktade som ett urfolk), sverigefinnar och tornedalingar. Gemensamt för minoritetsgrupperna är att vi har befolkat Sverige under lång tid. De historiska minoritetsspråken är jiddisch, romani chib, samiska, finska och meänkieli. Språken och folkgrupperna ska skyddas, men också garanteras visst inflytande och vissa rättigheter.

Brukar säga att jag är utomlands i mitt eget huvud varje dag. Talar, tänker på två språk. Det syns inte utanpå. Det är en absolut intern historia. Den känns knasig. Hur kan det pågå så mycket inom oss människor som inte syns utanpå? Dessutom, när jag talar svenska har jag skorrande skånska R. När jag talar finska använder jag rikssvenska R. Inget av detta märker någon annan.

Människor lämnar sina hemläder i huvudsak av två skäl: kärlek och krig. Kärlek lockar, krig tvingar. Ett tredje skäl för unga människor att byta land är äventyr. Man skulle kunna säga att mina föräldrar startade som äventyrsinvandrare. Min familj kom till Sverige 1965, eller 1966. Jag vet faktiskt inte. Då var det ingen stor sak. De flyttade. Efter att ha flyttat förut. Sicksackat mellan olika länder. När barnen kom, och arbetslösheten tog ett järngrepp om livet blev det Sverige till slut. Svårt att sicksacka med ungar, om man inte är diplomat. Efteråt har jag förstått att vi kom i ett större sammanhang, sammanhanget arbetskraftsinvandringsperioden.

Beslut om en gemensam nordisk arbetsmarknad togs 1954. Viserings- och passtvång för nordiska medborgare vid resa, vistelse, bosättning avskaffades. Denna överenskommelse öppnade upp för en massiv arbetskraftsinvandring. Finnarna blev den största folkgruppen.

Finland var tyngt av ett stort krigsskadestånd till Sovjet. Arbetslösheten åt människorna. Bostäder saknades. I Sverige var situationen motsatt. Här saknades arbetskraft till Volvo, SSAB, SAAB, till Karolinska Sjukhuset, SL-kurerna. Här letade man efter folk att ställa vid diskmaskinerna och vid städhinkarna. Här var lönerna 70% högre än i Finland.

Mina föräldrar kom tillfälligt. För att stanna. Mellan 1960-1970 kom ytterligare ca. 200 000 finnar. Många finnar började sina svenska liv i provisoriska baracker. Fick ett slags ickeliv, isolerades från det svenska samhället. Själv växte jag upp i en sprillans ny lägenhet, den finaste på jorden. Vilka fönster, vilket ljus. Vilka plastmattor, vilket parkettgolv. Vilket badkar. Vilken gård!

Minns fragmentariskt det som sociologer senare pekat på, det att finska språket hade låg status i det svenska samhället. Förmodligen var det därför jag ”intuitivt” förstod att inte använda finskan. Som barn hörde jag sällan finska talas på gatorna, möjligen viskas. Vi skämdes.

Finnar har, liksom andra europeiska invandrare tillskrivits särskilda egenskaper, ansetts medföra sociala och kulturella problem. Svenskarnas och finländarnas syn på varandra har varierat och varierar från de mest positiva omdömen till de nattsvartaste värderingar. I tidningarna har vi kunnat läsa om ”finnhat” för att bara en tid senare läsa översvallande texter om den finska arkitekturen. Finländarna i Sverige har framställts som antingen hjältar och kulturgiganter, ett flitens folk och ibland som primitiva busar. Finländarna har i sin tur sett Sverige som ett överdrivet föregångsland. Det svenska kultur- och samhällslivet har periodvis setts som något sofistikerat och på alla sätt eftersträvansvärt. Denna beundran har ibland övergått i förakt. Själv minns jag hur grannar bjöd pappa på ”riktig vodka” och mumlade finnkamp. Vi som kom från Finland betraktades som svenskar, och som exotiska varelser. Alla som talar finlandsvenska eller bryter på finska är mumintroll. Min mamma var ett typiskt intelligent mumintroll.

Fransmannen äter ost, dricker vin, målar tavlor. Men finnen super. Petter Lindberg, finlandsvensk journalist, listade på Göteborgs bokmässa 2007 exempel på hur finnen skildras i 2000-talets svenska bokutgivning: ”undersätsig, ett socialt vrak med uppenbara alkoholproblem.” De forskare som velat studera finsk migration i Sverige har mötts av ifrågasättande. Migration ska handla om problem. Sverige minns inte finnarnas problem. Detta står i bjärt kontrast till våra egna minnen och vår faktiska historia. Alla som kommer från Finland har bytt språk. Bytt land. Många har farit illa, samt, arbetskraftsinvandringsperioden är inte den enda historia finländare och svenskar har gemensamt. En väl känd annan gemensam erfarenhet handlar om de finska krigsbarnen. Tiotusentals mödrar i Finland tvingades lämna sina barn för att få mediciner, mat och skydd i Sverige. Denna solidaritetshandling som var tänkt att vara över en sommar, ”innan freden kom”, utmynnade i själva verket i att åtskilliga barn förlorade kontakten med sina familjer och rötter för livet. För många individer har detta varit, och är, ett livslångt trauma.

Glömmer det inte, programmet då Björn Rosenberg med team i Södertälje. De inspekterade bland annat bygglov. Det en gång ”finska Södertälje” hade blivit ”assyriskt” med levande kultur- och idrottsförening. När människor gifter sig visas bröllopsfesterna på storbild. Släkt, vänner på andra sidan jordklotet deltar i festligheterna. Assyriska fotbollsföreningens betydelse för Södertälje, går det att toppa? Men var hade finnarna tagit vägen?

Mitt i programmet stannar Björn Rosengren mitt i steget. Kameran vänds, riktas mot finnarna, eller snarare teamet går på jakt efter de finnar som möjligen finns kvar. Långt om länge återfinns en liten finsk förening. Verksamheten har reducerats till en oansenlig lägenhet i ett hyreshus. Filmteamet möts de av en satt finsk kvinna som sitter bakom ett litet skrivbord i tamburen. Fram ur garderoben kliver en finsk man som spelar dragspel, finsk tango, vad annars?

Björn Rosenberg påstår saker.

–          En gång var Södertälje en finskt.

–          Jo jo.

–          Med en levande finsk förening.

–          Jo jo.

–          Men nu är Södertälje assyriskt.

–          Jo jo.

–          Men varför tog inte finnarna lika mycket plats som assyriska kulturföreningen, då när Södertälje var så finskt.

–          Vet inte.

–          För det fanns ju ändå en ganska stor och levande finsk förening på sin tid, till och med ett finländskt bageri väl?

–          Jo jo.

–          Men varför har ni finnar inte gjort samma väsen av er, och tagit samma plats på samma sätt som assyriska nu gör?

Den finska kvinnan tittar på den finska mannen. De tystnar. Sedan skrattar kvinna till och säger:

–          Jag vet int, man är väl van att sämpa ensam.

Symptomatiskt att Sveriges största invandrargrupp knappt har hörts under alla år. Med tredje generationen är antalet idag ca. 700 000.

Det är väl så, man har ”sämpat ensam” vid sin svets, sin städhink. Men nu är det andra tider, finskan talas öppet. Människorna som flyttar till Sverige från Finland är högutbildade. Unga kaxiga sverigefinnar startade den tvåspråkiga tidskriften Sheriffi. Lyfter det specifikt sverigefinska. Det har helt enkelt blivit hippt att vara finne: Anna Järvinen, Kent, Nanna Houlman.

Detta att komma från ett annat land. Vissa invandrare är mer invandrare än andra. Vem är invandrare, tänk på bilden som dyker upp i huvudet. Är man mer invandrare om man kommer från ett fattigt land, än ett rikt? Om man kommer från Frankrike är man ost. Om man kommer från England eller USA, då är man ball. Vem är man om man kommer från ett krigsdrabbat land? I Stockholm, taxichauffören från Afghanistan. Kunderna ställer frågan varje dag: Var kommer du ifrån? Frågan ställs kanske fyrtio gånger samma dag, dag ut och dag in, år efter år. Så tråkigt, att alltid reduceras till sin etnicitet.

Själv har jag önskat att jag skulle få just den frågan en enda gång i mitt liv. För då kunde jag på samhällskunskapen i skolan berättat att i Finland så åker vi nödvändigtvis inte till Frankrike och tittar på krigskyrkogårdar. Där går vi ner till kyrkogården i vår hemstad, och tittar till våra nära och kära. Kan inte minnas att jag en enda gång under hela min skoltid fick frågan ”var kommer du ifrån”, trots att jag hetat ”Alakoski” hela mitt liv. Inte en enda gång fick jag berätta om Fazer eller de tusen sjöarna. Idag tycks det högst märkligt, en sådan självklar enkel liten fråga, som kunde öppnat upp intressanta samtal, att den aldrig ställdes. Synd. Vi gick alla miste om spännande diskussioner. Fick mina kompisar polackerna frågan?

Många andra länder än Sverige hade varit värre länder att växa upp i. Jag lider av tacksamhet. Många fina vägar har jag kört bil på, rent vatten har kommit ur kranen. Jag fick studielån, kunde studera. Varje dag har elen fungerat utmärkt. Statsministern under min barndom hette Olof Palme vars politiska hållning var människors lika värde, intresse människornas sociala vardag och verklighet. Aktiv demokrati hans viktigaste ord, världen hans blick. Olof Palme sa att trygghet var radikalt. Det var tur för mig. Sverige var världens bästa skitland att växa upp i.

I slutet av 60-talet förstod de svenska myndigheterna att merparten av den finska invandrarna kommit för att stanna. Snart skulle en andra generationens invandrare växa upp i detta land. Det var då Statens Invandrarverk grundades. Det är alltså jag som är Invandrarverket. Stolt.

Dåvarande Utlänningskommissionen, medborgarskapsfrågorna från Justitiedepartementet, och det som då kallades anpassningsfrågor från Arbetsgruppen för invandrarfrågor på Inrikesdepartementet slogs ihop. Skälet att samla dessa tre verksamheter under en enda myndighet var att det ansågs viktigt att hålla samman invandringspolitiken. Reglerna som angav vilka utlänningar som får besöka eller bosätta sig i Sverige – och invandrarpolitiken. Med invandrarpolitik menades det som gjordes för att de som fått uppehållstillstånd i Sverige skulle komma in i samhällsgemenskapen, till exempel tolkhjälp, svenskundervisning, stöd till invandrarorganisationer m.m.

Vi kom för att stanna. Men att stanna betyder inte att man har rösträtt. Min pappa levde i Sverige i fyrtio år, utan att rösta i riksdagsvalet. Det där med att byta land är en svår sak. Trots invandrarverket, han blev aldrig svensk medborgare. Trots invandrarverket, han lärde sig aldrig blankettsvenska. Det skramlade så vid svarven, det pös så vid svetsen, det lät så i källaren där han skalade potatis. Ensam finne stod vid ensam maskin. Idag kan man ha dubbelt medborgarskap om man kommer från Finland. Det kostar en slant, men många anser att det är värt det.

Det finns alltid en historia. På 80-talet blev vi skrämda av den rasistiska rörelsen Bevara Sverige svenskt. På 90-talet tjoade Ny Demokrati med parollerna ”nya fräscha tag”, men ville ”röra runt i grytan” och greven Ian Melcher Shering Wachtmeister af Johannishus, född 1932 på Nääs säteri i Bärbo i Södermanland, påstod sig veta vad hur ”vanligt folk tycker och tänker”, bland annat in invandrarfrågor. Folkpartiet föreslog språktest för invandrare 2002. Ordet ”social turism” användes av statsminister Göran Persson 2003. Men, det fanns en historia även innan detta. I artikeln Den svenska rädslan för främlingen sammanfattar Oscar Fredriksson (jurist) i tidskriften i&m (invandrare och minoriteter, nr 3) bakgrunden för svensk utlänningslag.

Grunden för den svenska utlänningslagen lades redan 1907. I en skrivelse förslås att en invandringslag tas fram som ”hindrade invandring och bosättning här af sådana individer, hvilka kunde befaras komma att utöfva en moralisk och ekonomisk skadlig inverkan på svenska folket”. Man varnade på den tiden även för att risken, att invandrare kunde komma att falla ”fattigvården till last”. Vidare ansågs ”de som invandra i mången fall ej tillhöra de bästa folkkategorierna.”

1927 års utlänningslag skärper kontrollen av inresande utlänningar, högre krav på uppehållstillstånd krävs, anmälningsplikt råder. 1937 introduceras begreppet politisk flykting. 1945 diskuteras behovet av en restriktiv flyktingpolitik på nytt, LO är också på om detta. Man talar om kontroll och begränsning. Men sedan händer något. Sverige saknar arbetskraft, och det är då vi finnar blir så välkomna att det knappt är sant. Finnar, greker, jugoslaver – alla är vi välkomna till arbetsbåsen!

Inför 1954 års utlänningslag skriver Länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län i ett yttrande:

”Utlänningslagstifningen bör sålunda vara utformad så att den befrämjar assimilering av sådana utlänningar, som äro vårt land till gagn och som här vill öppna sig en framtid.”

Man påtalade att det var viktigt att denna, nu välkomna, arbetskraft skulle känna sig delaktiga i svensk rättsäkerhet, fullgöra sina skyldigheter. Utlänningarna som gav sin arbetskraft i goda tider skulle kunna räkna med svensk trygghet i dåliga tider. 1968 fortsätter man i riksdagen att tala om kontroll, invandringspolitiken måste befinna sig i rätt proportion med andra politikområden. Men man säger samtidigt att invandrare ska kunna ”leva på samma samhällsnivå som den inhemska befolkningen.” Lagstiftningen går dock ut på att skydda välfärdstaten genom att upprätthålla en reglerad invandring. En stor och för omfattande inflyttning skulle alltså hota projektet ”svensk välfärdsstat”. Utlänningen är en belastning för utvecklingen av det svenska landet. Invandrarfientliga argument ersätts av mer neutrala, men påverkar ändå retoriken in på 2000-talet?

Vad fick då denna historia för konsekvenser för min egen lilla finska familj? Kanske var det mest en känsla av att ha lägre standard som människa. Kanske var det det här med att språket. Kanske var det det där med att växa upp med föräldrar utan rösträtt. Kanske var det det där med att aldrig ha pengar. Kanske var det där med att ha hela släkthistorian i ett annat land. Kanske var det den där frågan som aldrig ställdes. Kanske var det detta att mamma och pappa ville glömma sin finska krigsuppväxt. Kanske var det detta med assimileringstanken?

Mitt namn var Susanna. Jag kallades ofta för Susanne. Juha blev Johan. Kalevi, Kalle. Eeva Eva, Kaarina, Karina. Små skillnader, men stora. Också är när Piotr blir Peter. Allt detta gjorde något med mig. I sämsta bemärkelse, ett ständigt skavsår. I bästa bemärkelse en värdefull dubbel blick och förståelse som kan verka som språkrör mellan olika världar? Lik klassresenären förmåga?

Jag växte upp i en tid då det på fullt allvar betraktades som farligt att kunna två språk. Expertråden till mina föräldrar var att inte tala finska med barnen. Svårt, det skulle ta ganska många år innan min pappa talade så bra svenska att jag slapp vara tolk för honom när det gällde myndighetspapper. Assimileringstanken – vi skulle bli så svenska som möjligt. Påföljden blev att många oss levde dubbelliv. En känsla av att leva med en ”förbjuden identitet” alltid närvarande. Det är svårt idag att se vad faran med att kunna två språk skulle kunna varit, i synnerhet med tanke på EU och globaliseringen. Idag är två språk ett minimumkrav inom många yrken, och en fördel annars.

Det är en myt att man tar hela släkten med sig när man byter land. De flesta gör inte det. Knappt ens sin kärnfamilj. Detta spelar roll för hur man får det. Det blir svårt att ärva en soffa, låna en hundring, få hjälp med barnpassning. Livet blir för många slitigt.

Det har gått bra för de flesta finnar i Sverige. Men inte alla. Min familjs svenska historia blev svår. Kostat pengar har vi också gjort. Det förekom våld, missbruk, det var fattigt. Ja, en del åstadkom vi själva. Men vi levde inte i ett vakuum.

Lagstiftningen tillät barnaga fram till 1979.

Abortlagen kom 1975.

Kvinnomisshandel faller under allmänt åtal först1989.

Det fann inga kvinnojourer, man botade alkoholism med länkarna, antabus och heminevrin.

Det gjorde också något med mina föräldrar att alltid ha för lite pengar. Gudarna ska veta, utifrån sina förutsättningar, dåvarande svenska lagstiftning, kvinnosyn, människosyn, invandringspolitiken, de gjorde så gott de kunde. Båda jobbade med tunga jobb, förstörde sin ryggar i Sverige. Åt värktabletter dagligdags. Båda hade ”dåliga nerver”. Alla kroppsliga symptom är inte medicinska, och många är de som söker lindring genom alkohol. Det gjorde mina föräldrar. Det lindrade den pressade tillvaron stundtals. Glömska.

Något om mina sverigefinska erfarenheter har jag försökt skildra i romanen Svinalängorna (och i Håpas du trifs bra i fengelset). Jag har fått ett brev, ett samtal, ett sms, eller en kommentar om dagen sedan 2006. Många säger sig känna igen sig flickan Leenas berättelse.

Paradoxalt nog, mina – ibland – svåra sverigefinska erfarenheter, har ändå ackumulerat i kulturarbete. Trots att jag instinktivt ryggar för begreppet ”kulturentreprenör”, övertygad som jag är att alla konstnärer alltid varit sina egna entreprenörer, alltså skapat sin egen arena och publik, så måste jag idag själv vara en av Sveriges bästa kulturentreprenörer. Mina sverigefinska historia har genererat i åtskilliga arbetstillfälle, både för teater- och filmskådespelare, regissörer, scenarbetare, översättare, förlagsfolk, journalister, bibliotek, skolor, boktryckerier etc. Skolklasser läser mina böcker, lärare, psykologer, poliser, socialarbetare.

År har gått, det finska språk som Sverige på 70-talet var så rädd för och motarbetade, är idag min glädje och styrka. Numera pendlar jag till Finland. Min oskolade blattefinska håller för ganska avancerade samtal. Mina böcker är översatta, och det pågår spännande samarbetsprojekt mellan våra länder kring dem. Jag borde vara intresserad av Svensk historia. Men jag intresserar mig mer för Finlands, eller kanske vår gemensamma? Ordet hemma är inte så viktigt för mig längre. Jag känner mig snarare internationell än nationell. Jag har också med åren förstått att det är viktigt för en människa att få sörja på det språk hon kan säga orden ”mamma” och ”pappa”, oavsett var hon bor.

Kontentan så. Min finska familj, som kostade detta svenska samhälle en slant, har också givit något tillbaka. Och det är det vi inte kan veta, när vi formulerar våra restriktiva och räddhågsna invandrarlagar, hur det ska bli.