Bussen – SL personaltidningen Hela Resan
993
post-template-default,single,single-post,postid-993,single-format-standard,bridge-core-3.0.5,qode-page-transition-enabled,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-28.7,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-6.9.0,vc_responsive
 

Bussen – SL personaltidningen Hela Resan

Bussen – SL personaltidningen Hela Resan

Bussen, det pålitligaste av allt i denna lilla by. Kommer när den ska, tar oss dit vi ska. Står som vanligt i kön, vi är morgontrötta pendlare på väg till sjukhus, skolor, kontor. Mitt morgonmöte börjar prick klockan nio. Vi har våra platser. Vi är sällan talföra eller sociala såhär tidigt på morgonen. Ungdomarna ser bussresan som en förlängd sovstund, en del läser ut boken. Vad vi gör på bussen avgör i hög grad var vi sätter oss. Jag tillhör skaran som gärna stirrar ut genom fönstret. På hemresan lyssnar jag på Lugna favoriter 104.7. Ingen förstår att min egentliga syssla är att skriva böcker. Jag vet det knappt själv, men bussen är mitt kontor. Sitter ofta på handikapp platsen längst fram. Där slipper jag garanterat att prata med monstret fru Danielsson. Fru Danielsson som snackar hål i huvudet på allt och alla. Vi åker buss 437. Jag åker 437an varje dag i många år. Vi passagerare är grannar, vi har barnen på samma skola. En del grillar tillsammans. På byskolan arbetar en fröken som har mustasch.

Bussen är Gud i våran lilla by.

Ofta samma trevliga busschaufför.

På vintern delar busschauffören ut reflexer.

Om detta talas det: O så trevligt!

Samma resa år ut och år in.

Samma hederliga buss.

Samma hederliga kuskar.

Samma hederliga pendlare.

En morgon är det en ny, mörkhårig busschaufför.

Han har snobbiga solglasögon.

Inget med det, det kan busschaffisar ha.

Jag har själv snobbiga solglasögon på mig.

Blir lite sen på dagis. Kommer springande. Alla grannar är redan ombord. Satan, nu har någon säkert snott min plats! Medan jag tänker detta stänger busschauffören med de snobbiga solglasögonen dörren. Han ger mig du kommer försent bruden- blicken. Jag fastnar nästan i dörrpyset. Grannarna stirrar. En del ser förfärade ut, gapar rent av. Jo, han tänker lämna mig där på busshållplatsen. Nej, han kan omöjligt känna till hur det funkar här ute på landet. Busschaufförstraditonerna. Passagerartraditionerna. I den här byn lämnar man inte en trogen passagerare på busshållplasten. Bussen går var tjugonde minut. Det är långt till stan, vi har arbetstider att passa. Busschauffören är vår bästis.

Lifttummen åker ut automatiskt.

En bil stannar genast.

Den är röd.

Bilen kör om bussen innan nästa hållplats – Yes!

Jag kliver av, väntar in bussen.

Chaffisen ser att det står en brud med snobbiga solglasögon på busshållplatsen.

Han stannar, dörren pysöppnar sig.

In i bussen kliver damen han nyss körde ifrån.

Hon visar busskortet.

Jag sätter mig på min vanliga plats.

Grannarna applåderar.