Susanna Alakoski | Optimistisk och naiv – Aftonbladet gästkolumn 2011-06-12
1011
post-template-default,single,single-post,postid-1011,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-16.8,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.2,vc_responsive
 

Optimistisk och naiv – Aftonbladet gästkolumn 2011-06-12

Optimistisk och naiv – Aftonbladet gästkolumn 2011-06-12

De flesta jag känner påminner mer om Mustaschen Juholt än om Slipsen Reinfeldt.

Erkänner, något smalare önskar jag att några var.
Till exempel de flesta i släkten.

De talar om triviala saker: matpriser, fredagsmys, semester.

Släkten i Finland har många prydnadssaker.

I mitt barndomshem kastade mamma prydnadssakerna efter pappa.

Vi hade onekligen fler böcker än glasfåglar.

Mina närmsta grannar kommer från Filipinerna. Deras vuxna barn talar om att det är svårt att få bostad. Fast de har jobb och ett litet barn.

Reser till Oslo för att träffa unga fröken systerdotter.

Möter kollektivet svenska ungdomar.

60 000 gör arbetslinjen i Oslo, på Ikea, barer, lager.

Rejs hjem partysvensker!

Står det på väggen.

Varför står det så, när vi bara är så arbetslösa?

Äldsta dottern är resesällskap.

Vi kliver över hemlösa. Berättar om när jag såg en hemlös tiggande människa för första gången i Sverige. Det var i Göteborg, tidigt åttiotal.

Jag kunde inte fatta det, berättar jag.

På den tiden var det ovanligt med hemlösa, berättar jag.

Oj, säger dottern, då måste det verkligen ha hänt något!

Ja.

Jag är en naiv och optimistisk människa.

Som tror att det ska sluta finnas hemlösa.

Som tror på kaninburar åt tiggare, vad som helst snart.

Tror på det värdiga samhället.

Men när kollegan liberalen säger att han tror på ingenjörernas, vetenskapsfolkets, teknikernas uppfinningsrikedom, att människan kan uppfinna bort allt hon ställt till med, fågeldöden, fetman, bebisfabriker, brinnande oljekällor, den illegala importen av bandmasksmittade hundar, sopbergsproblemen, skogsdöden, stressen, blir jag nattsvart, för på köksbordet ligger Bomull, en solkig historia, Badskumt, gifterna som gör dig ren fräsch och snygg och Illustrerad Vetenskap som inte tar upp ett enda socialt problem. Det gör mig så pessimistisk, att det finns så många smådetaljer i världspolitiken. Att så många tycks sitta i motorbåten och vinka i vinden, när smådetaljerna flyger som maskrospollen i luften.

Men jag hänger inte läpp.

Det finns ljus i tunneln.

Ozonskitet är tunnare än någonsin, snart har vi superljus i trädgården.

Syrenen kommer att växa sig kämpehög.

Och än har världen inte gått under av Kärnkraftsolyckor. Visserligen lite tjorv i Tjernobyl, Harrisburg, Oziorsk, Windscale Pile, Tokaimura, Sellafield, Kyshtym, Chalk River och så lite taffel i Forsmark och nu senast lite fuck i Fukushima.

Kapitalister har Labradorer och snälla ögon.

Kapitalister vill alltid väl.

De ser människan, värnar släktrelationer, har barnperspektiv på aktiebörsen.

De cyklar till jobbet, tar matlåda med sig.

–          Skojar!

Att de flesta jag känner mer påminner om Mustaschen Juholt än om Slipsen Reinfeldt påminner mig om hur satans långt det är till Stockholms innerstad från varenda litet förortscentrum och by i Sverige.