Susanna Alakoski | Puss från en finsk krigsreporter – Kristianstadsbladet 2012 -01-28
1142
post-template-default,single,single-post,postid-1142,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-16.8,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.2,vc_responsive
 

Puss från en finsk krigsreporter – Kristianstadsbladet 2012 -01-28

Puss från en finsk krigsreporter – Kristianstadsbladet 2012 -01-28

Telefonen ringer när jag borstar tänderna. I luren en finsktalande man som presenterar sig som Johan Pecker. Han har fått mitt telefonnummer via Finlandsinstitutet i Stockholm, som hade numret till min man, som gav honom mitt nummer. Pecker ringer från Kambodja och börjar med att ursäkta sig och säga att det är dyrt att ringa. Han frågar om jag är hemskt upptagen idag, sedan förklarar han ärendet:

Johan Pecker är frilansjournalist, bevakar ”oroliga områden” i världen. Han arbetar för engelsk nyhetsmedia. Just nu befinner han sig i Kambodja och ska vidare med ett flyg om några timmar till Bangkok. Därifrån går flyget till Stockholm. Och jag har säkert hört talas om översvämningarna i Bangkok och annat hemskt där nere i hans trakter? Jo jo, det har jag väl tandkrämsmumlar jag och försöker erinra mig mediabilder från området. På utresan som gick från Arlanda glömde han sitt Visa kort på Nordeabanken i Stockholm, och nu behöver han någon som kan göra honom en enorm tjänst: Kan jag bege mig till Nordea på Hamngatan?

Där ska jag, med hjälp av en fullmakt, ta ut pengar från hans konto, gå till ett Forex kontor och skicka pengar till motsvarande kontor i Phnom Penh. Han behöver ett mindre belopp, en avgift för att kunna resa ut ur landet. Inte mycket pengar, men saknar man dem så gör man, säger Pecker med ett förläget skratt.

Jag slutar borsta tänderna och förklarar att jag bor i en Skärgårdskommun, ganska långt från Stockholms innerstad. Det är uteslutet att jag kan ta en dag till detta.

Då spricker rösten på Mr. Pecker.

Han måste med det där planet.

”Vad händer annars?” frågar jag medan jag spottar i vasken.

”En och en halv veckas frilans jobb går åt helvete.”

”Kan inte din engelska arbetsgivare hjälpa dig?”

”Klart de kan, men tidskillnaden är för stor mellan Kambodja och England, jag får inte tag i någon på kontoret innan planet.”

Rimligt? betänker jag och försöker minnas tidskillnader mellan olika länder. Pecker säger att det även finns andra sätt. Pengar kan transporteras via Pressbyrån och Western Union. Han ber att få ringa upp på nytt strax.

Under tiden ringer jag maken – vad ska jag tro? Maken säger att det osar modernt bedrägeri. Men jag håller inte med eftersom Johan Pecker låter så snäll. Och om jag hjälper honom, skulle inte det vara en bra sak för världen?

Pecker ringer. Han låter upprymd, har hittat ett Nordeakontor i Vaxholm.

Jag förklarar att dit måste jag åka två båtar, uteslutet (jag säger inget om att Nordea finns där jag bor, för jag orkar inte tänka bank, fullmakt, köer OCH Forex). Western Union, Pressbyrån är också för krångligt meddelar jag. Under tiden googlar jag hans namn. Målet är att tråckla mig ur situationen.

”Jag hittar inte ditt namn när jag googlar.”

”Vi finska krigsjournalister är inte offentliga med våra namn.”

Hm, är det så?

Sedan hör jag mig själv säga:

”Men kan du inte bara låna pengar av mig?”

”Jo…”

”Till Forex Nacka kan jag åka, det går fort.”

Pecker behöver 800 kronor, men jag förslår 1000 (140 dollar). Jag betalar utöver det 200 kronor i avgift hos Forex. Allt tar bara någon minut. Fantastiskt, jag tänker på dottern som befinner sig i Buenos Aires. Om hon skulle hamna i knipa så. Jag ringer upp Johan och säger moderligt att pengarna nu är på väg och han vet inte hur han ska tacka mig. Jag ber honom, lika moderligt, att bekräfta att han har fått pengarna.

Självgod slår jag mig för bröstet i bilen på väg hem.

Tjugo minuter senare ringer Pecker med andan i halsen.

”Du har stavat mitt namn med tjockt P!”

Kambodjansk byråkrati svär vi nu som goda vänner tillsammans i luren. Men när jag nu åter står hos Forex meddelar Becker att han ändå får ut pengarna. Än en gång tackar han mig. Sedan bokstaverar han sin e-postadress: johanbecker@suukko.com och ber mig genast skriva.

På kvällen berättar jag det inträffade för middagsgästerna .

Alla tror att jag blivit lurad, men vi får se, säger vi.

På natten vaknar jag.

Vad fan – använde krigsreportern ordet SUUKKO i sin e-postadress?

Suukko, suukko… det betyder ju PUSS.