Susanna Alakoski | Alla dem som verkar i det tysta – Kristianstadsbladet 2012-05-19
1181
post-template-default,single,single-post,postid-1181,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-11.0,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.1.1,vc_responsive
 

Alla dem som verkar i det tysta – Kristianstadsbladet 2012-05-19

Alla dem som verkar i det tysta – Kristianstadsbladet 2012-05-19

Som så ofta, jag befinner mig på resande fot. Stiger av och på tåg i Höör, Hässleholm, Borås, Kalmar. På nätterna vaknar jag på olika hotellrum, eller kanske i ett rum på en folkhögskola. Under de mest intensiva resperioderna vet jag inte vilket håll toaletten ligger på natten.

Hur vi berättar, och varför.

Vem berättar, och på vilket sätt.

Skulpturer, oljemålningar, film, musik, litteratur.

Tåget kör genom Bro, Röstånga, inne i djupa skogen lägger nätet ner och jag får anledning att se mig omkring i det vackra landskapet. En timmes väntetid i Värnamo, hinner besöka en skoaffär och Snipen, ett morgonöppet café. När jag sitter där med kaffet och ostfrallan ser jag Värnamoborna ila förbi. Dessa små orter, var bor alla, vad jobbar folk med? Inges el utanför fönstret, säljer dammsugare och stavmixar. Lampbutik finns såklart, en modebutik och många andra småföretag: tandläkare, bokhandel, möbler. Arvids Kontorsvaruhus.

Fikat kostar fyrtio kronor, jag ser mig omkring. New Yorktapet i svartvitt pryder en hel vägg. AB Arvika Verkstäder har designat barstolen jag sitter på. En rejäl historia i järn och cement.

Jag hör inte hemma här.

Folk glor på mig – en sån stor väska, vad kan hon ha i den?

Böcker viskar mina tankar, jag bär ständigt böcker med mig, och en dator. Om ni bara visste hur lite kläder det ligger i denna stora väska.

Jag jobbar bra på tåg.

Nästan mitt bästa ställe.

En ovana från tiden med tre små barn och inget arbetsrum.

Tiden innan Augustpriset, när jag så gärna ville att ett förlag skulle ringa mig och säga att det jag skrev var det bästa de läst, någonsin.

Kepskillarna är på väg till sina jobb.

En tidig flakmoped passerar.

En välsminkad kvinna med tjusigt paraply.

Värnamo vaknar medan jag dricker kaffet.

Firmabilar, bussen till sjukhuset.

Dieseln kostar 14.49.

På Snipen ligger de sedvanliga damtidningarna. Jag bläddrar och för tusende gången konstaterar jag att det står samma sak i dem som förra gången. Smink, hälsotips, vikt, relationer, kläder. I just denna tidning posar våra kvinnliga ministrar, stylade intill skyltdockans ideal, samtidigt som de i pratbubblor levererar sina politiska visioner. Av någon anledning känns inte visionerna äkta.

Hur vi berättar, varför.

Damtidningar, herrtidningar.

Nyheter.

Pingstliljorna trängs med tulpanerna i en stilig rabatt.

Ibland drabbas jag av en längtan till småsamhällets lugna vrå. Den jag minns från barnsben i Ystad. Tänker på de vänner jag har, som stannade. Som kanske gjorde en utflykt till Malmö eller Lund, men som sedan återvände. Det är nu trettio år sedan jag lämnade Skåne. Men ändå har jag återvänt varje år i lika många år. Ångrar jag mig? Nej, det kan jag inte säga. Jag hade aldrig kunnat arbeta på riksdagen i Ystad. Utan denna nästan tioåriga statsvetenskapliga utbildning, mitt liv hade varit fattigare.

Mekong livs.

En nagelbutik med tjusig inredning.

Så Lena Lerviks staty mitt i allt detta.

Jag fotograferar den och drömmer om böcker jag skulle vilja se skrivna.

Den skötsamma arbetaren, hon som bara går till jobbet varje dag. Som lägger om sår, byter katetrar, tar prover. Hur ser vardagen ut på kaviarfabriken, på Tetra Pak på köttfabriken? Brorsan kör budbil i Malmö, hisnande historier landar ibland i mitt öra. En annan kär släkting jobbar på Kärnkraftverken, ser honom som nutidens rallare. Bortrest veckovis, långa arbetspass, ledig i perioder. Kärnkraftskillarna bor i baracker, fiskar där det går och åker mellan länderna och utgör de jobb som måste göras.

Romanen om flamsprutaren, I wish.

Romanerna om de som verkar i det tysta.

Susanna Alakoski