Krigets vapen är en kreativ historia – Arbetet 2012-03-13
1169
post-template-default,single,single-post,postid-1169,single-format-standard,bridge-core-3.1.5,qode-page-transition-enabled,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-28.7,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-7.5,vc_responsive
 

Krigets vapen är en kreativ historia – Arbetet 2012-03-13

Krigets vapen är en kreativ historia – Arbetet 2012-03-13

De sista journalisterna har ­lämnat Homs och Röda Korset får inte tillträde. Men orden hänger kvar och vi förstår vad som pågår. Det sista jag läste var att regimens soldater nu går från hus till hus och arresterar pojkar över fjorton år. Jag blundar samtidigt
som jag läser. Massavrättningar, be­farar folkrättsorganisationerna och alla vi, med morgontidningar, radio, teveapparater, ser bilderna framför oss.

Hur ska det gå för människorna, för freden, för friheten? Hur ska det gå med demokratin? Och jag tänker på bilden som cirkulerade på Facebook här om dagen. Svensk vapenexport illustrerad med hjälp av större och större tomma gevärshylsor. Det går bra för Sverige. Det måste gå bra för världen i övrigt också, i just detta avseende.

Utvecklingen av vapen är en kreativ historia. För om Volvo tar fram en ny bilmodell varje år så tar krigsindustrin nog fram ett nytt vapen varje månad. Förr hette vapnen hjälm, sköld, livrustning, svärd, klubbor, ­lansar, dolkar, bajonetter, pistoler, gevär och kanoner och krut. Riddarna bar nässkydd och brynjekrage. Det fanns många olika sorter, av allt. Nu för tiden känner vi krigsvapnen som granater, k-pistar, minor, markrobotar, jaktrobotar, klusterbomber, Jas-plan, stridsvagnar, missiler, ­kulsprutor, terrorism, kärnvapen och strategisk våldtäkt. Människor­na bär i bästa fall gasmask när de kemiska gasattackerna avfyras. Produktutvecklarna har arbetat hårt, duktigt folk.

Tysk höst, Stig Dagerman:

”En lika klen pedagog är kriget. Försökte man pumpa källartysken på hans lärdomar av kriget fick man dessvärre inte veta att just det lärt honom att hata och förakta den regim som inlett det, helt enkelt därför att ständig dödsfara inte gärna har mer än två saker att lära ut: att vara rädd och att dö.”

Jag är så orolig för världen. Nu vänder jag mig till presidenterna och statsministrarna och begär att Förenta nationernas högkvarter snarast byggs om till ett Krigsmuseum.

På våning efter våning ska barnens lidande skildras, kvinnornas, männens. Här ska visas hur svälten blir den enda matvanan, vardagssysslorna omöjliga, inställd skolgång en rutin. Vi ska se svart på vitt vilka sjukdomar krigen fört med sig. Krigsoffrens psyken ska utredas. Sårens djup, skadornas omfattning. Jag vill se notan över döden, invaliditeten. Jag vill se diktatorernas straff och jag vill veta i vilken omfattning jorden är miljöförstörd. Jag vill se kartorna över människornas flyktvägar ritas, de splittrade familjernas lapptäcke sys. Jag vill veta varför det aldrig startats ett krig mellan två demokratiskt utvecklade länder. På våning efter våning ska krigsländernas öden tecknas; skog, mark, människor.

Ett rum för vittnen måste också inredas, och ett för desertörerna. Ett för konflikthantering.

På våning trettionio bygger vi ett sorgens rum där människorna i ro får knäböja, vältra sina tårar, lägga sina liljor, tända sina ljus. Och utanför detta lidandets palats ska krigsländernas flaggor vaja på halvstång för evig tid. Det får vara nog nu. Nog.

Susanna Alakoski