Susanna Alakoski | "Som att dö inifrån och ut" – Kristianstadsbladet 2012-06-16
1467
post-template-default,single,single-post,postid-1467,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-11.0,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.1.1,vc_responsive
 

"Som att dö inifrån och ut" – Kristianstadsbladet 2012-06-16

"Som att dö inifrån och ut" – Kristianstadsbladet 2012-06-16

Råkar slå på kunskapskanalen när irakiskfödda Zainab Salbi TED-talar på temat kvinnor i krig, drömmar om fred.

En flicka väcks av ett tungt ljud, explosioner. Allt skakar, sängen, golvet, hennes hjärta. En lysande halvcirkel färgar himlen med färger så starka att hon måste blunda. Flickan ber en tyst bön, i hemlighet tackar hon för att roboten inte dödar hennes familj. I trettio år känner hon sedan skuld för bönen. Roboten landar på hennes brors väns hem och dödar hans bror, far, men inte hans syster, mor. Efter förlusten besöker mamman sonens skola, hon samlar in alla foton hon kan på sin nu döda son.

Salbi är flickan som väcks i natten, som sedan flyr till USA bara nitton år gammal med pappa som var Saddam Husseins före detta privatpilot. Salbi är inte ett namnlöst krigsoffer från ett fjärran krig, en mediebild av en överlevande med rädda ögon, klädd i smutsiga kläder, som inte har några drömmar. Salbi är grundare av Women för Women International, som hjälper kvinnliga krigsöverlevande att återfå livet.

Salbi växer upp med krigets färger; röda som blod och eld; bruna som tonerna av jord som exploderar i ansiktet; silvriga som sprängda robotar. Hon växer upp med ljudet av krig; skottlossning; det ödesmättade ljudet av stridsflygplan; de tjutande varnande sirenerna; missljudande konserter av skrämda fågelflockar. Rop från barn tränger genom alla ljuden och värst av alla är den öronbedövande outhärdliga tystnaden efter räderna. Men krig handlar inte om ljud, det handlar om tystnad, mänsklighetens tystnad, säger Salbi.

När Salbi reser med Women for Women i krigsdrabbadeKongo, Rwanda, Afganistan upptäcker hon att inte bara färgerna, ljuden är de samma i krig, rädslan att dö är det också.

Kvinnan frånSarajevo: Jag är rädd att förlora mig inuti mig. Det är som att dö inifrån och ut.

Kvinna från Palestina: Det var känslan av att dö tio gånger om dagen, det är inte rättvist, man får bara ett liv, man borde bara få en död.

Media rapporterar krig övergripande och ensidigt, beskriver träffar, mål och drönare med en blick från rymden. Och Salbi tar tillbaka berättelsen till sin mamma, som vid varje strömavbrott, räd, anfall, siren, spelade dockteater med barnen för att de inte skulle vara så rädda. Och till Farida, pianoläraren i Sarajevo som höll musikskolan öppen varje dag under de fyra åren staden var belägrad. Som gick till skolan, trots krypskyttarna och pianot, cellon, fiolen spelades, av elever klädda i ytterkläder varje dag. Och Nehia, den palestinsk kvinnan  Gaza, som samlade in mjöl och bakade bröd åt grannarna så fort det var vapenvila. Viole, som överlevde folkmordet i kyrkan som fortsatte att begrava folk, bygga hus trots det ohyggliga.

Kvinnor får livet att fortgå medan kriget pågår. Och folk blir kära, går till fabrikerna, barn går i skolan, folk föder barn, grälar och till och med skiljer sig medan kriget pågår. Sjukhusen hålls öppna, säger Salbi. Och det finns två sidor av krig, en sida fokuserar på att vinna strider, den andra på att vinna liv. En sida diskuterar frontlinjen, den andra hemmafronten. En sida tror att fred är slutet på kriget, en sida tror att fred är ankomsten av skolor och jobb.

En sida leds av män, en av kvinnor

För att bygga varaktig fred, måste vi förstå både krig och fred. Vi kan inte förhandla om krigsslut eller fred utan att ha med kvinnor vid förhandlingsborden. Den enda grupp som inte slåss, dödar, plundrar, våldtar, bränner, som till största del ansvarar för att upprätthålla liv under krig.

Ett år av världens totala militär budget motsvarar 700 år av FN:s totala budget och motsvarar 2928 år av FN:s budget för kvinnofrågor.

Om vi vänder på resursfördelningen, frågar Salbi, och av avslutar föreläsningen med berättelsen om den kongolesiska kvinna, vars barn såg pappa mördas, mamman bli våldtagen, sitt nioåriga syskon dödas. Familjen har det okej idag med hjälp av Women for Women. Men mamman oroar sig för att barnen bär hat i sina hjärtan, att när de växer upp så ska de vilja döda de som dödade deras familj. Att investera i kvinnor och flickor är att investera i världsfred. Den kongolesiska mamman kan läka sina barn bättre än något fredsföredrag i hela världen.