Susanna Alakoski | Den skeva bilden – var är kvinnorna? – Kristianstadsbladet 2012-11-17
1479
post-template-default,single,single-post,postid-1479,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-11.0,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.1.1,vc_responsive
 

Den skeva bilden – var är kvinnorna? – Kristianstadsbladet 2012-11-17

Den skeva bilden – var är kvinnorna? – Kristianstadsbladet 2012-11-17

För några år sedan reste jag till London med en av döttrarnas skolklass. Vi besökte Mdam Tussauds, poserade med Brad Pitt, Beckham, Gandhi, Mandela, Beatles, Michael Jackson, Louis Armstrong, Pavarotti, Dickens, Johan Wayne, Shakespear, Napoleon, Björna Borg och alla andra hjältar.

Men något stämde inte, och jag försökte att inte bli upprörd eftersom jag vet att upptäckten av ”kvinnor” är ett sentida fynd. Jag drog med dottern till Benazir Bhutto, som stod där och såg så ensam ut tillsammans med Magreth Thatcher bland de manliga världsledarna. Jag höll en kort föreläsning – så här ser världen inte ut! Jordens befolkning är till hälften kvinnor. Och just Benazir Bhutto var den första kvinnliga regeringschefen i ett muslimskt land berättade jag, och det finns fler begåvade kvinnor än Julia Roberts, Meryl Streep och Jennifer Lopez.

När vi fotograferat Spindelmannen, Påven ochChaplin snubblade vi till slut ut i receptionen. Där påtalade jag läget, att om bara ledningen på Madame Tussauds ansträngde sig lite, så skulle nog saker kunna rättas till. I alla fall förbättras. Som läget var nu kunde barnen lätt tro att varietéartisten Joséphine Baker var den enda sångerskan och dansösen i världen. Och Museum Erotica i Köpenhamn världens enda museum med kvinnor.

En gång betraktade jag mig som ”räknefeminist”.

Jag räknade helt enkelt.

Ett slags självskadebeteende kanske?

Hur många manliga chefer fanns det, hur många kvinnliga?

Hur många manliga huvudroller, hur många kvinnliga?

En gång räknade jag författarnamn i Bonniers litterära magasin. Drog ut ett exemplar från vart femte år från 1940–1990. Dyster läsning.

På 80-talet, när jag drömde om att bli författare, räknade jag namn i tidskriften 80-tal (i dag 00-tal). Dyster läsning.

På 90-talet läste jag ”Ett eget rum” (1925) av Virginia Woolf, den satiriska essän om kvinnors sämre utgångsläge, Virginia Woolf kände inte igen sig i de stora biblioteken. Hon tyckte att hennes diet var enformig: historien handlade för mycket om krig, biografierna om stora män, och om dramerna varit skrivna av Shakespeares syster Judith? Och de manliga författarna skrev så konstigt om kvinnor: kvinnors barnkärhet, kvinnors större samvetsgrannhet, kvinnors djupare undermedvetna.

Och det finns fler böcker jag önskar inte fanns. Marie Selanders ”Inte riktigt lika viktigt? – Om kvinnliga musiker och glömd musik”, är en sådan. Selander namnger och placerar kända och okända kvinnliga musiker i musikhistorien. Från tonsättaren Elfrida Andrée till bluesgitarristen Memphis Minnie och punkårens Pink Champagne.

Läser så den lilla torra skriften ”Kvinnors representation på Sveriges Länsmuseer” (2011). Mycket dyster läsning. Kvinnor förekommer när man skildrar ”fattigdom, sorg, sjukdom och död”. ”Väntan”, är det en specifikt kvinnlig sysselsättning?

Det finns cirka 50–60 militärhistoriska museer i Sverige.

Men ännu inget kvinnohistoriskt museum.

Varför är det så?

När det finns så mycket spännande att skildra om kvinnors kamp för ett värdigt liv; rösträtt, sjukvård, möjlighet att idrotta, arbeta, vara aktiv samhällsmedborgare (läs exempelvis ”Efter rösträtten”, av Kjell Östberg). De kvinnliga brukspatronerna, barnmorskorna, affärskvinnorna. Lärarinnornas liv, gruvarbeterskornas, kockarnas. Kampen för fri abort, preventivmedel.

För bara några år sedan blixtrade ”statyupproret” förbi. ”Endast 1 av 10 statyer i Sverige föreställer en kvinna med namn och kläder på.” Tidningen Amelia listade namn på tänkbara kvinnostatyer med kläder på: Elsie Ottesen Jensen,  Barbro Alving,  Fadime Sahindal, Sigrid Hjertèn, Katarina Taikon.

Herr Statsminister, hur svårt kan det vara?

Tillsammans med en konstintresserad vän besöker jag  Göteborgs konstmuseum. Helén drar iväg mig till ” Secons In Ecstasy”, Cajsa von Zeipels abnorma gipsskulptur av den uppochnervända unga bruden i platåpjuck. Denna punkiga jättebrutta verkar vara en spya över de nakna passiva kvinnokropparna utan armar vi så länge tvingats skåda.

Och äntligen, i Umeå står snart Sveriges första kvinnohistoriska museum.

Susanna Alakoski