Susanna Alakoski | "Hade du varit med på facebook hade jag nog addat dig" – HD 2012-12-27
1485
post-template-default,single,single-post,postid-1485,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-11.0,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.1.1,vc_responsive
 

"Hade du varit med på facebook hade jag nog addat dig" – HD 2012-12-27

"Hade du varit med på facebook hade jag nog addat dig" – HD 2012-12-27

Molnen flyter samman med molnen.

Himlen har taxben.

Det är november och det är grått.

Det är gråben; gråhår, det är gråsparv; gråstarr, det är lovika.

Jag ligger i soffan och läser Palmetal, utanför fönstret öser regnet ner.

De regndroppar som försvinner innan de träffar marken kallas fallstrimmor. Som nu, när dropparna är tillräckligt stora för att överleva hela vägen krävs det kilometertjocka moln; nimbostratus och cumulonimbus. Dessa moln svarar för merparten av våra regniga dagar.

Också idag, när ditt namn nämns på facebook rasar diskussionen.

För och emot, alltid detta för och emot; din person.

Talen handlar om demokrati.

Tiden var sådan?

För att tiden hade varit sådan?

Skulle bli?

Jag försöker tänka mig historien.

Om det fortsatt som det började, utan rösträtt för kvinnor, utan rösträtt för de fattiga. Om högerns idéer hade byggt landet jag kom att bosätta mig i.

1904–1918: Nej till allmän rösträtt.

1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet.

1919: Nej till åtta timmars arbetsdag.

1919: Nej till kvinnlig rösträtt.

1921: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige.

Nej till åtta timmars arbetsdag.

Nej till folkskolereform.

Nej till sjukkassan, till a–kassa, höjda folkpensioner, två veckors semester, sänkt rösträttsålder, fria skolmåltider, allmän sjukvårdsförsäkring, allmänna barnbidrag, tre veckors semester, fri sjukvård, nej till fyra veckors semester, till 40–timmars arbetsvecka, abort.

Nej till den femte semesterveckan, nej till partnerskapslag för homosexuella, nej till erkännande av homosexuellas rättigheter inom EU.

Och ja till apartheid, nej till det svenska stödet till ANC.

Och så vidare.

Hur skulle det sett ut?

Hade det blivit bättre?

Vilket land hade vårt land liknat?

Vem hade jag varit, vilka hade vi blivit?

Jag försöker tänka mig historien.

Att den ekonomiske mannen fått härja fritt, likt en odödlig Robinson Kruse som inte ens när han hotas med svält inser att han måste prata istället för att omvandla alla mänskliga värden till pengar.

Om Katrine Kielos i ”Det enda könet” aldrig hade dragit ner brallorna på denne ”homo economicus” och visat oss att inte ens män lever upp till den ”ekonomiska mannens” rationella ideal.

Om vården och omsorgen som vi kvinnor traditionellt stått för aldrig kommit att ens diskuteras i marknadsekonomiska termer och modeller. Inte ens som kissblöjors vikt.

Om Adam Smith som formulerade hur slaktaren, bagaren och bryggaren tillverkade sina produkter enbart av egen- och vinstintresse inte heller hade blivit tillrättavisad, och vi därför fortfarande trodde att det var egenintresset som ställde maten på bordet åt lille Adam när han tänkte, och inte hans flitiga morsa, som Kielos påpekar.

Det är svårt att idag tro att någon skulle vara mot reformerna: särbeskattning, föräldraledighet, utbyggd barnomsorg.

Vara emot folkpensionen, då våra gamla över en natt gick från att vara fattighjon till att bli pensionärer.

Sverige är ett bra land.

Blev.

Så bra så bra.

Talen i boken är engagerade, de handlar om demokratins förankring i människornas sociala verklighet. Hade du varit med på facebook hade jag nog addat dig.

På ett sätt drog du forntiden in i framtiden.

Och du drog folket med dig.

Jag ser dig dra en gisten kärra mellan två världar, tiden då det arbetande fattiga folket inte hade just något, och framtiden, då en del av oss skulle ha mer än vi någonsin kunnat drömma om till våra husdjur.

I kärran ligger även tanken, att varje människa ska kunna förverkliga sitt livsprojekt. Många är de slitna som sitter i vagnen, som längtar efter social demokrati. Människovärde. Också min familj fanns med på släptåget.

Samtidigt som du talar cirkulerar hatet kring dig i en batmanbil.

I denna bil tar bensinen aldrig slut.

”Palmehat – En särskild religiös inriktning inom borgerligheten.”

(”Liten Ordbok för underklassen”).

Staden utanför mitt fönster är ett grått finrum, nu balanserar den på eggen mellan ljust och mörkt och jag hoppar mellan talen. Slumrar till i soffan, demokratins färgskala fladdrar innanför ögonlocken; fjällbäck, carmine, oliv, rooibos, ringblomma, och alla dessa toner av grått; fjäder, säl, ebenholts. Nyanser av vitt, rött, blått och grönt.

På avstånd hör jag kyrkklockorna, regnet smattrar mot fönsterblecken. I drömmen ser jag det arbetande fattiga, utsugna, föraktade folket tråna efter rösträtten. Kvinnornas blickar. Jag ser den långa kampen, det kompakta motståndet. De sämst ställda som skulle hållas på mattan. De sämst ställda som visade ett stort tålamod.

Mellan dröm, och vaka tänker jag på Lortsveriges förvandling, från misär till badrum, från analfabetism till läskunnighet, från tidig död till långt liv. Från statarlängornas slitna, dragiga, kalla och fuktiga rum med vägglöss, kackerlackor och råttor till miljonprogram med hiss. Och hur flera tidningar protesterade mot Lubbe Nordströms dåtida bild av misär, och hur Skånska Dagbladet samlade in namnunderskrifter i protest mot den grymma bilden som Nordström presenterade.

Den fick inte vara sann.

Då som nu, det tarvliga får inte vara sant?

Vaknar till, läser vidare.

Det är 1968, i radiotalet säger du att för 50 år sedan var demokratin inte självklar. Samhället stod och vägde, var det möjligt att med fredliga medel omdana samhället eller behövdes det en revolution?

Den fredliga vägen vann. Människor i stor nöd samlades för att fredligt demonstrera mot sociala orättvisor och för allmän rösträtt.

Du säger att demokratins framgång beror på om den finner förankring och engagemang hos människorna. Du använder orden delaktighet och aktivt medansvar. Praktisk gärning. Du ser demokratin både som en idé och som praktisk arbetsmetod. Och du säger att vi ska använda den på samma sätt som vi använder vetenskap och teknik för att påverka vår vardag.

Våld och demokrati är varandras fiender, säger du, läser jag.

Och så bygger vi en fredlig folkrörelse.

Och så överlever demokratin, människorna känner att den i sig representerar ett värde, och en möjlighet. Social möjlighet.

Du förutspår att oron i världen ska öka. Klyftan mellan fattiga och rika, färgade, vita ska fortsätta att vidgas. Du förutspår även fattigdomens och förödmjukelsens revolter, präglade av förbittring och desperation. Du säger att på många håll i världen saknades den fredliga samlevnaden som arbetsmetod, dialogen, samtalet.

Fattiga människor skola bli desperata, säger du.

Vad skulle du sagt om utvecklingen i Syrien, Gaza, Israel?

Uganda, Kongo?

Vilka länkar skulle du delat på facebook?

Skulle du låst in dig och läst ”Jämlikhetsanden” när den gavs ut?

Skulle du citerat Anneli Jordahls klassbok?

Lina Ekdahls poesi?

Skulle du blivit erbjuden att delta i Let´s dance?

Kan det vara så enkelt? Att om demokratin försummar de problem som är avgörande i människans sociala verklighet – krig, svält, förstörelse, då vänder sig människorna bort från demokratin?

Är vi där nu, när valdeltagandet i EU stadigt minskat sedan 1979? Över 375 miljoner väljare får rösta, har chans att säga sitt. Men rekordfå brydde sig om att rösta i EU-valet, bara 43,4 procent av européerna 2009.

Demokratins öde avgör vår förmåga att lösa världsproblemen, läser jag.

Hur illa ute är vi på en skala?

När extremhöger-partiet Jobbik i Ungern ber regeringen att upprätta listor på judar, och högerns riksdagsledamöter i Sverige svingar järnrör.

I samma radiotal, kvicksilvret i våra sjöar. De som satt närmast kunskapen teg. Kunskap räcker inte, det måste även finnas en moral, en värdering hos de som vet och kan, så säger du.

Jag noterar dina honnörsord och färglägger dem:

Aktiv demokrati – tall, kanske gran?

Folklig förankring – havsbris, eller snarare passion?

Människornas aktiva medinflytande – vildros, tulpan, plommon?

Öppenheten som demokratins styrka – glöd?

Trofastheten mot demokratin, lagbunden ordning, avvisandet mot våld som politiskt kampmedel – guld som glimmar?

Demokrati. Betyder ordagrant folkvälde efter grekiskans demos (folk) och krati (välde). Självklart är ordet ett av de mest använda och över hela den politiska skalan vill alla sola sig i dess ljus.

”Ordets kärna är att när det finns olika uppfattningar i en fråga – stor som liten – så ska den uppfattning som i fri debatt vinner flest röster vinna. /…/ Men denna demokratiska idé, som utgår från att vid valurnan är städerskans röst lika mycket värd som Peter Wallenbergs, har alltid skrämt vettet ur borgerligheten. Två fattig vinner över en rik.”

(”Liten Ordbok för underklassen”, 1999)

Det är ingen lätt sak du sysslar med.

Hålla hela världen och den lilla människan i fokus – samtidigt.

Vi kan inte tala om utjämning mellan nationer om vi inte kan få till stånd en utjämning mellan människor, så resonerar du, och kastar dig mellan produktion och arbetsmiljö, stad och land och ut i universum.

Ty ”en demokrati i arbete är först och främst ett praktiskt vardagsjobb.”

Demokratin som ett praktiskt vardagsjobb?

Rubin?

Hårdrock?

Jo, så måste det ju vara. Om det stämmer att människans politiska minne är cirka fem år. Och vi inte minns hur besluten i vår vardag motiverades när vi snubblade i arbetslivet förra gången. Blev överkörda av myndigheten senast, fick vänta på knäoperationen, förskoleplatsen, när vi inte hade råd med tandläkaren, när vi plötsligt kliver över de frysande på våra gator som vore de en del av den planerade stadsbilden.

Ja, då måste demokratin vara ett påtagligt ständigt praktiskt vardagsjobb. Hur vill vi ha det? Hur vill vi ha det med varandra?

Vi måste påminna varandra om nyttan med demokratin, också när den känns som trögast och vi inte förstår varför det tar sådan tid att ändra lagen.

Ja, vi måste också ställa frågan: har två demokratiska länder någonsin startat ett krig mot varandra?

Och året är plötsligt 1971 och du talar för Livsmedelsarbetarna.

Du varnar för missbruk av ordet demokrati. De flesta människor i världen lever under förtryck, av främmande eller inhemska herrar. Politisk frihet tillhör oss, en privilegierad minoritet av jordens befolkning. I det kommunistiska östblocket uppfann man ordet ”folkdemokrati”. Bomberna öste ner över Laos, Kambodja, Vietnam i demokratins och frihetens namn. Kina var ett slutet system, som också skulle drabbas av slutenhetens öde – förutspådde du kanske protesterna på Himmelska fridens torg? Vad skulle du säga om dödstraffen där idag? Yttrandeförbjudenheten? Om att den kinesiske författaren Mo Yan fick 2012 års Nobelpris i litteratur?

Slutna system har alltid uppvisat en yttre bild av målmedvetenhet, gemenskap och styrka. I själva verket var Hitlers, Stalins och Mussolinis system gripna av röta. Bakom fasaderna: oändlig byråkrati; ineffektivitet; övervakning. Medaljerade gubbar. Och avståndet mellan styrande och styrda: miljoners mil.

Detta talar du om för livsmedelsarbetarna.

Det är inte grått.

Ty enligt dig är livsmedelsarbetarna en otvivelaktig del av demokratirörelsen. Och ingen politisk fråga är för svår eller för stor för livsmedelsarbetarna. Politiken är åtkomlig för var och en av oss att bedöma. Den bestäms ytterst av värderingar och idéer, och det är en gåva som inte är unnad några få utvalda på jordklotet. Varje människa är alltså förmögen att ta ställning till de största och svåraste frågorna.

Hade du skrivit det på facebook, Olle; jag hade gillat!

Kommenterat, delat.

Om en hand skulle vrida himlen nu, skulle det komma en skur. Och sedan en till. Vattnet samlas i pölar. Folk kliver över dem, men skorna blir blöta.

Vad hade du sagt om att isen smälter på Grönland?

Om strandsatta isbjörnar och flyktingbåtar?

I varje tal upprepar du att demokratin måste ha en social innebörd. Vår medverkan i demokratiarbetet bygger på en förväntan om förändring i just den sociala miljön.

Om du levt idag O. P. vad skulle du sagt om oss, människornas sociala verkligheter? Kravallerna i London, bilbränder, dödsskjutningarna i Malmö, muslimskräcken, hur skulle du uppfatta produktutvecklingen för husdjur; tomtekläder, bakelser, slipsar? Skulle du tagit initiativ för att rusta miljonprogrammen? Skulle du stått på socialarbetarnas sida i kampen för bättre arbetsvillkor? Skulle du låtit dig fotograferas tillsammans med Berlusconi?

Grådiset går mot betong ute nu. Det är rått. På torget har julgranen rests, jag ser enstaka människor huka under paraplyer. Vattnet strömmar. Också detta är politik, att städerna inte översvämmas, att det finns kloaker. Att elen fungerar även när strömmen går på våra sjukhus. Jag tänker så, jag tycker om att tänka så.

I ett annat tal 1971 talar du om passivitet. Passivitet i ett samhälle ska inte nödvändigtvis tydas som ett tecken på lycka och belåtenhet. Det kan också vara ett ansiktsuttryck för vanmakt. Och du tar med mig på en utflykt till USA, till slumområdena där. Du berättar hur de svarta människorna där står utanför systemen, utan möjlighet att påverka sin sociala situation. De är svaga för att de upplever känslor av vanmakt. Demokratin var för den fattiga svenska befolkningen i början av 1900-talet vägen ut ur samma vanmakt. Det var genom krav på delaktighet vid utformningen av den sociala miljön som demokratin kom på fötter. Fick färg.

Falurött?

Det är konstigt och det är självklart. Människornas krav och drömmar är fortfarande starkt kopplade till vardagen: mat, hygien, skola, bostäder, arbetsmiljö, hälsa, barnens situation, miljö. På så sätt finns ingen skillnad mellan nu och då. Vi vill kunna leva. Vi vill att våra barn ska ha det bra. Och vi vill att jorden inte ska försvinna in i ett stort svart hål fyllt av kolutsläpp och avgaser. Och vi vill att politiken ska vara det redskap som skruvar, snickrar och bygger dagen åt oss, att vi ska kunna leva och vårda den. Livet är i den meningen simpelt.

”Demokratins främsta kännetecken är folkets stöd.”

När vi inte röstar agerar vi som svikna trotsiga barn?

När dina tal någon gång snuddar vid monarkin och statskyrkan och sådant tuggar åhörarna tuggummi, de gäspar och somnar. När du återvänder till att tala om fattigdomen i världen vibrerar salen. Men, det är ändå lättare att ”tala om kalk och statistik och cement och än att framlägga värderingar.”

För med vilka färger ska vi måla?

Det är det som är frågan.

Batmanbilen cirkulerar alltjämt kring de röda nyanserna.

Och skjutvapnet avfyrades senast mot Utøyakidsen.

Det är 1972, och det är partikongress och du som är så mansidentifierad i dina tal och hänvisar till manliga författare, sociologer, politiker, kvalificerar dig ändå som hedersfeminist eftersom du tidigt använder ordet ”könsroller” som en sociologisk term som inte avser de biologiska skillnaderna mellan könen. Du talar om behovet av utbyggnaden av skolor, barnomsorg – familjepolitiken som en förutsättning för både män och kvinnor att utvecklas. Och du tar i från tårna vad det gäller kvinnolönepolitik:

”Kvinnor i den offentliga sektorn ska ha byrådirektörslön i framtiden.”

I wish.

Vad tjänar en förskolelärare idag jämfört med en direktör?

1973 fyller LO 75 år, du tar tillfället i akt och repeterar den nödvändiga ”solidaritetens väg”:

”Vi behövde solidariteten för att röja undan massfattigdomen och massarbetslösheten.”

”Vi behövde solidariteten för att skapa grundläggande social trygghet.”

”Och vi kommer att behöva solidariteten för att skapa goda och trygga arbetsförhållanden.”

Det är gråare än grått nu, mörkret faller. Himlen har förvandlats till oputsat silver, det är nästan svart och vinterlyktorna tänds i staden. Det slår mig, det var länge sedan jag såg ett program där man kunde bli inröstad istället för utröstad.

”Grey is beautiful och

gråhet är vår arvedel; gråhet

är vår klasskamrat.

Grey is beautiful

och grått som stenhällar och vadmal,

grått som stenblandad åkerjord,

grått som en gammal mjölkpall

det ursinne som slog den danske fogden på käften.

Grey is beautiful, grått är arbetets färg.

Och grått kan skimra, nästan lysa; det grå

garnet det starkaste, den grå stenen gatans.

Grå häst är arbetshäst.

En tillräckligt stor och dov massa verkar alltid grå.

Det finns rentav ett ord för detta.

Den grå massan.

En tillräckligt stor och grå massa verkar alltid.”

/../

(Svante Foerster)

Jag är elva år och du håller ett tal som heter ”Kooperationen och samhället”. Talet avslutas med orden: ”I denna demokratiska tradition ligger att människorna tar ansvar för varandras välfärd. Därför blir demokratin är inte bara rösträtt, utan också social rättvisa, trygghet och gemenskap.”

Om det är som du säger, att världsproblemen till sin natur är ”sociala och politiska”, och därför måste lösas med ”sociala och politiska metoder”. Om det är så att demokratin just därför ständigt måste försvaras, vinnas på nytt och vidga sin räckvidd, då faller det sig naturligt att nya jämlikhetsfrågor tar vid de gamla?

Kan det vara så enkelt, att trygghet är radikalt?

Kan det verkligen vara så osexigt att leva bra?

Och ska tiden bli sådan på nytt?

Att talen handlar om demokrati?

Susanna Alakoski