Susanna Alakoski | Överklasslitteraturen borde få pris – Arbetet 2012-10-26
1477
post-template-default,single,single-post,postid-1477,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-11.0,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.1.1,vc_responsive
 

Överklasslitteraturen borde få pris – Arbetet 2012-10-26

Överklasslitteraturen borde få pris – Arbetet 2012-10-26

Jag deltar i ett samtal.

Kvällens fråga är om termen arbetarlitteratur är användbar i dag. Nu när det ifrågasätts om det finns arbetare och arbetslinjepartiet fattar de viktiga besluten. Borde termen arbetarlitteratur ersättas med ”underifrånlitteratur”, ”samhällslitteratur” eller ”klasslitteratur”?

Som vanligt går jag via mig själv för att förstå resten av världen.

När jag debuterade med Svinalängorna ärades jag snabbt med flera tjusiga litterära titlar.

Arbetarförfattare (klassproblematik).

Invandrarförfattare (från Finland).

Minoritetsförfattare (tillhörde minoritetsgruppen sverigefinnar, som tillsammans med romer, samer, tornedalingar och den judiska befolkningen fått status som minoritetsgrupper, med särskilda rättigheter på sitt eget språk i Sverige).

Feministisk författare (flickor, mammor i huvudrollen, ”kvinnosamtal”).

En präst ägnade tid åt att läsa det jag skrivit ur sitt perspektiv. Hon hade strukit under alla sidor där det förekom bön. Jag hamnade snabbt på Svenska Kyrkans scen på bokmässan.

Själv tyckte jag att alkoholproblematiken var ett ganska stort tema. För detta tilldelades jag aldrig någon titel. Alkoholförfattare?

Jag kände mig tyngd av titlarna. Mitt författarskap hade just börjat och min dröm hade i första hand handlat om att bli författare. Och som så många värjde jag mig mot begreppet arbetarförfattare. Uppfattade det som reducerande.

Jag har ändrat uppfattning och medverkar i dag gärna till att värna den stolta traditionen ”arbetarlitteratur”, nu när jag läst på (läs på du också!).

Och varför inte ett kompletterande överklassförfattarpris till Ivar Lo-priset? Liksom arbetarlitteraturen i ett historiskt perspektiv har avslöjat sociala nödlägen, kritiserat lagstiftning, avslöjat usla arbetsförhållanden, tecknat kvinnoliv och -erfarenheter, uppmanat till både bildning och uppror, fostrat ungdom, tröstat sorgsna, fört de tysta gruppernas talan, så har överklasslitteraturen i hög grad gjort samma sak. Och för detta förtjänar dessa modiga författare uppmärksamhet i … varför inte i Sigfrid Siwertz anda? Siwertz var ledamot av Svenska Akademien 1932–1970 och uppvuxen i en ”vardaglig affärsmiljö” och dröjde sig vid ”det kapitalistiska begärets bak­sidor”. Dåtidens konservativa kunde ha en viss avvisande hållning mot kapitalism och kommersialism, en förtjänstfull syn som är värd att premieras!

Möjlig kandidatlista för 2013:

Lars Norén (dysfunktionell överklass, biter huvudet av undulater, lustmördar varandra med sarkasmer med mera).

Cecilia von Krusenstierna (Gyllenhammaruppväxt).

Jan Guillou (pennalism på goss­internat).

Louise Boije af Gennäs (beskriver trygga borgerliga miljöer modigt).

Per Wästberg (akademiledamot med blick för tredje världen).

Johanna Ekström (dotter till akademiledamot Wästberg, ”vad händer när ytan är allt?”).

Första årets pris för ”banbrytande folkbildningsarbete för att synliggöra överklassens villkor” kunde tilldelas Helena Henschen postumt för I skuggan av ett brott (von Sydowska morden).

Jag ser även ett möjligt journalistiskt pris framför mig. Björn af Kleen är värd minst en åkerplätt för Jorden de ärvde. Andra självklara kandidater är Susanna Popova och Annette Kullenberg, båda värda sin vikt i adligt silver.

Susanna Alakoski