Susanna Alakoski | Fattiglappar och sociala problem – Arbetet 2013-01-11
1511
post-template-default,single,single-post,postid-1511,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-16.8,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.2,vc_responsive
 

Fattiglappar och sociala problem – Arbetet 2013-01-11

Fattiglappar och sociala problem – Arbetet 2013-01-11

Ordet fattiglapp har en spännande historia.

”Lapp” kommer från lapp som i samisk. Lapp kommer troligen också från finskans ”lappalainen” som avser en person från Lappland. Enligt Svenska Akademiens ordbok är fattiglappen från början ett samiskt fattighjon. Ordet kom senare att användas nedsättande om fattiga personer i allmänhet.

På Nationalencyklopedins nätupplaga i dag läser jag: ”fattigdom, levnadsstandard som är oacceptabelt låg. Fattigdom kan definieras i tillgång till materiella resurser och formuleras i absoluta tal som överlevnad och grundläggande behov.”

Benjamin Seebohm Rowntree, brittisk sociolog, definierade 1901 i en stor fattigdomsstudie en nivå som angav lägsta tak för utgifter för livsmedel, hyra med mera som angav hur människan skulle kunna upprätthålla en ”rimlig fysisk kapacitet.”

EU har gått från att tala om absolut fattigdom till att tala om relativ fattigdom.

Det finns ingen officiell definition av modern fattigdom i Sverige.

Men begreppet fattig fanns redan på 1500-talet.

Olika aktörer definierar fattigdom olika beroende på syfte. SCB har sin definition, Swedbank sin. ”Existensminimum” används av myndigheter som mått på när man är berättigad till vår tids fattigersättning, socialbidrag. I Norden har stora grupper lyfts ur fattigdom genom socialförsäkringar, barn- och familjepolitik, bostadspolitik. Dessa reformer har sedan kommit att verka preventivt.

För cirka 10 år sedan myntades begreppet ”barnfattigdom” i Sverige.

Det går mode i ord, människor hakar mekaniskt på dem. Passar på att agera ut både välmening och missbelåtenhet.

Men hur ska vi förstå soppköerna anno 2013? Hur ska vi förstå tiggeriet, hemlösheten?

Fattigdom som ett globalt fenomen går att förstå och acceptera? Den nationella, lokala diskussionen är svårare? Fattigdomen både minskar och ökar, hur hänger det ihop?

Historiskt har frågan om det är ”de fattiga” eller ”fattigdomen” som är problemet diskuterats. Personlig misskötsamhet som grund för fattigdomen eller samhälleliga strukturer? Värdiga eller ovärdiga fattiga?

Fattigvård kallades samhällsomsorgen om fattiga. De fattigaste bodde i fattigstugor (gamla, handikappade). Genom 1847 års fattigvårdsförordning fick fattigvården en fastställd organisation. I varje socken skulle det finnas en fattigvårdsstyrelse.

Först på 1800-talet, när det sociala uppfanns, uppfattades de fattiga som individer.

På 1900-talet myntades begreppet ”sociala problem”. Det önskvärda samhället, hur skulle det se ut, inklusive alla individer?

Folkpensionen 1913 gav nära 100 000 fattighjon mänskligt värde.

Genom 1918 års fattigvårdslag reformerades fattigdomen. Bland annat förbjöds fattigvårdsauktioner, fattigstugorna blev ålderdomshem.

1945 fick de som tillhörde fattigvården rösträtt.

År 1956 ersattes fattigvårdslagen med lagen om socialhjälp.

Fattigdom handlar om politik, moral, psykologi, religion, ideologi och har diskuterats i EU under trettio år. Först nu, långt efter det första fattigdomsprogrammet har EU ett mål: 20 miljoner färre fattiga människor inom tio år. Och det handlar inte längre om att bara hålla människor strax över svältgränsen. Fattigdom ses av ett antal medlemsländer äntligen som en avvikelse från normala levnadsomständigheter.

Susanna Alakoski