Susanna Alakoski | Alla fattiga barn går inte i trasiga skor – Dagens Nyheter 2013-01-17
1545
post-template-default,single,single-post,postid-1545,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-11.0,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.1.1,vc_responsive
 

Alla fattiga barn går inte i trasiga skor – Dagens Nyheter 2013-01-17

Alla fattiga barn går inte i trasiga skor – Dagens Nyheter 2013-01-17

”Uppdrag granskning” letar med ljus och lykta efter en hungrig tioåring som pulsar till skolan i foppatofflor. Ett klassiskt Dickens-barn. De hittar inte ungen. Konstigt, när man letar efter fattigdom så letar man efter den synliga fattigdomen. Den som i just vår tid är så lätt att maskera. Vad hände med skolbarnen i förorten med noll framtidsutsikter, som Janne Josefssons tidigare program handlat om?

En del utsatta barn har starka intresseföreningar och föräldragrupper som för deras talan. Dessa samlar in och alstrar kunskap. Påverkar barnens situation till det bättre. Hundar bak i bussen, allergiska barn framme. Inga nötter i skolan. Är du funktionshindrad gäller samma, trösklar kapas, dörrar automatiseras. Samhället agerar inkluderande.

Barn med lite pengar har ingen intresseförening som för deras talan. Inga starka föräldragrupper. De är hänvisade till enskilda socialtjänstemäns tolkning av lagen och sina liv, om och när de far illa. Låt inte den viktiga debatten om barn och familjer i Sverige som lever under långvarig ekonomisk och social utsatthet handla om vilka ord som används eller om exakta mätningar.

Som författare intresserar jag mig bland annat för fattigdom.

Fattiglappen är från början ett samiskt fattighjon. Ordet kom senare att användas nedsättande om fattiga personer i allmänhet.

Det finns ingen officiell definition av modern fattigdom i Sverige.

Men begreppet fattig fanns här redan på 1500-talet.

Aktörer som SCB och Swedbank definierar fattigdom olika och använder olika ord beroende på syfte. ”Existensminimum” används av Kronofogden och socialbidragsnormen fungerar vanligen som fattigdomsgräns i Sverige.

För cirka tio år sedan myntades begreppet ”barnfattigdom”. Nu har ”Uppdrag granskning” visat att ordet var missvisande, gott så. Det är olyckligt om vi uppfattar Rädda Barnens rapporter som att det finns en kvarts miljon hungrande barn i Sverige. Men hur ska vi förstå soppköerna år 2013, tiggeriet, hemlösheten? Siffrorna om vräkta familjer? Hyreshus med kackerlackor? Matköerna utanför kyrkan? Hur ska vi förstå Zlatans vittnesmål om sin barndom, ”snälla snälla, låt det finnas något! (i kylskåpet)”. Hans mamma blev vansinnig av ”allt som kostade pengar”. Ingen skjuts till träningen, farsan bar sängen på ryggen hem från Ikea och lät bli att betala hyran för sonens lagresa.

”Häng med Zlatan, vi tar en pizza.”

”Nä, senare, jag är inte hungrig! Jag softar i stället.”

Hur ska vi tolka betydelsen av att barn avvecklar sig själva?

Hur ska jag, som människa, förstå dessa två senaste vittnesmål (21 och 22 år) som dimper ner i brevlådan:

”Jag var en av dessa barn som vräktes från hemmet trots levandes i en familj innehållandes flertalet minderåriga barn. En sexbarnsfamilj med ensamstående fader – kan vräkas i Sverige på 2000-talet. Jag vet – ty jag har varit med om det. I mitt 21-åriga liv har jag till dags dato hunnit bo på 16 platser. Även genomlevt erfarenheten av hur det är att INTE bo (dvs. det tillfälliga boendets eviga förflyttande: släkt, sporadiska hotellnätter, soc.lägenhet). Hur det tomma kylskåpets ekande gav konsekvensen: återkommande hunger. Hur sommarloven aldrig fylldes med resor.Hur ärvda kläder gav illasinnade kommentarer.”

”Levde fattigdom, hade ingen cykel, inga pengar till kläder, snodde mackor i skolmatsalen pga osäker om det blev mat hemma.”

Finns det inget att oroa sig över, i just Sverige?

Fattigdom tycks gå att förstå och acceptera som ett globalt fenomen. Det nationella samtalet är svårare. Fattigdomen både minskar och ökar, hur hänger det ihop?

Handlar fattigdom bara om mat, kläder, Iphone och fel skor fel årstid?

Jag läser ”Fattigdom utan gränser” (Carlssons, 2012). En resa genom fattigdomens historia. Nordiska forskare och journalister belyser fattigdomen och aktuella forskningsresultat. Boken är enligt förlaget ”den första som tar ett helhetsgrepp om fattigdomsfrågan ur ett nationellt, europeiskt och internationellt perspektiv”.

Historiskt har frågan om det är ”de fattiga” eller ”fattigdomen” som är problemet diskuterats. Personlig misskötsamhet och svaghet som grund för fattigdomen eller samhälleliga strukturer? Begrepp som ”nödtorftigt understöd”, ”erforderligt understöd” är föregångare till dagens ”skälig levnadsnivå”? Värdiga eller ovärdiga fattiga? Hur gick resan till, från ett exkluderande synsätt till ett mer generöst och inkluderande? Ska fattiga kunna vara som andra, eller ska de hållas med näsan ovanför vattenytan? Vad är en anständig miniminivå för socialbidrag i ett konsumtionsbaserat samhälle, i vilket vi i hög grad uppfattas som dugliga eller icke dugliga utifrån vad och hur vi konsumerar? Vad ska socialbidraget som är tänkt att människan ska leva på under en kort period täcka? Förstärks fattigdom när det tillfälliga social-bidragsbehovet blir långvarigt? Vad betyder ordet fattigdomskulturer?

Fattigdomen är förfärlig. Av all så kallad yttre olycka är det nog den, som verkar djupast inåt. (”Doktor Glas”, Hjalmar Söderberg 1905)

Tandläkarbesök eller nya skor. Skolresa eller vinterjacka.
(”Yarden”, Kristian Lundberg, 2009)

Förr skötte fattigvården våra fattiga. De klenaste bodde i fattigstugor (gamla, handikappade). Genom 1847 års fattigvårdsförordning fick fattigvården en fastställd organisation. I varje socken skulle det finnas en. De fattiga började uppfattas som individer när det sociala uppfanns på 1800-talet. Begreppet ”sociala problem” formades på 1900-talet. Hur skulle samhället se ut, inklusive alla individer? Folkpensionen 1913 gav fattighjonen ett mänskligt ansikte. 1918 års fattigvårdslag reformerade fattigdomen. Fattigvårdsauktionerna förbjöds, fattigstugor blev ålderdomshem.

När radioreportaget ”Lort-Sverige” sändes 1938 protesterade tidningar. Skånska Dagbladet samlade in namnunderskrifter mot den bild av usla boende- och hygienförhållanden som Ludvig Nordström presenterade.
1945 fick de som tillhörde fattigvården rösträtt.

År 1956 ersattes fattigvårdslagen med lagen om socialhjälp.

På senare år har stora grupper lyfts ur fattigdom genom socialförsäkringar, barn- och familjepolitik, bostadspolitik. Dessa reformer har sedan kommit att verka preventivt.
Efter detta, inga fattiga?

Enligt Nationalencyklopedin innebär fattigdom ”en levnadsstandard som är oacceptabelt låg”.

Oacceptabelt för vem?

Janne Josefsson undrar gång på gång exakt hur mycket pengar någon har tillgång till, netto.

NE skriver vidare att ”fattigdom kan definieras i tillgång till materiella resurser och formuleras i absoluta tal som överlevnad och grundläggande behov”. Begreppet har enligt NE vidgats till att omfatta till exempel läskunnighet, sociala relationer och boende. EU har gått från att tala om absolut fattigdom till att tala om relativ fattigdom.

Fattigdom kommer ur en struktur som börjar med finanspolitik och slutar med socialpolitik och handlar om arbete, utbildning, moral, psykologi, religion, ideologi och har diskuterats i EU under trettio år. Först nu, långt efter det första fattigdomsprogrammet har EU ett mål: 20 miljoner färre fattiga inom tio år. Och det handlar inte längre om att bara hålla människor strax över svältgränsen. Fattigdom ses av medlemsländerna som en avvikelse från normala levnadsomständigheter, precis som en kvinna i ”Uppdrag granskning” säger.

Sverige är ett av få EU-länder som inte anger antal människor man har för avsikt att minska fattigdomen med.

Jag upplever fattigdomsdiskussionen nästan overklig. Vad betyder fattigdom? Vilka konsekvenser får den på ett personligt plan, för samhället? Fattigdom handlar inte bara om skor, eller svält. Som författare är jag intresserad av det långsiktiga slitaget av fattigdom. Vad innebär det att leva med lite pengar under lång tid, i ett land som Sverige?

Som barn förstod jag inte min belägenhet, än mindre kunde jag sätta ord på den. Varje dag var en fråga om överlevnad. Att stå ut, att orka. Inga frågor ställdes, och nu när jag som vuxen berättar visar sig kreativiteten att misstro fattigdomserfarenheterna vara stor.

För att sammanfatta: Det var min mormor som gick utan skor, inte jag. Jag hade för det mesta mat, men jag var ofta hungrig. Jag hade kläder, men jag har stulit både kläder och mat. Jag är uppvuxen med tv, men jag har upplevt Kronofogden komma och hämta både dammsugare och tv (för att vi inte kunde betala persiennerna). Det fanns missbruk i mitt hem, men vi var fattiga även mellan perioderna. Jag hade vänner, men jag blev av med mina jämnåriga kompisar eftersom jag inte hängde med i klädstil, resor, aktivitet etcetera. Till slut avvecklade jag mig själv från allt vad liv och fest hette. Betygen dalade. Gymnasiet hoppade jag såklart av. Ibland var gatan en tryggare plats än hemmet. Jag blev vräkt för att jag inte kunde betala hyran. Och när jag i min bok ”Oktober i Fattigsverige” undersöker min sociala förhistoria, vad hittar jag som rot till det onda? Svar: två ensamstående morsor. Som tog hand om små barn. Som jobbade ihjäl sig, som ändå hade ont om pengar. Brister på grund av fattigdom. Fattigdom på grund av krig. Sociala svårigheter på grund av omständigheter. Som om vi skulle leva våra liv utan omständigheter i dag. OBS: Socialt utsatta människor har samma sorts kriser som icke utsatta (skilsmässa, missbruk, tandvärk, dödsfall, psykisk, fysisk sjukdom).

Den samhälleliga bördan är lika stor för alla, och vi ställs inför samma svårigheter att leva. Men vi har inte samma förutsättningar att uppfylla livets krav. Vi har även bördor som vi inte kan bära ensamma, lägen då samhället särskilt behöver träda in.
Social problematik och social historia är en komplicerad fråga, svår att förstå, svår att belysa. Och som barn kan du varken förstå eller förklara, och du kan inte heller överblicka din framtid, vad det kommer att betyda för dig om du lever fattigt länge. Som vi vet sätter vår klassbakgrund spår i hälsa, studier, värk, sömn, makt, status, lön, boende, arbetsvillkor, användning av läkemedel.

Josefsson har som den store granskaren nu gjort sin Sverigeresa. För mig är det ett billigt trick, att söka barn och vuxna som lägger sig hungriga, som inte åker på semester, som går i foppatofflor. Och någon som vill låta sig intervjuas om skammen. Bara för att Josefsson inte lyckas hitta någon som lever upp till Dickensdefinitionen av vad fattigdom är, betyder det att det inte finns fattiga människor här i EU:s relativa bemärkelse? Borde inte ”Uppdrag gransknings” redaktion ha börjat med att fråga sig hur ser fattigdom i Sverige ut i dag? Hur hänger sociala problem som till exempel våld, förstörelse och kriminalitet, ihop med brist på pengar?

Susanna Alakoski