Susanna Alakoski | Folket har makten – Dagens Arbete Nr.2 2013
1548
post-template-default,single,single-post,postid-1548,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-16.8,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.2,vc_responsive
 

Folket har makten – Dagens Arbete Nr.2 2013

Folket har makten – Dagens Arbete Nr.2 2013

Jag tycker om att tänka på att koltrastarna överlever stränga vintrar, trots att de äter på marken. Tycker om att tänka att rådjuren överlever, och björktrastarna. Jag tycker om att blicka framåt, trots att jag är intresserad av historia.

Jag försöker ge mina barn hopp trots att jag ofta känner hopplöshet själv. Jag blir lycklig när min förläggare påminner mig om att när bokbålen brann i Nazityskland startade man som protest Bokens Dag i Malmö, på andra sidan havet. Efter det är Bokens Dag en etablerad företeelse; Värnamo, Vimmerby, Visby. Det var en ära att delta på just Bokens dags 75-års jubileum. Före mig på scen: Johannes Anyuru, Theodor Kallifatides och Bodil Jönsson. Publiken var stum när dessa tre författare vidgade världen. Jag fastnade för några saker när Bodil Jönsson talade om åldrandet i vår tid.

Bara de senaste tio åren har det genomförts tusentals starroperationer: vi ser bättre.

Våra mediciner är mer träffsäkra: vi har mindre ont.

Hörapparaterna har utvecklats: vi hör bättre.

Vi kan laga våra knän, axlar, våra lungor och hjärtan som aldrig tidigare. Tanken, att åldras i dag är att bli ung på nytt, gör mig uppåt. Och tanken, som Kallifatides lanserar, att om alla som använder ett grekiskt ord betalade ett öre till Grekland så skulle allt ordna sig, är munter.

När kommunen arbetar för att ge skolbarnen lokal­producerat kött blir jag glad. Och när jag läser Det enda könet, i vilken Katrine Kielos drar ner brallorna på den ”ekonomiske mannen”, som likt en evig Robinson Kruse fått härja fritt, och som inte ens när han hotas med svältdöden inser att han måste prata i stället för att förvandla livets alla mänskliga värden till pengar, blir jag också glad. Jag gläds över att mina manliga vänner nu äntligen befrias från oket ”homo economicus”.

Jag känner flera stolta nyktra alkoholister. Och när jag föreslår en nykter narkoman, som är intresserad av motorcyklar, att han ska starta Sveriges första nyktra mc-klubb får jag svaret att det redan finns. När jag läser Julie Otsukas Vi kom över havet nästan gråter jag, trots att berättelsen är den sorgligaste av de sorgligaste. Språket är hypnotiskt vackert och beskriver japanska postorder­brudar som reser från Japan till San Francisco strax efter första världskriget. De ska gifta sig med japanska män som redan utvandrat. Otsukas berättelse är en kollektivroman i vi-form och den omfamnar en dold kvinnoberättelse ur en stor och viktig emigrationsmosaik.

Det pågår många krig i världen. Men jag tycker om att tänka på fredens krafter. Isbergen smälter, men jag tycker om att tänka på att det runt om i världen finns tusentals hjärnor som klurar på frågan om hur klimatet inte ska bli jordens undergång. Jag är galet arg på att falska malariamediciner tillverkas, samtidigt är jag glad för att nyheterna avslöjar svinen som delar ut dem.

Det ska bli lättare att få nattis till barnen.
Att bli medlem i föreningen Arbetarskrivare kostar bara hundra kronor.
Det är typ inne med solidaritet igen.

Och Afrika är inte alls en sjunkande kontinent, utan många stater firar 50 år av självständighet och i flera länder har omfattande politiska förändringar startat.

Och hör, Patti Smith sjunger för oss:

Listen, I believe everythin’ we dream
Can come to pass through our union
We can turn the world around
We can turn the earth’s revolution
We have the power
People have the power

People have the power…

Susanna Alakoski