Susanna Alakoski | Medan vi köper souvenirer – Arbetet 2013-04-19
1558
post-template-default,single,single-post,postid-1558,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-16.8,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.2,vc_responsive
 

Medan vi köper souvenirer – Arbetet 2013-04-19

Medan vi köper souvenirer – Arbetet 2013-04-19

När vi landar är det nitton grader ute. Axlarna åker ner. Koftorna av. Det doftar cigarettrök och apelsinblommor. De grekiska öarna har jag besökt då och då genom åren. Men jag har aldrig förut varit i Aten. När vi åker genom den vita staden känns det för en stund som att Grekland är sig likt. Men ganska snart märks de öde möbelaffärerna, klädaffärerna, frisörsalongerna. Jag noterar särskilt det ilskna klottret och de halvtomma caféerna. I Vouliagmeni där vi bor märks krisen mindre. Men också här gapar tavernorna tomma. Restauranger har stängt. Jag visste inte hur det skulle kännas att möta ett land i kris. Kanske hoppades jag att det inte skulle vara så farligt. Kanske hoppades jag att doften av jasmin skulle dränka stanken av krisens förbannelse?

Vi gör det man ska göra. Besöker Akropolis, får en föreläsning om demokratins historia. Besöker Akropolismuseet, får en föreläsning om arkitektur och den brittiska marmorstölden. Vi drömmer oss till fjärran östern bland timjan, tomater och nötter på marknaden. Vi köper flipflops nedanför Nikes tempel. Dricker grekiskt kaffe, äter souvlaki och fotograferar.

Jag har aldrig sett en människa dö på gatan.

I Aten gör jag det.

Han har inga skor på fötterna.

Inga strumpor.

Benen är blå.

Ena foten är ett öppet lila sår.

Stora händer som burit tungt.

Hans ögon är bruna.

En människa dör på gatan medan solen skiner och jag gör det man bör i Aten. Medan hundarna äter rått kött som slaktararen kastar till dem.

Krisen.

Vems fel är detta?

I de riktigt rika kvarteren är det lätt att tro att mannen inte ligger döende på gatan. Här springer inga hundar. Här ligger inga romska loppis. Här köper inte tonåringen heroin utanför mat­affären. Kvinnan som städar den fina restaurangen på dagen sköter toaletten på natten. Hon tjänar 180 kronor per arbetsdygn. Hon brukade få dricks av toalettbesökarna. Men inte nu längre. Nu sparar även advokaten. Även advokaten är rädd att krisen ska sätta kniven i hans rygg. Ty den har redan sparkat både liggande lärare och fotografer.

Medan kvinnan vaktar toaletten dör mannen på gatan, äter hunden kött, och vi köper souvenirer. Jag mår plötsligt illa. Det är något med klottret. Inga väggar tycks vara skonade. Efter en stund förstår jag. Det är krisen som målar vitväggarna svarta. På fasaderna uttrycker folket sin desperation. De ritar, sprayar, ristar sina böner. Fina och fula. Och kommunen har inte råd att skura dem längre. Jag frågar mig, vem skapade detta inferno? Har dessa människor verkligen studerat?

Medan mannen lämnar livet på gatan borta vid russinen och oliverna korsar jag Syntagmatorget. I träden hänger solmogna apelsiner. Hur många hundra är vi som passerat den döende på gatan nu? Innan krisen, hade någon tagit denna arbetare till sjukhuset? När arbetaren har dött, vem hämtar honom? Vart kommer arbetaren att fraktas? Kommer han att bli begravd?

När vi lämnar Aten säger kaptenen att det är sex grader i Stockholm. Jag fryser. Kommer någon att kontakta den nu döde arbetarens familj? Hade han ID-handlingar? Kommer någon någonsin berätta om denna männi­skas öde när berättelsen om krisen skrivs?

Susanna Alakoski