De döda lever när vi minns dem – Kristianstadsbladet mfl. Skånetidningar 21 oktober
1679
post-template-default,single,single-post,postid-1679,single-format-standard,bridge-core-3.0.5,qode-page-transition-enabled,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-28.7,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-6.9.0,vc_responsive
 

De döda lever när vi minns dem – Kristianstadsbladet mfl. Skånetidningar 21 oktober

De döda lever när vi minns dem – Kristianstadsbladet mfl. Skånetidningar 21 oktober

Dröjer mig kvar på kyrkogården. En skir spindeltråd balanserar mellan gravstenarna. En kvinna med axelväska passerar. En yngling. En man med liten vit hund. De nydödas blommor ligger varsamt lagda runt trädstammen:

”Tack för lång vänskap.”

”Vila i frid.”

”En sista hälsning.”

Höstluften är krispig. Fötterna hittar av sig självt till föräldragraven. Jag tycker om att vara här. Kyrkogårdar är tankens vilorum. De döda lever när vi minns dem. Doften av nybryggt kaffe. Skratt. Det vardagliga: ”Hej, är du redan hemma?”

”Minnets stigar” (Per Wästberg med flera) belönades med Augustpriset för bästa fackbok 2001. Boken reser genom kyrkogårdslandet Sverige. Kyrkogårdar är omhuldade, vackert belägna. De speglar svenskt samhällsliv med dess ekonomiska och sociala klyftor. Gamla kyrkogårdar är också viktiga historieböcker. Äldre stolta yrkestitlar pryder stenarna. Snickerimästaren, skräddarmästaren, källarmästaren. Vi vill bli hågkomna som det bästa. Inte långt mellan bagarmästarens och överkonduktörens gravar. Näst intill ligger boktryckaren. En stor grav åt Förste Stadsläkaren och Stadsdonatorn. Minnesstenar, byster och ritningar vittnar. Liksom ovanliga gravmonument, traditioner, sedvänjor och symbolik. Avsaknaden av titlar för kvinnor vittnar sitt:

Fru Vera Andersson

Hustrun Anna Pettersson.

Jag lägger en krans under stenen.

Saknar dem så.

Saknar mormor, farmor. Saknar de vänner som döden dött i förtid. På väg från graven passerar jag den ohyggligt färska sorgen efter en fjortonåring. Den har hållit i sig i över ett år. Ständigt färska rosor, nya änglar, kaniner. Hjärtan. Det gör så ont att mista.

År 2005. Jag hade gått genom en avgrundsdjup livskris. Det var allhelgonahelg. Samma helg vi snart har framför oss. Jag råkade besökaErsta Kyrka på söder i Stockholm. Den är inte stor. Intill kyrkan har anhöriga låtit resa ett minnesmärke över dem som omkom vid förlisningen av Estonia. Vilken anhörigort hade paret som stod där förlorat? Kanske en bror, en pappa, en mamma, kanske en hel familj? Det låg handskrivna lappar med förlustens uttryck. Det gör så ont att mista.

Kyrkan var fullsatt.

Tusen tända ljus.

Här spelade det ingen roll vem eller vilka.

Vi hade alla sorg.

Vi delade den.

När jag frågar säger människor i allmänhet att de inte läser poesi.

När jag frågar om de har en favoritdikt svarar de flesta omedelbart ja. Vi använder poesin dagligdags.

Vi läser dikter när vi gifter oss.

När vi fyller år, tar studenten.

När vi dör. Varje dag läser vi dikter i dödsannonserna på familjesidorna;Karin BoyeStig DagermanBo SetterlindDan AnderssonFerlin ochFrödingEdith Södergran och Vivi Berglund.

Mina barn har vänner som förlorat sin föräldrar.

Mina vänner är föräldrar som har förlorat sina barn.

Jag har förlorat vänner själv, och andra nära och kära.

Det ligger tallbarr på föräldragraven.

Det ligger papayafärgade löv, nötskalsfärgade.

Jag ligger på knä, vårdar ömt.

Också minnet vårdar jag. Ömt.

Minnets stigar speglar inte bara överheten, kända statsmän och kulturpersoner. Här gavs ord även åt kolera, namnlösa och bortglömda.

En grav utan blomster fångar mitt öga. En liten skylt därpå.

”Gravrättsinnehavaren ombeds meddela sig med Kyrkogårdsexp.”

Det är dags för Fröken Albertina Widegren 1873- 1953 att gå till de bortglömdas skara?

Minneslunden står praktfull.

Gräddnosfärgade blomster, hjärtröda, evighetsblå.

Ljuslyktor med text tända i strålande solljus.

Älskade mamma.

Märta.

Stig.

Min livskamrat är poet. Det råkade bli så. Vi lever sida vid sida. Skriver sida vid sida. Vi har firat dop, bröllop, vi har genomlevt begravningar.

Det gör så ont att mista.

Han ville trösta mig.

Oss alla.

Han ville säga något, men han kunde inte:

Jag hade lovat att läsa en dikt på begravningen

hittade ingen som handlade om kärlek

inte den här kärleken

hittade ingen som handlade om saknad

inte den här saknaden

hittade ingen ens

som handlade om döden

alla dikter handlade plötsligt om döden

men inte den här döden.

(Mats Söderlund)

Susanna Alakoski