Susanna Alakoski | Drömmen är en stolt klassfestival- Arbetet 30 augusti
1666
post-template-default,single,single-post,postid-1666,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-11.0,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.1.1,vc_responsive
 

Drömmen är en stolt klassfestival- Arbetet 30 augusti

Drömmen är en stolt klassfestival- Arbetet 30 augusti

På nattåget, jag läser att Pride drog 60 000 människor. Är så imponerad. Trots motståndet, Pride har blivit en folkfest där ministrar deltar. Artister köar för att sjunga. Författare, poeter vill läsa. Åter igen ser vi det. Med gemensamma krafter, man tar sig till månen. Man tar sig snart till Mars?

Priderörelsen värptes ur engelskans gay pride. Homosexuell stolthet. Människorna ska vara stolta över sin sexuella identitet. Sexuella läggningar och könsidentitet ska betraktas som något unikt och värdefullt och som något du har i dig. Det är inte något som kan ändras med hjälp av piska och morot. Politik eller påvar. Det är väldigt enkelt, lika lite som Putin kan meditera sig till bög, kan Jonas Gardell filosofera sig till att bli heterosexuell. Sexuell läggning är och ska erkännas som en essentiell del av din personlighet. Och det är just detta, i Priderörelsens regnbågsflagga kan vi alla spegla oss, vilka vi än är: vildros, flamingo, saffran, påsklilja, smör, fjällbäck, stormhatt, menthol eller sammet. Eller varför inte flamingosmör?

Så lång kamp för flamingosmöret.

Så lång och envis kamp.

Så framgångrik.

De sorgligaste av dokumentärer har visat människor som livslångt älskat varandra, som vägrats vigsel. Pojkar som känt sig som flickor. Flickor som känt sig som pojkar. Könsbyten. Transhelveten. Människor fångade i andra människors åsikter. Som att vi kan välja vilka vi är på kromosomnivå. Vilka är de dårar som fortfarande tror på idén att Putin skulle kunna bli bög om han bara fick lite homoundervisning?

Pride är en förebild. Och jag säger tack till alla, precis alla, som bär regnbågens färger i sina själar. Och jubel för den nya lagen i Tyskland. Barn som föds med oklar biologisk könsidentitet, det blir möjligt för föräldrar att välja bort att könsbestämma den nyfödda. Senare i livet kan barnet själv bestämma om hen är man, kvinna eller ett tredje kön.

Nattåget väsnas. Jag drömmer skakigt om klass. Genom livet har jag dragits med en känsla av att vilja komma ut. Men inte som homosexuell. Inte som man. Inte som psykiskt sjuk. Det har varit förvirrande. Men detta, att vilja berätta, offentliggöra något, har förföljt mig. Med Oktober i Fattigsverige tror jag att jag kom ut. Ut ur fattiggarderoben, fattigskamgarderoben. Klassgarderoben var inte tillräcklig. Trots att den är jobbig nog. I denna tidsålder.

Drömmen är en klassfestival. Den liknar Pride, men heter PROUD och är ett långt stolt följe med raffiga frisörer; barnskötare; servitörer; diskare; brandmän; elmontörer; rörmokare; målare; mejerifolk; byggarbetare; rutare, rotare; kockar; kallskänkor och chaufförer; maskinister och assistenter; bemanningsfolk och nagelskulptörer; tv-sminköser; lager- metall- och pappersarbetare; lokalvårdare; människo- och djurvårdare; sotare och tivoliarbetare; vaktmästare. Arbets­kläder i glitter. Vi har muskler och håruppsättningar. Vi har tunga verktyg, tatueringar och maskiner. Bussar, bilar. Vi har kablar, brandslangar, karuseller och lila naglar. Vi har grytor, skålar och masker av papier-maché. Vi jonglerar med tallrikar. Läser poesi och sjunger schlager. Invigningsgalan rockar, paradgalan kokar. Festivallåten dånar över Stockholm: Be happy – Be Proud.

Festivaldagen är självklar.

Red anm: Susanna Alakoskis bok Oktober i Fattigsverige utkom förra hösten.

Susanna Alakoski