Susanna Alakoski | Håll de kalla vindarna borta – Dagens Arbete nr. 12
1687
post-template-default,single,single-post,postid-1687,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-11.0,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.1.1,vc_responsive
 

Håll de kalla vindarna borta – Dagens Arbete nr. 12

Håll de kalla vindarna borta – Dagens Arbete nr. 12

Skräckdokumentären American Winter visar hur vanliga hyggliga familjer effektivt kvaddas ”over there”. Du blir arbetslös eller sjuk. Du genomgår en skilsmässa eller drabbas av ett dödsfall. Ett av dina barn har kanske särskilda behov. Så räcker inte pengarna, så stryps elen.

Och vips så saknar ni matpengar och du skäms, fördärvas och blir till slut sjuk själv av situationen, och ni vuxna gråter inför barnen, och barnen gråter inför föräldrarna, och särskilt dottern, för hon känner sig skyldig till mammas bedrövliga ekonomiska situation, eftersom det är hon som har magsjukdomen, som blev så dyr, och mammas skuld bara växer och växer, och det är inte nådigt att vara liten och sjuk då.

Och gossen oroar sig för att han inte kan hjälpa till med familjeekonomin, och han som så gärna vill gå på college sen, hur ska han nu kunna spara till studierna? Oron gnager, nöter och strax känner barnen sådan faslig skuld för att de alls kostar pengar, för mamma har inte ens råd med lunchbox till jobbet, och nu orkar barnen inte med skolan heller längre. Skamberget växer.

Och de som jobbar, jobbar ihjäl sig, för skitlöner och vanliga hyggliga familjer begriper inte hur det kunde bli så här, när det alldeles nyss inte alls var så här. Nyss åt ni middag, drack ni vin, drömde ni om framtiden, och hur skulle ni bo och vart ni skulle resa. ”Vi hade bra utbildning, vi hade jobb, vi hade trygghet.” Och det var ni som skänkte pengar till välgörenhet.

Och nu, nu står ni här i matbankskön, som bara växer, för när fattigdomen ökar höjs normen för att få hjälp. Hur kunde den amerikanska drömmen komma att handla om att överleva i stället för att leva, undrar du och fattar inte att ni som en trebarnsfamilj som tjänar 616 dollar (3 900 kronor) inte får någon hjälp överhuvudtaget. Men här står ni nu och ber om matkuponger och elpengar. Och ni får en slant men det räcker inte, och ni vräks, och nu bor ni plötsligt i ett garage, och sedan inte ens där längre, och din tolvårige son spyr i rännstenen eftersom han har sån ångest för att han, och du, hans mamma, tvingas ta in på härbärget.

Nä, det var sannerligen inte detta ni drömde om i era värsta mardrömmar, ty ni var en helt vanlig liten hygglig familj, men pappa råkade dö och då gick det utför och nu är det natt och ni måste ju ha tak över huvudet.

Konstigt kanske, men nu är till och med riskbolagsägaren orolig, fast han själv ger stora pengar till hjälporganisationen. Han säger att det är en myt att fler får det bättre när rika blir rikare. För om det stämde att välmående företag och rika människor är jobbskapande, så skulle USA

drunkna i jobb och då skulle inte de vanliga hyggliga familjerna köa i matbanksköerna. Och borgmästaren i Portland oroar sig också, investeringar i barn är dyrt, och effekterna tar lång tid att se, men å andra sidan om man inte satsar på just barnen kommer bekymren, problemen, huvudbryet om tjugo år. Offentliga sociala hjälpinsatser för en trygg framtid är nödvändiga, säger borgmästaren. Ty ett system som hellre skickar ut dyra akuta brandbilar, poliser, ambulanser i stället för att satsa på en bred sjukvårdsförsäkring, som skulle investera i de vanliga hyggliga familjerna, som inget annat vill, än att klara sig själv, är galet.

Och jag tänker: Hallå Sverige!

De amerikanska vintervindarna piskar redan kusten.

Susanna Alakoski