Susanna Alakoski | Jag tar ledigt från orden – Dagens Arbete nr. 8
1677
post-template-default,single,single-post,postid-1677,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-11.0,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.1.1,vc_responsive
 

Jag tar ledigt från orden – Dagens Arbete nr. 8

Jag tar ledigt från orden – Dagens Arbete nr. 8

Åter höst. Åter läser jag. Ty det är inte på sommaren jag läser mest.

Det är snarare så att det är på sommaren jag läser minst. Sällan har jag en boktrave vid sängen under en semester. Jag vilar. Hjärnvilar. Det kostar på att läsa, ta in, förstå, sovra, bunkra. Förra sommaren misslyckades jag. Jobbade hela sommaren, med att skriva. Och att skriva ligger alltför nära att läsa. Hjärnan är i gång 
hela tiden. Spänd som vaderna efter ett maraton.

Om de som arbetar tungt med kroppen behöver vila den på semestern, så är det tvärtom för mig. Jag behöver använda kroppen, och återhämta hjärnan. Detta trots att det mänskliga språket inte bara hör till intellektet, utan även till människans hela kroppslighet. Vi författare använder språket rent kroppsligt. Tydligast märks det nog i poesin, som äger en musikalisk beståndsdel. Poesin tar liksom upp kampen med språket. Den bråkar och ställer till det.

I poesin är det alltså inte språklagarna som styr och ställer, utan där finns klangen, rytmen, kompositionen på ett alldeles säreget sätt. Poesin är något som ljuder och artikuleras. Puttrar. Kanske är det därför jag gärna läser poesi på sommaren? Den är mer kropp än hjärna? Det är som att det jag läser omvandlas till tyngd, eller lättsamhet. Det beror på dikten, eller sången. Ty ibland upplever jag en sång som en dikt, och dikt som en sång. I sommar har jag återvänt till Wisława Szymborska, Kristina Lugn, Sonja Åkesson. På antikvariatet fyndade jag fem böcker av döda kvinnliga poeter. Nästa sommar är förmodligen räddad.

Poesin tar liksom upp 
kampen med språket. 
Den bråkar och ställer 
till det.

När vi talar om språk handlar det ofta om skrift. Litteraturen består av texter. Författaren är den som skriver. Bland djuren är det ingen som skriver. Skriften är en mänsklig uppfinning och den har en historia. Men språk är också ett system för kommunikation. Teorierna om människans språk och ursprung skiftar, men man tror sig veta att alla mänskliga populationer talar fullvärdiga språk och har samma språkförmåga. Den måste förmodligen funnits hos vår senaste gemensamma förmoder för sisådär miljoner år sedan.

För inte så länge sedan gick det inte att tala skånska i rikstelevisionen. I dag hör vi många olika dialekter. Även musiken är befruktad. Rappen bärs upp av sitt eget språk. Men även visorna har fått andra språknyanser. När jag längtar hem till Finland spelar jag Anna Järvinen. Michael Saxells låt går när jag längtar hem till Skåne:

När En Flicka Talar Skånska, 
ett språk som jag förstår
då känns det lite extra hur mitt hjärta slår
Stockholmskan är vacker, 
Göteborgskan har sin charm
men När En Flicka Talar Skånska 
är det nåt som gör mig så varm

I slutet av sommaren reste jag med nattåget. Det blev väntetid i Stockholm, Boden och Gällivare. I ryggsäcken bar jag några ex av favorittidningen Språk. Tidningen är en orgie i urspråk, språkbruk, språklek och språkvård. Det händer saker med språk hela tiden. Dialekter och språk dör ut, men nya ord föds och uppfinns också. Vad sägs om över- och underklassafari och eurobävning? Var-ifrån härstammar den så välanvända bokstaven X? Språk förändras med varje generation. Och på 
Hawaii återfinner vi världens kortaste alfabet. Blott tretton bokstäver. Och alla ord slutar på en vokal (ukulele, hula-hula). Ändå har det hawaiiska ordet wiki, som betyder snabb, lyckats ge namn åt både Wikipedia och Wikileaks.

Makalöst.