Susanna Alakoski | Tack – ni har hjälpt mig leva – Arbetet 24 januari
1691
post-template-default,single,single-post,postid-1691,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-16.8,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.2,vc_responsive
 

Tack – ni har hjälpt mig leva – Arbetet 24 januari

Tack – ni har hjälpt mig leva – Arbetet 24 januari

Ack, om jag hade tre timmar och bästa sändningstid. Hur skulle jag berätta feministberättelsen för mina döttrar, min son? Hur skulle jag omfamna unga och äldre, pojkar och flickor, pappor och mammor, mormödrar, farfäder? Hur skulle jag visa hur jag närmat mig världar jag visste så lite om (transvestism, bisexualitet etc). Vad skulle jag berätta för dem som ännu inte vet vad feminism var, är, blev, kommer att bli? Hur skulle jag tacka dem som hjälpt mig att leva?

Om jag gjorde ett program om pingviner skulle jag inte påstå att pingvinerna bor i Jokkmokk.

Jag skulle berättat berättelsen om vad som händer när små flitiga myror drar sitt strå till stacken. Inte hon – ­eller han myran, utan myran (hen).

Nu har jag blott tre tusen tecken och passar på:

Tack Ellen Key för Tolfterna (kvinnor ur olika samhällsklasser, med skilda yrken träffades i syfte att överbrygga klassgränser). Fredrika Bremer för Hertha (ogifta kvinnors rätt att ansöka om myndighetsförklaring).

Tack Barbro Alving för civilkurage, Mary Wollstonecraft för Till försvar för kvinnans rättigheter, tack Nour El-Refai för alla smarta garv, Nina Hemmingsson och Liv Strömquist för dito. Tack Sapfo för poesin.

Tack Virginia Woolf för mitt livs viktigaste bok. Tack Kjell Östberg för ögonöppnarboken Efter rösträtten. Tack Birgitta Ohlsson för liberala feminister och John Stuart Mill för tankar om familjestrukturen. Tack Catti Brandelius, Rosa Parks, Sylvia Plath, Lawen Mohtadi. Tack Raewyn Connell och Lars Jalmert. Tack Huda Shaarawi, Nawal El Saada­wi och Zainab Salbi. Tack tack Nina Björk och Filippa Bark. Tack Gudrun Schyman, Ebba Witt-Brattström, tack Tiina Rosenberg och Judith Butler. Tack Gayatri Spivak och Margareta Winberg. Tack alla stentuffa suffragetter.

Och tack, tack alla knegarmorsor, ni så kallade omedvetna feminister, som hade sådan råkoll på era livssituationer, som jag växte upp med, som jobbade för både söner och döttrar, ja hela landet. Tack för att ni orkade berätta rösträttsberättelsen för mig, den första kvinnan-berättelsen. Tack för korrekt information om sambeskattning. Tack för att ni visade mig vad ett nej betyder. Tack för alla roliga köksbordsflabb riktade mot det forntida klänningstvånget. Tack för kampen fram till folkpension och preventivmedel. Tack för att ni hade koll på trolovningshysterin, giftermålspressen och för att ni trotsade giftermålsbalken. Ni lärde mig allt om havandeskap och förlossning, halvtidstjänstgöring och heltidstjänstgöring, och tack för att jag fick njuta av de högljudda hembiträdesdebatterna och omsorgspratet rörande systrarna i textilfabrikerna. Tack alla pappor som hjälpte mammorna.

Och tack Sirpa, du som svetsade tillsammans med farsan, alla visste det, att du var flata och täckte upp din förbjudna sexuella läggning genom att ha rosa läppstift och leva i ett asexuellt förhållande med Raimo Rödskägg. Du inväntade tiden, som tack och lov kom, tack vare myrorna.

Tack mamma för att du berättade om de adliga kvinnornas arvsrätt. Tack för att du gav mig Det andra könet när jag fyllde arton.

Tack också Åsa Moberg, för att du i DN (21/1) påminner mig om att femismen alltid beskyllts för urspårning, samtidigt som ”feminismen (näst kapitalismen) är den av 1900-talets -ismer som klarat övergången till 2000-talet bäst.”

Faktiskt, när SVT påstår att pingviner­na bor i Jokkmokk gör det kanske inte så mycket när så många tycks veta att de huvudsakligen håller till i Antarktis.

Susanna Alakoski