Susanna Alakoski | "Min farmor dog i överdos förra veckan" – OBS P1 Radioessä- 22 maj 2014
1737
post-template-default,single,single-post,postid-1737,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-11.0,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.1.1,vc_responsive
 

"Min farmor dog i överdos förra veckan" – OBS P1 Radioessä- 22 maj 2014

"Min farmor dog i överdos förra veckan" – OBS P1 Radioessä- 22 maj 2014

Männen har charmfullt supit i litteraturen. Fokus har legat på missbrukaren och kvinnorna har gestaltats som medberoende oavsett klasstillhörighet. Men nu har det hänt saker. Ett antal alkoholistbarn och andra anhöriga har intagit den litterära arenan och fram har bilden av en totalt oglamourös tillvaro trätt.

Missbruket skildras som helvete, terror och sjukdom på sida efter sida, i Skammens boning av Doris Dahlin, i Varulvsdansen av Sigge Eklund.

Silverfisken av Sofia Rapp Johansson måste vara hittills Sveriges läskigaste bok om abstinensdimmor, övergrepp, droger, sexmissbruk och incest. Hur överlever ett barn när den förväntade tryggheten förvandlas till barnets värsta fiende?

Det är med bävan jag tänker på framtidens litteratur. Det måste finnas tusentals barn idag som växer upp med narkotikamissbrukande föräldrar. Vi har sannolikt många fler läbbiga böcker att vänta.

Vi befinner oss nu på Lerums gymnasium. Jag föreläser för fyrahundra elever. Stor aula. Min föreläsning kretsar kring fyra ord jag särskilt tänkte på när jag skrev Håpas du trifs bra i fengelest:

Anhörig – vad betyder det att vara anhörig?

Narkotika – hur narkotikan exploderat sedan 70-talets harmlösa haschpartyn.

Fattigdom – vad spelar fattigdom i sig för roll för människans psyke?

Samt diagnossamhället – explosion av bland annat ADHD–diagnoser.

Efter föreläsningen när aulan tömts kommer en kille fram till scenen med hjälp av sin lärare. Han rör sig ryckigt, som lider han av stackato i kroppen. Han är klädd i svart luvajacka, hängbrallor. Blyg.

”Dina böcker verkar spännande.”

”Det kanske de är…”

”Min pappa har haft narkotika i sitt liv hela livet.”

”Då tror jag att mina böcker kan vara något för dig.”

”Min farmor dog i överdos förra veckan.”

”Min farmor dog i överdos förra veckan”, meningen skakar mig. Känner mig träffad, dum. Också jag är en av alla vuxna som går omkring och slarvigt säger ”ungdomar knarkar”. Sanningen är att mammor, pappor, mor- och farföräldrar (också) knarkar. Sanningen är att detta gör någonting med barnen, barnbarnen.

Alkoholist med rätt att leva beskriver Birgitta Crafoord, som introducerade AA-rörelsen i Sverige och som startade Nämndemansgården hur hon gömde sprit i garaget, trädgården, hur hon krälade i sina egna spyor, körde bil full, knaprade valium, drack whisky samtidigt. När hon blev nykter kom hon inte ihåg sina tre söners uppväxt, vare sig kramar, skratt eller gråt. Hon trodde också att Wilmer X var det samma som Malcolm X.

Missbruket klättrade på väggarna runt omkring mig som barn. Inte bara i släkten utan även bland vänner, grannar. Det borde inte finnas så många gravar att lägga blommor på redan. Jag borde inte blivit föräldralös samtidigt som jag själv blev förälder. Barn till missbrukare betalar ett högt pris.

Jag kan inte räkna ut hur många alkoholister det finns i världen, och lägger man till narkotikamissbruket så blir siffran outhärdlig. Att ens försöka se de anhöriga kring denna siffra är plågsam. Men vem fastnar, varför? Den där föräldern som super, knarkar, vem var hon som ung? Inte sällan växte en missbrukande förälder själv också upp med en missbrukande förälder.

Vuxet barn kallas vi som tog hand om de negativa konsekvenserna av missbruket i hemmet istället för att leva vår barndom. Hur många kan vi vara, där ute i yrkeslivet?

Nu befinner vi oss i Karlstad, på Hotell Gustav Fröding. Frödings samlade dikter ligger uppslagna i foajen.

Jag satte mig att dricka

från morgonen till kvällen,

jag sökte alla ställen

med alkohol och flicka

Att läsa diktraderna känns ironiskt. Det är heldagskonferens på tema anhörigproblematik. Ett hundratal som arbetar med barn och föräldrar i familjer där någon dricker, eller använder droger väntar i Värmlandssalen. Med hjälp av alkohol förlöste Gustaf Fröding sångerna. Han vistades under stora delar av sitt liv på olika vårdhem och mentalsjukhus för att bota alkoholismen. Han hade en storasyster, Cecilia. Fröding är känd, storasyster Cecilia okänd. Vad genomlevde Cecilia som anhörig till Fröding under tiden som lillebror Gustaf successivt bröts ner och åldrades och dog i förtid? Vi kan bara gissa.

”Om Anpassning som överlevnadsstrategi”. Utbildningsdagen syftar till att ge kunskap om hur missbruk påverkar alla i en familj. Morgonen inleds med dramatiseringen avHåpas du trifs bra i fengelset, en monolog. Skådespelaren Nanny Nilsson spelar Anni, som är bror till Sami, som knarkar. Hon gestaltar Annis vanmakt, och kärlek, till brodern.Sami accelererar i missbruk. Anni accelererar i anhörigproblematik. Själv har jag åkt hit i förväg för att lyssna på den norska psykologen Frid Hansen, specialist i klinisk psykologi, sedan 1986 verksam på Borgestadklinikken, en specialistverksamhet för missbruks- och beroendeproblematik, som också erbjuder behandling för anhöriga. Frid Hansen är en av de få som öppet problematiserar den ökade diagnosticeringen av ADHD av barn utifrån ett missbruksperspektiv.

Frid Hansen inleder sin föreläsning med att berätta hur hon arbetade som individualterapeut med barn under många år. Hon blev trött på långa norska resvägar i Telemarkens fjällbygder och upplevde sig tillhöra snarare transportarbetarförbundet än psykologförbundet. Hon sökte jobbet på Borgestadsklinikken. Frid Hansens chef reste i mitten av åttiotalet till USA för att studera missbruksproblematik. Chefen kom tillbaka och sa att i USA har de uppfunnit något som heter anhöriga.

Anhöriga till missbrukare, kanske for också dessa människor illa?

Borgestadsklinikken öppnade upp det terapeutiska rummet. Man bjöd in de anhöriga till de intagna, och Frid Hansen som också levde i myten, att de intagna missbrukande nog inte hade så många anhöriga, som älskade dem, eftersom de hade gjort sina nära och kära så illa, fick en chock. Aldrig hade kliniken varit så fullsatt. Det kom fruar, äkta män, grannar, flickvänner, vänner, kusiner, vänner, kollegor. Det kom mödrar, fäder, det kom en räcke ungar. Och alla älskade sin ”missbrukande” pappa eller mamma eller bror, syster eller vän.

Anhörigträffen följdes av en sömnlös natt. Det gick upp för Frid Hansen hur man i Norge felhandlat barn. Det gick upp för henne hur hon själv, som psykolog felhandlat barn på barn och ungdoms psyk, i skola. Det fullkomligt rann ungar genom hjärnan på Frid Hansen denna råa natt. Hon såg hur extremt symptominriktat hon och hennes kollegor hade arbetat, hur de letat och fokuserat på beteendeproblem hos barnen. Många av de barn med koncentrationsbrist, anorexi, skolfobi som Frid Hansen mött genom åren hade burit på sin ångest, förvirring, rädsla, förtvivlan som en följd av förälderns missbruk.Denna koppling missade man, och barnens symtom pekades ut som problemen, och inte verkligheten kring barnen. Din behandlare måste sätta ord på den livssituation du befinner dig i. För du är liten. Du gör så gott du kan, men du har ju har föräldrar som beter sig dumt och fel.  Din behandlare måste placera in dig i din helhet.

Frid Hansen anser det otroligt, att hon inte utbildats en enda dag i missbruksrelaterade frågor under utbildningstiden.

Frid Hansen menar att de på Borgestadklinikken arbetar med intagna som alla sökte hjälp för sin egen styckade barndom.

Missbruksproblematik går i arv. Det gör även anhörigproblematik. Efter en generation kommer nästa. Enligt Frid Hansen är en minsta målsättning när vi arbetar med missbrukare att vi också arbetar med deras barn.

”Vad hindrar dig från att koncentrera dig?”

En fråga att ställa innan vi sätter igång stora apparater, utredningar, menar Frid Hansen, som inte förnekar diagnoser, men som menar att hon i sitt arbete möter barn som känner sig missförstådda när vuxenvärlden enbart fokuserar på att problemet finns hos dem. Frid Hansen uppmanar oss alltså att hålla två svåra tankar i huvudet samtidigt;barnets beteende kan både bero på ADHD och vara ett symtom på att det känner oro för att en mamma eller pappa ska dricka sig till döds.

Det är mindre skamligt att tala om missbruksproblem idag. Synen har gått från ”dålig karaktär” till insikten att det är en sjukdom, lik diabetes. Man måste acceptera sin alkoholism som en sjukdom, göra något åt den, annars dör man. Drunknar, ramlar i trappan, brinner upp, kör ihjäl sig eller begår självmord. Och faktiskt, alla dessa former att dö på för en alkoholist är betydligt vanligare än levercirrhos.

Det är fortfarande mer skamligt att säga att man är narkoman än alkoholist.

Men det går framåt också med den saken. Liksom detta, att vi börjar förstå anhörigproblematikens omfattning och konsekvenser bättre. Att vi börjar uppmärksamma vuxen barn-problematiken. Detta, att ha levt med tillitsbrist, förnekelse, skam, rädsla, gränslöshet, otrygghet och osäkerhet. Vad gör det med oss när vi är små, och sedan blir vuxna?

Som sagt, det är med bävan jag tänker på framtidens vittneslitteratur.

Susanna Alakoski

Lyssna på essän: http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=503&grupp=12332&artikel=5869394