Susanna Alakoski | Minsta lilla miss sänker betyget – Arbetet 13 juni
1724
post-template-default,single,single-post,postid-1724,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-16.8,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.2,vc_responsive
 

Minsta lilla miss sänker betyget – Arbetet 13 juni

Minsta lilla miss sänker betyget – Arbetet 13 juni

Så nalkas ljuvlig sommar. Yngsta dottern gick ut nian i veckan. Jag pustar ut, tiden som skolbarnsförälder, nästan tjugo år, är över.

Vi summerar: Förskola med fri lek som pedagogik. Vi lärde oss ofantligt mycket. Särskilt att respektera barns lek, ställtiden in och ut i leken. Att inte bara rycka upp barnen med ”nu är det mellis”. Och fröken Eva som var bäst på att ”torka rumpan”.

Så finaste Kyrkskolan i Ängsvik med havsutsikt. Och päronträd, klätterträd och grillplats. Olika åldrar. Bästa fritidsfröken Birgitta med blåmålade ögonlock. Som hade roligast av alla när hon och barnen rullade snöklot.

Så Hemmestaskolan. Med Julle som lärde banen leva musik. Med Patrik som gjorde skoldagarna till en kunskapsfest. Senare Leena på Kvarnberget som fick kemilektionerna att rocka. Men också detta: Mobbning. Skolby­ten. Kommunala skolor, friskolor. Sjukskrivna lärare. En tur till och från Kunskapsskolan. Horrorperioden.

Sonen trivdes. ”Vi har så roligt”. Han gick in på ”level fem” i engelska. Kom ut ett år senare på ”level fem”.

Vi föräldrar var inte lika glada. Noll böcker. Lärarfria lektioner. Minimatsal. Miniskolgård. Minikunskap. Barnen har genom åren också rapporterat om sammanbrott vid stränga nationella prov. Magsår, panikångest.

Jag tror att det skolan, lärare och elever behöver mest är arbetsro.

Jag växte upp i en tid då man på fullt allvar trodde att det var farligt att kunna två (hem)språk. Växte upp i en tid då man trodde att barn for illa av att få beröm. Vi hade 1–5 betyg. Minns femmor som hängde i luften. Detta att vara bäst i klassen enligt läraren, men någon, som behövde femman bättre, fick den i stället. Statistikramen tillät inte fler femmor om ”kvoten var fylld”. Starka skäl krävdes för att avvika från statistiken.

Mina äldre barn hade IG–MVG-systemet, och nu lämnar alltså yngsta dottern grundskolan med E–A betyg. Vi har haft svårt att förstå hur detta sista betygsystem funkar. Svårt språk i ämnesmatrisen = svårt att förstå vad man letar efter.

Och faktum är att dottern som tidigare har kommit hem stolt över sina styrkor allt mer har börjat sucka över sina svagheter. Svagheterna pekas ut hela tiden. Minsta lilla delmiss i en helhet sänker betyget. Om man har alla kriterier på A men en på E så får man D.

Alltså. För att kunna få A i historia måste du ha godkänt på alla nivåer: B, C, D och E. Det betyder att om du kan föra ett kritiskt resonemang om franska revolutionens bakgrund, framväxt och konsekvenser, göra personliga reflektioner och jämföra med andra liknande fenomen, till exempel ryska revolutionen, men glömmer vad Robe­spierre hette i förnamn och missar årtalet med någon siffra, så blir det ändå inte A.

Kvällen innan den blomstertid nu kommer sitter jag tillsammans med dottern och en restuppgift till syslöjden. En klänning i slipprigt sidentyg ska bli klar. Många hemmakvällar har hon nålat, tråcklat och sytt. Klippt och skurit. Allt ser bra ut, men projektet havererar vid midnatt. Hon råkar dra av löparen till blixtlåset. Nu kan hon inte fästa infodringen till halsen. Dottern klipper trådar, stryker in i det sista. Klänningen viks omsorgsfullt och innan sängdags skriver hon en komihåglapp. Misstag och varför.

Vi undrar. Innebär denna blixtlåsmiss att hennes betyg sänks från A till D? Eller kommer läraren att premiera hur hon kämpat? Att segra eller att kämpa väl, det är det som är frågan.

Susanna Alakoski