Susanna Alakoski | Bildningens massa – Pedagogiska Magasinet 21 november
1762
post-template-default,single,single-post,postid-1762,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-11.0,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.1.1,vc_responsive
 

Bildningens massa – Pedagogiska Magasinet 21 november

Bildningens massa – Pedagogiska Magasinet 21 november

Bildning, något vi inte kan ta på. Betyder inte att bildning inte har massa, eller tyngd, tvärtom, den är bara osynlig. Som Higgs partikel, förklarar hur kunskapsuniversum är uppbyggt, och byggs upp. Bildning är typ partikeln som håller ihop allt. Och om Higgs partikel är fysikens heliga graal, den sista pusselbiten för att förstå universum, så är Higgs bildningspartikel det som hjälper oss att begripa mer om det vi både vet och inte vet. Kan och inte kan.

Bildning är något aktivt. I sin bästa form, handlingar som för oss till att bli den vi har möjlighetatt vara. Bildning gör oss nyfikna.

Gör att vi behandlar varandra värdigt. Att vi frivilligt samlas tillsammans för att lära oss nytt.

Bildningen får mig att tänka mer. Tjata mindre, vara mindre tvärsäker och ilsken. Den ifrågasätter allt jag tror att jag har lärt mig. Tvingar mig genom böcker jag inte orkar läsa. Det är bildningshungern som trycker ner mig i soffan framför dokumentärfilmer som Isen smälter i Alperna. Bildningen tvingar oss att se om horrorfilmerna om Förintelsen. Att lyssna på radioprogram som Västsahara – Europas sista koloni i Afrika. Kanske är kunskapshungern själva meningen med livet?

Bildningen har förstört mitt liv.

Genusvetenskapen. Hämtade mig aldrig. Påminns dagligen. Världens kvinnor och barn, till exempel just nu i Kurdistan. Ett år av världens totala militärbudget motsvarar 700 år av FN:s totala budget, motsvarar 2 928 år av FN:s budget för kvinnofrågor. Drömmer om ett militär-Louvren. Krigsländernas öden gestaltade. Flyktvägar, förorenade vattendrag, rökdödade flyttfåglar. Oljeutsläpp. Fosterskador. Två våningar för fred. Kvinnor som till stor del ansvarar för att upprätthålla liv under krigens vardag: mat, vatten, blöjor, sjukdom, mens och tröst.

Bildningen räddade mitt liv.

Tror det var den där dagen. Sexton, arbetslös, utslängd. Barbro frågade: Vad vill du bli?

Jävla fråga att få, klockan två på dagen.

Och man inte har en susning.

Men ändå på något sätt, känner på sig att det finns osynliga, nedtystade berättelser att föra vidare. By the way, sa Barbro, de barn vars föräldrar tjänar mycket pengar, går långa utbildningar. De barn, vars föräldrar tjänar lite pengar, utbildar sig knappt inte alls: Skärp upp statistiken!

Och här står jag nu. Femtiotvå folkbildningsår senare. Fyllda med Mus-Olles museum, Moa Martinson, Tysk höst, Nelly Sachs, Gustavsbergs porslinsfabrik, stick- och fiskedragsmuseum, Pija Lindenbaum, lapptäckeskonst, Hertha Müller, Liv Strömquist.

Mormor analfabet – jag författare. En bildningsresa på hundra år. Historiskt sett kort tid, reformmässigt lång.

Hur får vi möjligheten att bli den vi har möjlighet att vara? Higgs bildningspartikel, är den det där som känns så kul och innerligt, det där som spritter i kroppen, när kroppen ställer om från en tanke till en annan? Våra möten med osynliga läromästare? Som kan vara vem som helst, var som helst: en unges fråga, en diktrad, ett möte i kön på Ica.

Susanna Alakoski