Susanna Alakoski | Som om målet är krympande empati – Arbetet 24 oktober
1758
post-template-default,single,single-post,postid-1758,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-11.0,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.1.1,vc_responsive
 

Som om målet är krympande empati – Arbetet 24 oktober

Som om målet är krympande empati – Arbetet 24 oktober

Så bytte folket regering. Mycket finns att tycka, säga. Att hoppas. Så många har farit så illa i så många år. Förra regeringen äger svenskt rekord i modern tid att slå redan liggande? Vi är många som sett nära och kära falla nedåt, förnedras. Det är som om målet med konservativ politik är krympande empati. Sorgligt att goda socialliberaler bidrog.

Ser på Riksdagen som ett lagstiftande Folket Hus.

För gemene man tar det 5–20 år att märka effekterna av ett politiskt beslut.

Samhällsarbetarna; skol-, sjukvårdspersonal, poliser och anställda i social sektor märker av effekterna snabbare, 0–5 år.

Min gamla polare och soc-chef, Barbro, uttryckte saken på ett annat sätt:

”Fiser man i riksdagen på förmiddagen så känns doften på socialkontoret på eftermiddagen.”

Så gott som alla samhällsbrister hamnar till slut i socialsekreterarnas knän. Socialkontoren agerar arbetsförmedling när Arbetsförmedlingen inte fungerar (arbetsmarknadsenheter). Socialkontoren agerar hyresvärdar när bostadspolitiken inte fungerar (sociala bostadskontrakt). Sockontoren kompletterar otillräckliga pensioner, föräldrapenning, sjukpenning. Social­arbetarna lappar och lagar både trasiga liv och trasiga politiska system.

Förra regeringen la fem miljarder på sänkt krogmoms. De lärda i Lund sa att en miljard skulle räcka för att få bukt med hemlösheten. Såklart undrade vi över fördelningspolitiken.

Nu har vi en minoritetsregering. Har redan hört Löfvenbesvikelse. Herre­gud, ge mannen några år! Lite tillförsikt, tack. Ty demokratiska Sverige har nu fler politiska partier än någonsin. Även SD som normalt förskräcks över mångfald, torde vara glada för detta. Och när jag nu ändå är inne på SD: 13 procent av befolkningen är inte korkad, snarare alienerad. Nu behöver vi, folket, prata med varandra, typ i motionsslingan.

Drömmer om djupodlade diskussioner om skillnaden mellan konservatism och social demokrati.

Vad står socialkonservatismen för?

Tidningen Filen redogjorde inför valet SDs kriminalvårdspolitik, bland annat:

Fängelser utan ”fängelselyx” som rehabilitering. Sänkt straffmyndighetsålder från 15 år till 13 år. Ungdomar 15–21 ska behandlas som vuxna. Livstidsstraff utan möjlighet till benådning.

För oss, som sliter med de sociala frågorna, vore detta att återgå till fängelsehålornas era.

Hur ska vi i modern tid förstå och bemöta människor som tänker såhär antikt?

Drömmer om att ordskiftet med SD framöver baseras på social historia och forskning.

Flera jag känner, som röstade SD, tycks vara förbannade på den sociala nedrustningen, men verkar ha dålig koll på att SD står till höger om ärkekonservativa KD. Att SD röstat som Mr Reinfeldt i typ nio av tio riksdagsfrågor.

”Politiska ideologier i vår tid”, kapitel tre, om konservatismen:

”Inkomst och förmögenhetsskillnader är i de konservativas ögon på det hela taget ett mått på människors olika prestationsförmåga.”

”… traditionen, fördomen, sedvanan är bättre vägvisare än böcker och filosofi.”

Ja jösses.

Hur ska vi förstå jordklotet?

Hur, varför uppstår hat?

Synen på intelligens kopplat till pengar/klass.

Kanske måste vi börja med välfärden som idé?

Som ett botemedel mot social desperation. Farlig i sin värsta form.

Kanske måste vi börja med frågan: Hur ser tillgången till bildning ut?

Susanna Alakoski