Susanna Alakoski | DAGENS ARBETE 2016.04.04
15808
post-template-default,single,single-post,postid-15808,single-format-standard,ajax_fade,page_not_loaded,,paspartu_enabled,side_area_uncovered_from_content,qode-theme-ver-16.8,qode-theme-bridge,wpb-js-composer js-comp-ver-5.5.2,vc_responsive
 

DAGENS ARBETE 2016.04.04

DAGENS ARBETE 2016.04.04

Just nu, världen känns som en elakartad plats att leva på. Trots den ornitologiska sensationen i Sågmyra, där den vitryggiga hackspetten visade sig, pippifågeln som i princip helt försvunnit från Sverige. Känner mig rädd och ängslig. Hjärnan går på högvarv. Sömnen hackar. Och när jag på radio hör, att staten ska lagra mat på grund av läget med Putin får jag hicka. Vi som just rustat ner. Ska vi nu tro att det blir krig igen?

Och det finns dagar då jag helst vill slippa ett välfungerande minne. Ty minnet minns Lockerbieattentatet, massakern vid OS München, bombattentaten mot USA:s ambassader i Kenya och Tanzania. Minnet minns bombdåden på Bali, i Dublin, i Madrid och i London, minns gisslandramat på Dubrovkateatern, och bombdådet i Oklahoma City. World Trade Center ska vi inte tala om, och efter det, Utøya, Paris och nu Bryssel och Pakistan. Läs vidare här: http://da.se/2016/04/livet-gar-tack-och-lov-vidare/